Imorgon cyklar jag dom sista 50 kilometerna på den här resan och når Beijing – 20 000+ kilometer (medräknat föregående resa det dubbla – och med det ett varv runt jorden) och 405 dagar sedan jag lämnade Stockholm. En resa som skilt sig mycket från den förra – från det självklara i att jag rest ensam, till det att länderna och regionerna jag nu passerat haft mycket mer av historia, religion och en plats i nutida världshändelser, än något av de jag tidigare besökt.
Från där Lucy hittades vid foten av de etiopiska högländerna, till Pekingmänniskan. Den senare sedan länge inte ansedd som bevis på en mänsklighetens vagga, men trots det ganska gammal à 250 000 år, och en viktig påminnelse över hur korta våra nutida liv är.
Från norra Iran till mellersta Kina längs den klassiska (om nu asfalterade) Sidenvägen med städer som Bukhara, Samarkand och Aksu – alla med imponerande reliker från forna glansdagar.
I själva verket har jag bara lyckats prata politik en gång under mina två månader i landet, och det blev kortvarigt. Jag snackade vardag med en 19-årig grabb som satt bredvid mig på ett internetcafé (vi använde oss flitigt av Google Translate) och på någon punkt halkade jag in på ämnet; kritiserade något hos regimen. Min nya vän skrattade bara lättsamt – som om en fjäder kittlat honom. Kanske road av att en utlänning brydde sig; uppriktig i att han själv brydde sig noll. Han återupptog snart sitt spelande – hans hjälte i World of Warcraft var döende; bara 12% liv kvar. För egen del föll tankarna i bilder från 1989, kanske för att återfå hoppet om folk som faktiskt bryr sig. Sen tänkte jag på hur det kan vara möjligt att leva på 12%, men fann svaret oroväckande snabbt – och nära. Bredvid mig tog min vän sig an ännu en dvärg med svärd och magiska trollformler; ihärdigt knappandes på tangenterna med ögonen låsta mot skärmen.
Vad gäller själva resandet i Kina, så har jag uppskattat landet mer och mer ju längre österut jag kommit – dels för att jag äntligen lämnade bakom mig den sista av de åtminstone halva dussinet öknar jag passerat denna resa, men också för att jag fann folk mer kommunikativa; öppnare för dialog. Jag besökte ytterligare ett par ‘besöksmål’, men neonljusen som sträckte sig utmed hela den yttre muren på 1400-tals-fortet i Jiayuguan tog priset.
Vad som istället häpnade mig mest var att cykla utmed kinesiska muren i flera dagar – dess mindre välkända version i lera blottad mot väder och vind; i vackert förfall. När jag tog en siesta i dess skugga – min cykel överraskande liten gentemot den massiva lerväggen – tänkte jag för mig själv att skulle jag någonsin få för mig att jag presterat något, då skulle den skuggan i sig räcka för att få mig på andra tankar.
Vad gäller Kina, så kommer jag sent att glömma den enorma laganda som de flesta kineser tycks bära. Kina som nation känns ibland lika sammanhållen som en familj i Oman.
Jag kommer att tänka på blandningen av stolthet för sin egna kultur och sitt arv, och den sökande blicken mot väst: TV-reklam för inhemska viner med namn som ‘Chateau Sun God’, i vilka äldre vitskäggiga europeiska män tillkännager att det minsann är deras nya favoritvin; den kinesiska krigsfilmen i vilken en scen ur ‘Plutonen’ kopierats i sin helhet – den hjärtskärande musiken (Adagio for Strings) av Samuel Barber mixad med en av karaktärerna som berättarröst, och bilder av kroppar som bärs iväg på bår; reklamfilmerna för krämer som bleker hyn; V-tecknet som dök upp allt som oftast när jag bad om att få fotografera folk. Vad gäller ”copy-past” i dagens Kina, så har vi ju dock inte så mycket att klaga över. Trots allt – vad vore vi idag om inte för skrivkonsten, kompassen och krutet? Samtliga imiterade från kineserna för några århundraden sedan.
Jag kommer att minnas människornas ohämmade leenden – okonstlade, även inför kameralinsen.
Som jag närmat mig återresan till Sverige, har jag också drabbats av den sedvanliga ångesten. Ångest över att än en gång låta mig svepas med i strömmen av karriär och liv för någon annan än mig själv; kapplöpningen mot en onåbar perfektion. Ett race så svårt att ignorera. Jag önskar att jag kunde.
Min plan nu är att stanna i Beijing i några dagar hos spanske vännen Edu, innan jag tar den transsibiriska järnvägen till Moskva, och därifrån cykel + färja hem.
