Till slut, efter fem dagars väntan i Djibouti City, gick det så äntligen en båt till Yemen. En liten träbåt lastad med sesamfrö, två japaner, ett par djiboutier, somalier och ett gäng yemeniter till besättning. Anslöt gjorde också en full etiopier, som högljutt proklamerade “Fuck the Arabs!” samtidigt som han steg ombord. Han drog upp blixtlåset till sin jacka och visade stolt upp de tre St George öl som han klämt ner i dess innerfickor. En fjärde flaska höll han i näven, halvt urdrucken. Liksom övriga passagerare ignorerade jag honom så gott jag kunde – bäst är väl att bli frände med kocken ombord, tänkte jag.

Resan över till Aden var mindre dramatisk, om än guppig. Efter en natt till sjöss och en i Adens hamn fick vi äntligen stiga iland. I Yemen har dock de senaste åren, och inte minst veckan innan jag ankom (en kidnappning och ett sprängattentat) präglats av terrorism och/eller utpressning riktad mot turister, och många vägar är därför regelbundet avstängda för individuellt resande. Ett resetillstånd från polisen krävs för samtliga resor, och för min del betydde det poliseskort i ca 700 kilometer och cykling i ca 400 kilometer. De välkända besöksmålen i inlandet lämnade jag åt en senare vistelse – krångel med tillstånd och eskorter lockade inte. Men trots snålt med cykling gav den korta vistelsen i Yemen mersmak och en direkt önskan om att få återvända vid ett senare tillfälle om bara säkerheten förbättras. Underbara människor, en mer eller mindre helt orörd kust med vita sandstränder mil efter mil och däremellan små pittoreska fiskebyar – vad mer kan man begära?

När jag närmar mig Oman reser sig bergen mellan bukterna och själva gränsen ligger högt belägen halvvägs upp längs ett av bergspassen. Visum fås enkelt på plats för ett land som satsar rejält på turismen, om än med fokus på de med lite tjockare plånböcker. Oman, liksom UAE, är också hem åt ett stort antal arbetsinvandrare – främst indier, pakistanier och bengalier. De tar hand om allt grovjobb i landet – restauranger, byggnadsarbeten, butiker etc. – och betalas i slutändan med Omans oljeinkomster. För en cyklist är de hur som helst räddningen i nöden – billig, god mat på deras restauranger och vänliga fränder som gärna bjuder in till en sovplats längs med vägen. Efter att ha passerat bergen mellan gränsen och Salalah väntade 800 kilometer ökenväg längs med vilken arbetsinvandrarna ofta är de enda bosatta, med ensligt belägna restauranger och hotell åtskilda av 50-150 kilometer asfaltväg genom grustäckt, platt öken. För mig blir de till små oaser med kryddig mat, vatten och satellit-TV efter timmars trampande i det enformiga landskapet.
En befrielse storlek större är dock ankomsten till orten Nizwa och bergen i norr – de senare sträcker sig uppåt 3 000 meter över havet, med underbara små byar belägna både uppe i bergen och intill de många flodbäddar som (denna tid på året ofta torra) slingrar sig fram i dalgångarna. I byarnas närhet finns i princip alltid en eller flera källor, vars vatten med hjälp av raffinerade kanalsystem leds först till tappning av dricksvatten, sedan förbi moskén där det används till tvagning, och sist till bevattning av byns odlingar. Skugga skänker de höga daddelpalmerna, vars frukt också är den som traditionsenligt bjuds besökare tillsammans med kaffe. En paus i en by leder så gott som alltid till ett tillfälle att möta lokalbefolkningen, och stannar du länge är chansen stor att du bjuds på både mat och boende.

Många välrestaurerade fort och slott ligger också spridda över landet, och med dem som mål men resvägen via byarna minst lika intressant tar jag igen missad cykling i Yemen med ett flertal rundturer i Oman. Landet blir en oväntad favorit, inte minst tack vare friheten som fås av en betryggande säkerhet (lämna cykeln olåst utanför affären och den står kvar en timme senare) och möjligheten att tälta i princip överallt (bensinmack, restaurang, utanför slott/fort, i by, på fotbollsplan, vid varm källa, på parkeringsplats utanför hotell osv). Omanierna och gästarbetarna visar alla på en härlig gästfrihet och flexibilitet – underbart!
Gränsen över till Förenade Arabemiraten är lika enkel att passera som den till Oman – dessutom är visumet gratis. Två- till fyrfiliga motorvägar leder sedan de 150 kilometerna genom vacker öken till Dubai vid kusten. Staden lever upp till alla sina rykten – byggarbetsplats, lekstuga för arkitekter och ingenjörer, lekstuga för alla andra också och en stad fullproppad med arbetsinvandrare, mestadels från Asien (men 200 nationaliteter lär finnas representerade allt som allt). Dessutom finns där världens nu högsta byggnad – Burj Dubai (818 meter/160 våningar). Här stannar jag nu i dryga veckan för att ordna visum till Iran och Uzbekistan och färja över till Bandar-e-Abbas i södra Iran, samt för att låta cykeln få sig en välförtjänt service. Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig förhoppningsvis i norra Iran.

I’d heard beforehand that the road to Salalah would be hilly – but gosh it was steep! Not engineered for bicycles for sure – not even dated trucks would manage it. And the view of the ocean – visible even from the highest passes at 1,000 meters – was swindling. Climate was perfect though, with clouds closing in from Saudi – and the Omani people are just wonderful.
Sleep with some Bengali fishermen in Mughsayl. Kumenaso? Baloasi, donovad!*
*How are you? Fine, thank you!

Information on Visa to Oman
Visa, by the way, I got at the border for 6 Omani Riyal (about 12 euro). For those planning the same route: be sure to exchange your Yemeni cash before you cross the border, since the Omanis don’t want them. ‘They fluctuate too much (i.e. downwards)’, said one border official.

Jadib is by the border with Oman, or rather just below the high hilltop on which the border is located. A beautiful stretch of beaches line the road as the village stretches alongside it below the Qamar Mountains.

Police escort again – this time two day’s cycling past beautiful scenery and wild, desolate beaches. I’d love to return to Yemen with a few friends one day, cycling from beach to beach, camping out.

A quickly gaining wind wakes me up at sunrise. Soon, it’s so strong that I can’t cycle – even when I stand still, the wind blows the bike sideways across the road. I stop at village Musainah where a roadside restaurant becomes by home. I fell asleep in the afternoon, and when I wake up a few hours later, the young men who cooked and served had carried my bike inside and swept me in a thick blanket against the evening cold. A pillow had been tucked under my head. The more my eyes closed, the more comfort they brought. Wonderful people!

We sleep some eight people together on foam and weaved mattresses on the floor inside the large one-room restaurant.

The first women – or at least faces of women – that I see, is in men’s cell phones. Lightly dressed from San’a, one the men tells me as the movie zooms in on the woman’s bare breasts. On the street, women are all covered in black unless younger than about six years old.

The fresh fish they serve here is absolutely delicious. Paradoxically, they also sell canned tuna fish from Thailand, which seems mostly popular with the fishermen themselves. I guess they are tired of their own catch, or maybe like most peoples prefer what is rare and exotic?

The chicken served is frozen import from France and Brazil.

After a morning tour of the slightly sulphuric hot springs in town – ‘people come here all the way from Saudi Arabia’ – I get going again. In Rahmid, one resident shows me his yet-to-be-finished house – still just a concrete framework – where I can sleep on the roof-top under the stars. Great!

Continue my way east – finally on the saddle again. It’s a beautiful coast – despite many fine beaches, it is completely unspoiled.

Fishing village Hami is as serene as the ocean next to it. The cafés lining the tight stretch of ground between the road and the beach are all painted in sky blue and white like most of town. They are full of elder men playing cards and domino; drinking sweet tea. Before I finally settle for a bed at the police station, I’m invited to the homes of no less than three locals!

The police man on duty shows me some tricks on his Kalashnikov ‘made in China’ before ‘the Platoon’ screens the small TV and I fall asleep to that hauntingly beautiful ‘Adagio for Strings’.

My Austrian friends will stay another two nights at Bir’Ali, but I’ll continue eastwards. Their driver kindly drives me up to the main road checkpoint, and from there I’m fortunate to get driven all the way to Al Mukhalla in one single escort. 10 kilometers of cycling later, I’ve reached the centre of town and been invited by a local for a paid night’s hotel stay. I’m thankful as I’ve had some stomach troubles lately – a Russian clinic in town finds giardia in my stool and prescribes me a few pills.

Early morning, I’m picked up by the first of several police cars to begin the journey to Al Mukhalla. The past weeks have seen one kidnapping and one terrorist bombing targeting tourists, and many roads are closed to foreigners. The 600 kilometer long journey along the coast takes time as I have to move to a new police vehicle at every checkpoint – but after three of them I’m lucky.

To save money, the Yemeni officials decide to pair me with some other tourists which they’ve heard are on their way just an hour or so behind me. Austrian Dagmar and her nephew Lukas have hired a car with driver/guide, and I can go with them the rest of the way instead of going with the police. They have an armed police man inside their vehicle, instead of a full escort. Even though much faster as I don’t have to off-load and on-load at each checkpoint, I still don’t make it all the way to Al Mukhalla. Dagmar – who has adopted the generosity and hospitality of the Yemeni after three previous visits to the country – kindly invites me for a stay at Qana Tourist Complex, nearby village Bir’Ali some 100-200 kilometers from Al Mukhalla. Now you’d expect a Sheraton from a place with that name, but it was really nothing more and nothing less than a few thatched mud huts with foam mattresses by the beach – thankfully! The water is as clear as it can be; the white sandy beach, too. Sun loungers made of pale gray reed. All materials have faded in color by the strong sun light. Simply beautiful!

Once the customs have searched our luggage thoroughly, and the immigration has taken their due time to stamp our passports, we’re finally let go. The city center is a few kilometers away – I cash-out at an ATM and then visit the police. A travel permit is required to go anywhere in Yemen by road, and mine states that I must have police escort from Aden to Al Mukhalla; that I’m free to pedal from Al Mukhalla to the border of Oman. I camp by a police checkpoint outside town, awaiting tomorrow mornings first escort.