Att passera den marockanska gränsen (Västsahara är som tidigare nämnt fortfarande ockuperat och kontrollerat av Marocko) är enkelt, om än väldigt tidsödande. Vi får vänta säkert en timme på att få vår utresestämpel. Kanske försökte de se om vi skulle ge dem något för att få passera snabbare?

Mellan de bägge gränserna finns fortfarande ca tre kilometer av ingenmansland, och väg som ännu inte har asfalterats. Faktum är att det är den enda sträckan mellan Sverige och Mali som fortfarande inte är asfalterad. Där delas vägen upp i en labyrint av olika stigar och vägar, utan skyltar eller andra vägvisare. Emellanåt är sanden så djup att cykeln måste ledas fram. Det som ytterligare komplicerar vår framfart är de många minor som fortfarande inte rensats bort från det omtvistade gränsområdet. Fast logiskt sett borde dom inte finnas där andra redan kört, så vi är helt enkelt extra försiktiga i att inte cykla på orörd mark.

I Mauretanien är gränspersonalen inte speciellt vänlig heller, men åtminstone snabbare än sin marockanska motsvarighet. Tullen vinkar bara förbi oss.

Efter någon timmes cykling i landet når vi fram till en korsning där vägen österut går till huvudstaden Nouakchott och den västerut mot Nouadhibou – en hamnstad längst ut på en halvö som sträcker sig söderut längsmed kusten. Vi äter lunch där vid korsningen innan vi fortsätter till Nouadhibou. Där bor vi på Auberge Sahara med vänlig personal från Senegal och Guinea.

Dagens sträcka är, såvitt jag vet, den längsta längs atlantvägen utan tillgång till mat och vatten. Trots det passerar vi ganska många ställen där man i nödfall säkert skulle kunna finna bägge dessa, och även boende, men de är inte kommersiella så de är inte att räkna med. När vi äter lunch halvvägs, passerar en man i sin Landrover. Han stannar och bjuder in oss att bo hos honom i Dakhmar – nästa by ytterligare ca åtta mil söderut.

När vi kommer fram möter han oss vid bensinstationen och visar oss till sitt hem. Han bjuder på harira, dadlar, juice, te och färsk getmjölk. Det senare kom en bekant nomad till honom förbi med.

Sammanfattning Västsahara

Vi korsar den mer eller mindre osynliga gränsen mellan Marocko och Västsahara. Det senare är ett land som länge har varit, och fortfarande är, ockuperat av Marocko. Vi hade ganska många politiska diskussioner på vår väg genom landet, och en del sahrawier – framförallt de politiskt aktiva – vågade berätta för oss om hur illa de behandlades av de marockanska myndigheterna. Som en konsekvens av risken för repressalier vågade jag inte nämna kritiken mot Marocko i samma mening som jag beskrev platsen och människorna som uttryckte den. Istället kommer en av berättelserna här nedan.

När vi en dag passerar en liten by frågar jag de boende varför Marockos intensivt röda flagga svajar för vinden högst upp på deras hus: “Vi är i ju Västsahara nu, och ni är väl sahrawier?” Dom berättar för oss att skulle dom resa sin egna flagga, Västsaharas, skulle polisen misshandla dem. Den unga man vi pratar med gestikulerar hur polisen slår dem med batonger – hårt och ursinnigt – och visar hur han faller till marken av slagen. Han håller sig på avstånd när polisen är i närheten – hans etniska ursprung syns tydligt på hans ID-kort och det är tillräcklig för att trigga polisen, berättar han. Att resa Västsaharas flagga vore att utmana ödet. För att kompensera oss som inte får se flaggan svaja för vinden, ritar han den åt oss på en bit papper istället. Här, liksom hos FN och världssamfundet, är hans land fortfarande bara streck på ett papper.

Västsahara liknade annars till mycket Marocko: trevliga, gästvänliga människor, god mat, flacka, raka vägar och mycket sand. Men det var också glesare befolkat; ödsligare. Där fanns inte heller lika många turister som i Marocko.

Jag kommer sent att glömma vår tio dagar långa vistelse hos Sanae och hennes familj i El-Aaiún. En vacker huvudstad, med gator och människor som gav känslan av en större by. Inte en ond själ. Det ligger något enkelt och behagligt över hela landet. Över dess folk. Främlingar är alltid välkomna. Västsahara är som en öppen inbjudan till en god måltid och ett vänskapligt leende.

Det är alltid speciellt att se solen resa sig över en plats som man dittills bara sett i mörker. Denna – ännu en by som byggts från ingenting – inger en kuslig känsla. Likadana hus står i rader efter varandra. Dom är målade i beige som sanden runtom dem, och blått som den klara himlen ovanför. Spöklikt tomt. Det är oerhört märkligt med dessa nybyggda, kompletta byar, med ganska fina, moderna hus. Alla står dom tomma, medan de skräpiga kåkhusen i städerna är fullpackade. Varför bygga här där det inte finns något arbete, dit det inte finns någon anledning för folk att flytta, istället för att bygga bättre bostäder i de redan existerande städerna? Marockanska regeringen har några osagda sanningar, det är allt jag kan komma fram till.

Vår värd är oerhört vänlig, även om vi inte hann träffas speciellt länge. Vi låg redan och sov när han kom hem vid två på natten, och vi hann bara pratas vid som hastigast innan vi cyklade vidare vid nio på morgonen. Jag sov som ett barn – det var nästan helt tyst; knappt något ljud. Bara vinden som ven mellan de tomma husen.

Nu när avstånden är längre mellan bebyggelserna, frågar vi alltid innan vi åker vidare hur långt det är till nästa plats där vi kan hitta vatten, mat eller en plats att sova. Idag når vi bensinstationen Atlas Sahara, som vi fick höra talas om i El Argoub. Stationen ligger bara ett par kilometer söder om Buerda – ännu en ny men stängd by. Jag mötte vaktmästaren i den byn, Said, och såg samtidigt en annan man vid ett av husen. “Fou (en galen man)”, konstaterade Said när jag frågade vem den andra var. Said var med andra ord ensam han också, i ännu en spökstad längs atlantvägen.

På bensinstationen knackar vi på dörr efter dörr, alla stängda. Precis som vi tänkt ge upp, öppnar en man en av dörrarna. Kanske sov han bort fastans hunger? Han tvekar inte över att låta oss stanna övernatt, och visar oss till ett stort, tomt rum. Han slänger in två madrasser och en kudde åt oss, på det annars nakna betonggolvet.

Efter ett tag dyker fler människor upp. En av dem är en fiskare från en by vid kusten ett par kilometer västerut. En annan arbetar i köket till restaurangen, som lär öppna vid tretiden. Där finns också en liten affär med ett ovanligt bra utbud av varor – till och med riktigt toalettpapper på rullar mot de vanliga paketen med pappersnäsdukar.

Restaurangens kök är, liksom på de flesta andra stationer vi passerat, fritt för oss att använda. Till lunch lagar vi pasta, som vi äter i cafeterian.

Stationen är en livlig mötesplats längs med en väg där det är ont om sådana. Varje gång någon kommer för att fylla på bensin måste personalen först sätta igång en rytande generatorn för att pumparna ska fungera. Under tiden det tar hinner de också pratas vid – personalen känner alla som passerar. Vid femtiden kommer tre polismän förbi i en liten jeep, och sätter upp en vägspärr inför kvällen. Vi köper harira och ett kokt ägg till middag. Poliserna bjuder oss på fisk, te och kakor.

På kvällen sitter jag och tittar på en arabisk såpopera på TV tillsammans med poliserna i restaurangen. Vi pratar om mutor – dom säger att det bara finns söder om Sahara. Fast så låter det å andra sidan i de flesta länder – “längre söderut, men inte här”. Sedan diskuterar vi landets etniciteter – ett vanligt samtalsämne. I norr handlar det om berb eller arab; här i söder också sahrawi. De flesta marockaner tycks visa stolthet över sin etnicitet, men polismannen jag pratar med säger: “Det blandas nu, och eftersom vi gifter oss med européer, är det inte något problem att en arab gifter sig med en berber eller tvärtom. Vi blandar!” Själv är han arab och arbetar 1 900 kilometer från sin familj i norr. “Ja, det är långt bort”, säger han med en viss uppgivenhet i rösten.

I El Argoub fyller vi på våra förråd av mat och vatten för de kommande dagarna. Avstånden blir längre och längre mellan de små orterna, som i vissa fall inte är mycket mer än en bensinstation, och det är inte mycket trafik på vägen, så det viktigt att ha allt som behövs för en eller två dagars resa.

Strax efter El Argoub, vid en bensinstation, frågar vi efter någonstans att sova. Förutom pumparna finns där bara ett enda stort betonghus, med ett enda stort rum. En ensam, naken glödlampa skiner ut genom de stora, rumshöga fönstren, och kastar ett svagt ljus över betongmarken utanför. Några män sover på madrasser i ett hörn av det annars tomma rummet. En av dem kommer ut, och råder oss att följa med Khalid. Han är vakt vid en nybyggd by längre fram längs vägen.

Khalid leder oss genom mörkret. Vi promenerar de en-två kilometrarna till byn, där han bor i ett av de många annars tomma husen. Han tänder ett stearinljus på ett ensamt bord i vardagsrummet, och ett i köket, innan han lämnar oss för att besöka några vänner. Vi erbjöds också att istället bo i ett av de tomma husen, men föredrog hans möblerade hem, som dessutom hade ett fungerande kök. Vi lagar lite spaghetti (som vanligt), och somnar på heltäckningsmattan i vardagsrumsgolvet.

I Echtoucan tar vi en paus vid en av två angränsande bensinstationerna. Den första ser ut att vara stängd – där finns bara ett dussin galna hundar som skäller utanför. Dom jagar oss – fradga från deras tänder – till nästa station. Där hälsas vi istället välkomna av ägaren Lhassan. Hans station är precis nyöppnad, och restaurangen är ännu inte färdigbyggd. Vi bjuds in till lite mjölk, bananer och dadlar.

Senare stannar vi vid en byggarbetsplats. Det är ännu ett av de många obskyra projekt där marockanerna bygger helt nya byar längs med denna annars glesbefolkade kustväg. Om fyra-fem år tror arbetarna här att det också kommer att finnas en bensinstation på andra sidan vägen, med en restaurang och en liten affär. Rachid, en av arbetarna, bjuder in oss att sova i ett av de många tomma rummen, och vi får äta middag med honom och hans vän. En generator för ett fruktansvärt oväsen. Den vacklande strömmen ger rummens nakna glödlampor ett hypnotiskt, pulserande ljus.

Rachid serverar oss harira, kokta ägg med salt, kaffe, mangojuice från flaska och det vanliga brödet. Till efterrätt får vi små, friterade bröd, att doppa i en skål med arganolja med honung ringlad ovanpå. Smaskigt! Sedan te såklart, och dadlar. Teet brygger dom med samma flaskvatten som dom dricker, eftersom källvattnet luktar starkt av svavel.

Vid tio på kvällen står ännu ett mål mat på spisen. Det är fortfarande ramadan, och efter att ha fastat hela dagen, äter de sig genom kvällen. Jag tror att vi får kyckling med grönsaker kring midnatt.

Vi stannar ännu en dag med Hassan och hans kompanjoner. Molod brukade arbeta med att ta människor till de spanska Kanarieöarna. Varje passagerare betalade ca 10 000 kr för att skeppas över i en liten båt – med andra ord snabba pengar för den som skötte det hela. Men när Molods far fick reda på hur han tjänade sina pengar, slog han honom. “Det finns bara ett sätt att tjäna sitt levebröd – genom hårt och ärligt arbete” sa han till sin son. Så Molod slutade, och hamnade istället här hos Hassan.

Till frukost får vi kaffe med mjölk, dadlar, bröd med olivolja, ost och varsin portionsyoghurt. Vi går på en lång exkursion i öknen. Hassan visar vad som finns att hitta: sand, stenar, fossiler, snäckskal, vit, grå och röd flinta, en gammal patron till en kalasjnikov, de rostiga resterna av en lastbil (“den sprängdes i luften av en mina”), ‘ökenkorall’, kamelskelett och bitar av skal från strutsägg. Ibland stannar Hassan upp: genom den vinande vinden kan han urskilja ljudet av ett fordon på flera mils avstånd. Långt innan dess att vi hör det, om vi någonsin gör det.

Till lunch äter vi bröd med burksardiner och en enkel soppa av vatten och vetemjöl.

Senare återvänder vi genom nattmörkret till huvudvägen och bensinstationen. Då och då lutar sig Hassan ut ur fönstret och tittar upp mot stjärnorna för vägvisning. “Om du tappar bort dig här är du en död man” säger han och fortsätter “men jag känner till varenda stig och väg här.” Tyst för mig själv hoppas jag att det han sa sist stämmer lika bra som hans första påstående.

Han stänger av framlysena: “detta är utmaningen som smugglare står inför. Dom kör några kilometer inåt land från huvudvägen vid kusten, för att undvika polisen och deras vägspärrar. Ändå måste dom köra utan lysen för att inte bli upptäckta”. Trots mörkret är vägen överraskande lätt att urskilja – kanske tack vare månens sken. Jag håller ratten ett tag medan Hassan tänder sig ännu en pipa med tobak. Det är en lättnad när vi äntligen når huvudvägen igen. Timmen i bilen – med den omgivande miljön ständigt oförändrad – kändes som en evighet. Likt den evighet en man som kommit vilse skulle stå inför.

I stans utkant kalasar två vildhundar på ett får. Dött boskap längs vägen är inte ovanligt – dom har antagligen blivit påkörda av fordon nattetid.

Efter ca 50 kilometer hinner jag ifatt en ensam fiskare på moped. Han har vilt, svart skägg och ett par cirkelrunda små solglasögon i John Lennon-stil. Trots sin ålder pratar han rätt så bra engelska. Vi håller varandra sällskap i en halvtimme; försöker samtala genom den kraftiga vinden. Vid vägskälet till en liten stig stannar vi för att hälsa farväl. Några hundra meter bort mot havet har han ett fiskeläger – ett ensamt tält. Ännu en bit längre ut leder en klippavsats ned till stranden och sedan havet. Det blåser för mycket idag för att kunna fiska, berättar han. Han ska bara hämta några grejer och ta med dem hem till Boujdour. Om en eller ett par veckor, när vädret är bättre, kommer han att återvända för att fiska.

Ytterligare en mil fram längs vägen, får en övergiven lastbil i vägkanten bli vindskydd åt oss när vi äter bröd med sylt till lunch. Fortfarande är det blåsigt; det är sand överallt och det knastrar betänkligt vid varje tugga. Efter ett tag ger vi oss av igen, vinden fortsatt på vår sida. Ibland flyger fjärilar förbi. Dom cirklar lekfullt kring oss innan dom försvinner tillbaka in mot öknen. Vinden blåser sanden över vägen, likt sjalar som sveper över asfalten; likt öknens själar.

Vid en bensinstation efter nära femton mil möter vi Hassan. Han bjuder in oss till sitt läger 25 kilometer inåt land, där han arbetar som geolog. Klädd i militärgrön jacka, och under den en kamouflagefärgad väst. Jackan är passande för en geolog med dussintalet små fickor att fylla med stenar och andra fynd.

Vi lämnar våra cyklar inlåsta på stationen och hoppar in i Hassans Landrover: Lina i framsätet med Hassan; jag på golvet i utrymmet bak tillsammans med Hassans två kamrater Barer och Molod. Molod pratar väldigt tyst – använder mycket kroppsspråk – om Gud, bröd, solen och akaciabuskens magiska löv som kan lindra diarré. Deras solbrända, vindpinade ansikten och permanent kisande ögon vittnar om livet under en evigt skinande sol. Djupa rynkor vid ögonvrårna efter mycket kisande – och mycket skratt.

Hassan kör av från asfaltvägen, som följer kusten, och trycker gasen i botten över halvöknens sand och grus. Han följer knappt synliga leder; svaga bilspår i sanden. Han hänvisar ständigt till sitt läger som ‘paradiset’, och efter en timmes färd förstår vi varför. En grön skog – täckt av damm – träder fram ur det monotona, flacka ökenlandskapet. I samma stund går solen ner bakom oss.

Platsen är verkligen en oas mitt i ödemarken. Hassan parkerar bilen vid de första träden, och vi promenerar den sista biten. Lägret är omgärdat av ett staket, och utanför vid grinden sitter två äldre män på en stor filt. Vi dricker te, smakar lite sötad, färsk kamelmjölk och äter dadlar med dem, innan vi fortsätter in. Själva campen utgörs av två stora, hangarformade tält (expeditionstyp). Köket och matbordet finns i ett av dem, liksom ett arbetsbord, och i det andra sover vi på vardera en madrass. Hassan har byggt alltsammans själv. Han har kopplat in en solpanel som ger energi tillräckligt för ett kylskåp, en elektrisk spis, ljus om kvällen, och kanske till och med lite TV-tittande. Längre in i skogen har han byggt en stor pool av cement. Den är fylld med vatten från vad som verkligen gör platsen till ett paradis – en naturlig varmvattenkälla. Det 35-gradiga vattnet skänker härlig värme i den svala kvällen. Underbart!

Till middag äter vi tajine av torkat kamelkött, potatis, tomat, lök och russin.

Återigen är vinden på vår sidan – emellanåt kommer jag upp i 50 km/h på den raka, flacka vägen. Underbart! Vinden är för övrigt faktiskt alltid nordlig i Sahara, men det är inte alltid som den blåser så starkt.

I Boujdour möter vi 20-åriga Abdo. Han bjuder in oss att bo med honom och hans familj i deras hus i ‘La Campamento II’. Området ser ut som ett hastverk av mindre rustika, men ändå helt ok hus. Om jag förstod det rätt så är området byggt av den marockanska regeringen för marockaner att flytta in i. Det är ännu ett försöka i att få majoriteten av befolkningen i Västsahara att vara marockaner tills den dag då folkomröstningen om självständighet (senarelagd flera gånger) till slut blir av. Ett gäng poliser vinkade avvisande då jag försökte fotografera området.

På kvällen tar Abdo oss med på en promenad genom staden, och ner till havet. I det dunkla mörkret tycks gatlyktornas cirkelformade ljusskuggor vara på mils avstånd från varandra. Vågorna från havet bryter vid strandbrynet och kastar fuktiga vindar över land. Tillbaka hemma serveras vi en traditionell soppa med dadlar och bröd.

De första tjugo kilometrarna söder om El-Aaiún skär genom sanddynor. Emellanåt sprider dom delvis ut sig över vägen – ostadig mark för cykeln. Vinden blåser starkt. Kastvindar med sand piskar ansikte och ben som nålar. Sanden når innanför solglasögonen. Jag kisar för att inte få sand i ögonen; ser bara några få meter framför mig. Sanden är som händer som försöker skymma sikten.

När vi äntligen når kusten och vi vänder söderut blåser istället vinden bakifrån, och vi kan lätt cykla i 25-35 km/h. Vi stannar övernatt vid en bensinstation längsmed vägen.

Vi når El-Aaiún på eftermiddagen. Dess gator snirklar sig över ett par kullar; det är en sån där stad som skulle ta en livstid att förstå och navigera. Vi hittar något sorts centrum i alla fall, och ringer Sanae. Hon är dottern i en familj vi mötte i Akhfenir, Marocko, som bjöd in oss att bo hos dem här. Sanae kommer och hämtar oss utanför telefonbutiken på Rue Mekka, och vi vandrar tillsammans hem till hennes familj. Vi stannar tolv dagar i den vackra staden med Sanae, hennes familj och hennes vänner. När vi åker därifrån känns det som att åka hemifrån.

Minnen från El-Aaiún

Den klara, varmblå himlen när solen just gått ner. De sandfärgade husen, likt kantiga sanddynor. De få men starkt skinande ljusen – gatlyktorna, och de nakna glödlamporna inifrån husen. Vinden, och sanden den blåser upp från gatorna och gränderna. De öde gatorna efter att solen just gått ner, och invånarna samlats inomhus för att fira dagens fasta. Till middag harira, en traditionell soppa som äts just under ramadan, eller bara en bit bröd doppad i olivolja. De många grönklädda militärerna på gatorna. FN:s stora, vita fyrhjulsdrivna bilar som fyller parkeringsplatserna utanför stadens finaste hotell; deras välgödda personal som fyller borden på de få caféer som serverar hamburgare och pommes; där priserna står på menyer. Farbror Hassan, som varje eftermiddag kommer hem med något från havet i en stor svart plastpåse: ett dussin sardiner, ett par stora fiskar ingen kan namnge eller en gigantisk gammal krabba.

Cafébesök med Sanae och hennes vän Taha. Eller en tur i några vänners svarta Mercedes till havet. Där kantas den raka, öde gatan längs stranden av höga gatlyktor, vars ljus mattas svagt av den fuktiga luften. Vi tar en kopp kaffe på det enda öppna caféet där vid havet – lika tomt och öde som gatan och stranden utanför. Lika tomt som havet.

Julbelysningen som dekorerar den närliggande moskén. Männen när dom går dit för kvällsbön. Deras bestämda steg, fyllda med tro, under lugnt svajande jallabas.

Vi korsar den mer eller mindre osynliga gränsen till Västsahara. Ett land som länge har varit, och fortfarande är, ockuperat av Marocko. Vi hade ganska många politiska diskussioner på vår väg genom landet, och en del sahrawier – framförallt de politiskt aktiva – vågade berätta för oss om hur illa de behandlas av de marockanska myndigheterna. Som en konsekvens av risken för repressalier vågar jag dock inte nämna den kritiken i samma mening som jag beskriver människorna som uttryckte den. Istället nämner jag ett sådant möte i sammanfattningen för Västsahara.

Vid byn Dawra kantas vägen först av en igenbommad bensinstation, och sedan av några bostadshus. När vi passerar de senare springer några män ut till vägkanten för att hälsa. Efter att ha pratats vid en kort stund bjuds vi in till te hemma hos dem.

Skorna lämnar vi vid ytterdörren, och vi får sitta på hedersplats i vardagsrummets soffa, medan familjen står upp eller sitter ner på den heltäckande golvmattan. 17-åriga Hmad, den yngre av männen, tar upp ett anteckningsblock ur bakfickan på sina jeans. Det lilla blocket, böjt och slitet, tycks vara ett med fickan. Inuti har han ritat bilder av en båt. En liten träbåt, formad likt en banan, som han tänker sig ska ta honom till de spanska Kanarieöarna. Snart är han där, säger han. Det skavda anteckningsblocket är en bok fylld av svåra drömmar. Drömmar som får plats i bakfickan på ett par jeans.

Vi bjuds in att stanna övernatt hemma hos Hmad. Han har just flyttat in i sitt egna hus, så de fyra rummen är fortfarande tomma. Han hämtar några tjocka filtar och en TV från sina föräldrar, och en kolgrill på vilken vi gör te. Det går inte att se något på TV:n (ingen antenn), men den fungerar som en möbel. Några kackerlackor livar också upp de annars kala väggarna; dom iakttar oss på avstånd. Medan Lina väntar där hemma, går Hmad och jag genom natten till byns lilla centrum. Han ringer ett samtal till några släktingar i El-Aaiún. Jag köper bröd till middag, att äta med lite olivolja.