Easy cycling followed by the easiest border-crossing so far.

Stay in a guesthouse in the first small town, Panjikent. The homestay owner tells me and a few other foreign guests that he once had a guest who was ill. Oh, in what?, we asked with great concern. ”Gay”, he whispered. We were speechless.

Från Mashhad tog det mig två molniga och regniga dagars cykling – 185 kilometer – till den turkmeniska gränsen. Det var en enkel men tidsödande övergång – alldeles för många stämplar och papper. Om ändå britterna hade jobbat sig lite längre norrut i ‘det stora spelet’. Framför mig låg 500 kilometer gammal, ojämn asfalt till Uzbekistan, att cykla på de fem dagar mitt visum var giltigt. Tyvärr fick jag problem redan andra dagen. Mitt vänstra knä gjorde så ont att jag fick lov att börja lifta, vilket jag gjorde kanske en fjärdedel av vägen därifrån och framåt. Doktorerna i huvudorterna Mary (Turkmenistan) och Bukhara (Uzbekistan) talade ingen engelska, så hjälp fick vänta tills uzbekistanska huvudstaden Tashkent. Bra då att turkmenistanierna och uzbekistanierna var så vänliga – min första lift bjöd in mig till lunch, middag och sömn i hans hem i Mary. Ett annat fint minne blev inbjudan av ett gäng äldre män i södra Uzbekistan till deras årliga första maj lunch med mycket vodka (även om jag lyckades undkomma den senare och istället dricka grönt te – gott och vanligt här).

Hela vägen från Iran har varit mycket grönare än jag hade förväntat mig – bevattningskanaler fanns överallt i södra Turkmenistan och även öknen i norr var överraskande grön med små låga buskar över sanddynerna. De historiska städerna Bukhara och Samarkand var självklart imponerande – men åtminstone vad gäller den senare av dem, så kommer dess namn alltid vara mycket mer magiskt än de städade monument som nu finns där.

Jag har också spenderat några dagar på en sidoresa med buss fram och åter Tashkent. Visum till Tadzjikistan och Kirgizistan – för totalt mer än 200 dollar – var de sista jag behövde för den här resan eftersom mitt kinesiska visum kommer med kurir i mitt andra pass från Stockholm. En engelsktalande doktor kunde också äntligen ta en titt på mitt knä – ‘bara en ligamentsträckning i en led – efter lite vila borde det vara återställt’. Ett stort tack är också på sin plats till Cykloteket som hjälpte till med rådgivning via internet gällande min knäskada.

Jag fortsätter nu österut, korsar tadzjikiska gränsen imorgon och förbi den berömda Pamir Highway når jag Kirgizistan ca två veckor senare, och Kina efter ytterligare två dagar på sadeln. Vägen (världens andra högsta asfalterade) kommer att passera över 4 000 meter över havet ett antal gånger – 4 600 som mest – så jag hoppas verkligen knäet kommer att hålla. Men med tanke på hur gamla lastbilarna är här – och vägarna också för den delen – så borde backarnas lutning vara mjuk nog.

Take a shared taxi to Tashkent, where I’ll apply for the visas to Tajikistan and Kyrgyzstan, plus visit an English-speaking doctor to get remedy for my bad left knee.

Information on Visa to Tajikistan
Hand in passport and application (100 USD) on Tuesday at 09.00, as well as an LOI (35 USD) from a local tour agent. Receive passport with visa by 16.00 the next day.

Information on Visa to Kyrgyzstan
Hand in passport and application on Monday at 09.30. Receive passport with visa at 16.30 the same day.

Cycle the last kilometers to Samarkand and a nights hotel stay before taking the bus the next day to Tashkent for getting the Tajik and Kyrgyz visa.

Some 80 kilometers from Samarkand, my knee again makes too much pain. I hitchhike with one Ologbek – but we only get to his home some 20 kilometers further away before he invites me to lunch, dinner and sleep. Samarkand will have to wait until tomorrow.

Ologbek, some ten years older than me, is a faithful Muslim (unusual around here), so he doesn’t drink. Good for a change.

After a long day on the bike – sun almost set – I meet a guy on a bicycle who invites me to his parents’ home in small-town Ziyodin. Farchad doesn’t speak much English – in fact almost none – but makes himself understood through his body language.

He worked as a carpenter at a church in St Petersburg a few years back – like many Uzbeks – and earned good money as well as a video camera which he brought with him back home. He’s proud to film the entire dinner – a greasy noodle soup with his mother, father and siblings also attending. The bread has been ripped to small pieces, spread across the synthetic table cloth like pieces of a puzzle. It’s a poor meal by any standards, but I’m as always happy to be invited and my hosts are proud to invite. Farchad will keep the video for memory.

Later, he insists that I should join him in watching Rambo IV dubbed in Russian. In this case though, I’m a bad guest – I fall asleep after a short while.

Cycle the last 35 kilometers to Bukhara, now also with a loose stomach. The bed and breakfast I find is supposed to be the cheapest in town at six dollars a night, so I can afford myself a few days’ rest. Unfortunately, doctors don’t speak English here either so I’ll have to wait until I reach capital city Tashkent before I can find out what’s bothering my knee.

The old city with its many sights and relics is quite impressive, although too meticulously restored and overly quiet as warned for already in the guidebook.

Crossing this border is much easier than the previous – although again loads of papers are to be stamped and filled-in. Life on the north side of the border is much more lively; roads are being fixed and the ones already made are of better quality than those in Turkmenistan. Obvious improvement in standards of life.

I get invited for a good lunch by a bunch of retired men – the vodka is difficult to refuse, but I manage after much discussion. My new friends are celebrating the 1st of May, of course.

I camp at a roadside restaurant some 35 kilometers before Bukhara, saving money on a night at a hotel.