Take the ferry across to Bandar Abbas and Iran. The TV on board shows Mr Bean – I guess it’s truly international humor. I can’t think of any country where it wouldn’t work.

Sea sick pills are handed out. Then puke bags. Then food – sallad, kebab, rice, an apple, bread, a can of Pepsi, tea and a dry biscuit.

Reaching Bandar Abbas, I make company with Dutch 18-year old Wladimir who is on a backpacking tour. A banana salesman from Afghanistan helps us to find a small police station, located between the harbor and the bazaar, by which we can put our tents up for sleeping.

Details on ferry from Sharjah to Bandar Abbas
Ticket 290 Dirhams (no extra charge for bicycle up to 50 kg)
Immigration fee in Sharjah 20 dirham
Check-in at the port by 07.30
Departure at 11-12?
Arrival late evening.

After a more than three week long stay in Dubai (I had planned on 10 days), waiting for my visas to Uzbekistan and Iran, I finally got set to leave today. I have a boat ticket for tomorrow morning, that will take me across the Persian Gulf to Bander Abbas, from where I’ll begin cycling north. Finally! My impression of Dubai hasn’t been the best, so I’m more than happy to get going again. Here is a short piece on my stay in this city where everything is Impossible:
Getting things done in Dubai turned out to be much more difficult than I had expected. People – expats, that is, as local Emirates are rarely to be seen and never to be met – have on the contrary been about as friendly and helpful as is possible; saving most of the otherwise dreadful days. Now just to explain the city given that you just like me probably imagine a modern, well-planned thing (construction begun less than 40 years ago), here is a shortlist of facts that might change your perception:
- To cross the main-road which cuts through Dubai (Sheikh Zayed Rd.), you’d often have to walk several kilometers in either direction to find an under- or overpass.
- To take a taxi, you’d better know the exact route to where you’re going (even for sometimes obvious landmarks) as taxi drivers here have no clue. Those of them that have a GPS don’t know how it works.
- To find the Uzbekistan consulate took me over a week, despite great help from local Mathew who drove me around the area for a total of five hours; occasionally using four-wheel-drive since many roads here are under (constant) (re)construction. The tourist information – in fact not even the Ministry of Tourism – had no clue of the address, or worse gave me incorrect directions.
- To phone abroad you’ll have to face that Skype is blocked by the government, which in turn owns one of only two tele companies.
- And speaking about Internet, it is regularly super-slow. ‘Sorry, our low-bandwidth version of this page has been suspended’, said the website of UPS.
- To reach the most well known bicycle shop in town, most people put their bike in the back of their car and drive there – the shop is all but impossible to reach without cycling partly on the ten-lane highway. I was lucky to meet British Lee who drove me there.
- To go by any transport from Sharjah to Dubai in morning, you’d have to calculate for up to four hours time in the traffic jams. The distance? 40 kilometers.
- To read Sweden’s largest on-line newspaper is only sometimes possible, when the regime hasn’t blocked/censored the article because of some semi-nude photos.
- To find a map of Iran? Forget it.
Last but not least a huge thanks to all those who made my stay fun despite the above: Mathew and Angela from Alaska/Kentucky, Lee from the UK, Fabio from Italy, Fereshteh, Mohsen and Hamid from Iran. All of them living and working here since months, years or even decades.
Next update will follow from somewhere in Iran.

I change Hospitalityclub host from Dubai to Sharjah – from Italian Fabio to Iranian Fereshteh and her husband Mohsen.

Watch Slumdog Millionaire with their kids, eat strawberry flavored microwave popcorn from American Garden. The VCD movie was purchased by some Chinese, I’m told. They used to sell the on the street or in shops, but since the police raids against piracy they’ve started with home delivery. Much better, said Fereshteh. The day before we watched Slumdog Millionaire on VCD in Dubai, my parents saw the premiere show on cinema in Sweden.

The reason I’ve been staying in Dubai for so long is that I’m still waiting for my visa to Iran and to Uzbekistan. Just to locate the Uzbekistan consulate took me over a week, despite great help from local Mathew who drove me around the area for a total of five hours; sometimes using four-wheel-drive since roads here are often under construction. The tourist information – in fact not even the Ministry of Tourism – had no clue of the address, or worse gave me incorrect directions.

Till slut, efter fem dagars väntan i Djibouti City, gick det så äntligen en båt till Yemen. En liten träbåt lastad med sesamfrö, två japaner, ett par djiboutier, somalier och ett gäng yemeniter till besättning. Anslöt gjorde också en full etiopier, som högljutt proklamerade “Fuck the Arabs!” samtidigt som han steg ombord. Han drog upp blixtlåset till sin jacka och visade stolt upp de tre St George öl som han klämt ner i dess innerfickor. En fjärde flaska höll han i näven, halvt urdrucken. Liksom övriga passagerare ignorerade jag honom så gott jag kunde – bäst är väl att bli frände med kocken ombord, tänkte jag.

Resan över till Aden var mindre dramatisk, om än guppig. Efter en natt till sjöss och en i Adens hamn fick vi äntligen stiga iland. I Yemen har dock de senaste åren, och inte minst veckan innan jag ankom (en kidnappning och ett sprängattentat) präglats av terrorism och/eller utpressning riktad mot turister, och många vägar är därför regelbundet avstängda för individuellt resande. Ett resetillstånd från polisen krävs för samtliga resor, och för min del betydde det poliseskort i ca 700 kilometer och cykling i ca 400 kilometer. De välkända besöksmålen i inlandet lämnade jag åt en senare vistelse – krångel med tillstånd och eskorter lockade inte. Men trots snålt med cykling gav den korta vistelsen i Yemen mersmak och en direkt önskan om att få återvända vid ett senare tillfälle om bara säkerheten förbättras. Underbara människor, en mer eller mindre helt orörd kust med vita sandstränder mil efter mil och däremellan små pittoreska fiskebyar – vad mer kan man begära?

När jag närmar mig Oman reser sig bergen mellan bukterna och själva gränsen ligger högt belägen halvvägs upp längs ett av bergspassen. Visum fås enkelt på plats för ett land som satsar rejält på turismen, om än med fokus på de med lite tjockare plånböcker. Oman, liksom UAE, är också hem åt ett stort antal arbetsinvandrare – främst indier, pakistanier och bengalier. De tar hand om allt grovjobb i landet – restauranger, byggnadsarbeten, butiker etc. – och betalas i slutändan med Omans oljeinkomster. För en cyklist är de hur som helst räddningen i nöden – billig, god mat på deras restauranger och vänliga fränder som gärna bjuder in till en sovplats längs med vägen. Efter att ha passerat bergen mellan gränsen och Salalah väntade 800 kilometer ökenväg längs med vilken arbetsinvandrarna ofta är de enda bosatta, med ensligt belägna restauranger och hotell åtskilda av 50-150 kilometer asfaltväg genom grustäckt, platt öken. För mig blir de till små oaser med kryddig mat, vatten och satellit-TV efter timmars trampande i det enformiga landskapet.
En befrielse storlek större är dock ankomsten till orten Nizwa och bergen i norr – de senare sträcker sig uppåt 3 000 meter över havet, med underbara små byar belägna både uppe i bergen och intill de många flodbäddar som (denna tid på året ofta torra) slingrar sig fram i dalgångarna. I byarnas närhet finns i princip alltid en eller flera källor, vars vatten med hjälp av raffinerade kanalsystem leds först till tappning av dricksvatten, sedan förbi moskén där det används till tvagning, och sist till bevattning av byns odlingar. Skugga skänker de höga daddelpalmerna, vars frukt också är den som traditionsenligt bjuds besökare tillsammans med kaffe. En paus i en by leder så gott som alltid till ett tillfälle att möta lokalbefolkningen, och stannar du länge är chansen stor att du bjuds på både mat och boende.

Många välrestaurerade fort och slott ligger också spridda över landet, och med dem som mål men resvägen via byarna minst lika intressant tar jag igen missad cykling i Yemen med ett flertal rundturer i Oman. Landet blir en oväntad favorit, inte minst tack vare friheten som fås av en betryggande säkerhet (lämna cykeln olåst utanför affären och den står kvar en timme senare) och möjligheten att tälta i princip överallt (bensinmack, restaurang, utanför slott/fort, i by, på fotbollsplan, vid varm källa, på parkeringsplats utanför hotell osv). Omanierna och gästarbetarna visar alla på en härlig gästfrihet och flexibilitet – underbart!
Gränsen över till Förenade Arabemiraten är lika enkel att passera som den till Oman – dessutom är visumet gratis. Två- till fyrfiliga motorvägar leder sedan de 150 kilometerna genom vacker öken till Dubai vid kusten. Staden lever upp till alla sina rykten – byggarbetsplats, lekstuga för arkitekter och ingenjörer, lekstuga för alla andra också och en stad fullproppad med arbetsinvandrare, mestadels från Asien (men 200 nationaliteter lär finnas representerade allt som allt). Dessutom finns där världens nu högsta byggnad – Burj Dubai (818 meter/160 våningar). Här stannar jag nu i dryga veckan för att ordna visum till Iran och Uzbekistan och färja över till Bandar-e-Abbas i södra Iran, samt för att låta cykeln få sig en välförtjänt service. Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig förhoppningsvis i norra Iran.

Jag lämnar min tältplats bredvid en polisstation och fortsätter på motorvägen in mot Dubai. När jag tar en paus på en bensinstation ett par mil utanför stan möter jag britten Lee: “See I don’t want you to get killed – put your stuff in my car and I’ll drive you in.” Jag hade redan tänkt tanken att vinka ner någon bil, så jag kunde inte vara mer tacksam. Vägen var nu fyrfilig i bägge riktningarna, och ett antal förbudsskyltar för cykling hade jag hunnit cykla förbi. Dubai är också en enda stor röra med byggarbetsplatser, vägomläggningar och skyltar som visar fel eller i bästa fall saknas.

Närmare centrum träder sakta stadens skyline fram genom en jämngrå smog. Lee tar mig först till en cykelbutik där jag lämnar in hojen för service, och sedan hem till sin lägenhet för vila och lunch. Senare på kvällen ska jag möta Fabio – en italienare som arbetar på Dubai International Financial Center. Vi har fått kontakt med varandra genom internetsidan Hospitalityclub.org, där vi är två av totalt fler än 300 000 medlemmar från i princip vartenda land på jorden. Genom hemsidan, som är gratis och öppen för alla, så hjälper resenärer varandra med boende men framförallt också en möjlighet att träffa en bofast som känner till platsen bättre än besökaren. Fabio kontaktade jag för ett par veckor sedan, och nu ska vi mötas vid isrinken i den nybyggda och såklart gigantiskt stora Dubai Mall. Isrinken är “olympic size” men få kan åka skridskor. Gallerian är världens största med bland annat 220 juveleraraffärer – men det är omöjligt att hitta en karta över Iran.

Fabio kommer vid tiotiden, och vi åker hem till honom i bil trots att han bor bara ett par kvarter bort. På 18:e våningen får jag sova i en bäddsoffa intill ett golvfönster med hissnande utsikt över staden som i år också inkluderar världens nu högsta skyskrapa Burj Dubai.

Det är en märklig kontrast – glaset, stålet och betongen – och de två människor jag mött under dagen. Kontrasten mellan stadens fixering vid högst, bäst och störst – och två människor som satt ett mänskligt möte före just dom värderingarna. Eller som åtmistone vet att ensam är liten.

Camp outside police station in Lahbad, the station situated by a main roundabout with roads leading to Oman, Abu Dhabi and Dubai.

After early morning breakfast at the restaurant by which I camped – their satellite TV screening an advertisement for paper-made banana leafs (I guess it’s difficult to maintain a tradition of serving food on banana leaves when population is above one billion) – I cross the border to the United Arab Emirates. It’s all quick and easy – the visa even free – but I stop for a while at immigrations where I’m invited for coffee. A customs official asks why I’m not going to Hong Kong: ‘I’ll go there tomorrow. Good doctors. Need change from Dubai’. If you have the money, why not?

In main-town Al Ain, the National Museum, Palace Museum and adjacent oasis are all disappointing when coming from Oman. It’s too well restored; smells fresh paint all-over. Lifeless – no patina left.

Camp by the Archaeological Park a few kilometers outside in Hili. The graves here have likewise had their magic taken away by being fenced off and then tightly fit into a park and playground for families. The difference to the graves at Bat and Al Ayn in Oman is striking – there is no feeling what so ever here in the Emirates.