Jag korsar gränsen till Benin direkt när den öppnar. Framför mig har jag en utmanande dryga 230 kilometer lång väg till Nigeria, att hinna under de 48 timmar mitt visum är giltigt. Allt på sandvägar, lokalt kallade ‘le rouge’ (de röda) efter jordens karakteristiska tegelröda färg. Jag cyklar kanske nio timmar effektiv tid och når Bori till solnedgången.

Där finns inget vandrarhem, men jag får låna en säng på det lokala sjukhuset. Som tur var finns där inga patienter, så jag kan också få den enda sängen som har ett myggnät. Jag är dödstrött, och glad att slippa resa tältet. En äldre man som säger att han är nattvakt på sjukhuset, sover utanför på verandan. Han går in i rummet då och då under kvällen, och ropar något på franska med sin sträva, skrovliga stämma, som jag inte förstår. Skönt när han själv äntligen somnar.

Vatten finns bara att få från en liten kran i botten av en enorm betongcistern bakom huset. En svag stråle fyller sakta varje flaska. Jag kokar spaghetti med tonfisk på burk till middag. Tvättar bort dammet från ansiktet med det lilla vatten jag har kvar, innan jag går till sängs. Som vanligt finns det inget ljus. Jag söker rummet och dess kala väggar med ficklampan efter eventuella myggor. Sedan innanför myggnätet. Hela kroppen värker; jag somnar snabbt.

Från Kara fortsätter jag tre mil österut till gränsen mot Benin. Jag tillåts tälta bakom den togolesiska gränspostering. Poliserna och immigrationstjänstemännen som jobbar där visar sig vara trevligt sällskap också.

Vid Benins gränser kan man bara få ett 48-timmars transitvisum, vilket är precis på gränsen till vad som behövs för att hinna cykla tvärs över landet till Nigeria. Med över 230 kilometer av dålig sandväg framför mig är det viktigt att tjäna in även den korta tid det tar att få visumet. På kvällen går jag därför över till Benins gränspostering, där dom hjälper mig med att få visumet dagen innan; daterad för morgondagen.

Sammanfattning Togo
Även om Togo är ett litet land var fem dagar knappast tillräckligt med tid för att göra det rättvisa. Det lilla jag hann se fick mig i alla fall att längta tillbaka redan innan jag lämnat landet. Ett oerhört vackert landskap – ibland bergigt, men oftast mjukt böljande. Med små välstädade byar till synes slumpvis utströdda över savannen, var det lika pittoreskt som vilken Disneyfilm som helst. Människorna – fridfulla och lugna, inte minst i jämförelse med ghananerna – passade också dom perfekt in i den bilden.

Som turist var det också skönt med billiga hotell – dessutom välstädade, något som tycktes utmärka allt i Togo.

Jag fortsätter en kort bit till Kara – landets ekonomiska huvudstad som den kallas. Men den är förvånansvärt liten, och att hitta en affär som säljer t.ex. DVD-skivor är inte lätt. Där finns i alla fall internet, och ett postkontor. Sergeant Djamangoug, en fallskärmshoppare i militären som jag möter på cykel i utkanten av staden, hjälper mig att hitta billig gästhem. Hotel Sapaw tar 3 500 CFA pppn – för ett rum med luftkonditionering. Lyx!

Jag tältar i en liten by längs med vägen, ca halvvägs genom Kéran nationalpark (Parc National de Kéran).

Att hitta rätt gränspost är inte lätt. I det lilla nordostliga hörnet av Ghana tycks det finnas flera bara till Togo. Där är sällan några skyltar som visar rätt väg till gränser i Afrika, men oftast är det möjligt att förlita sig på den enda huvudvägen i området. Vanligtvis asfalterad. Här finns det istället flera större vägar, och ingen av dem är asfalterad.

“Polisen? Nej, han är inte här. Tillbaka om en halvtimme” säger någon vid det första poliskontoret jag passerar. “Immigration och utresestämpel? Bara i Bawku” fortsätter han. “Är det inte möjligt att få stämpeln här” frågar jag för att försäkra mig – inte riktigt sugen på att trampa tillbaka till Bawku efter dryga timmen av cykling. “Jo, här kan du också få stämpeln. Det finns ett tullkontor fem minuter längre fram” säger han och pekar mot en liten stig, stor nog bara för cyklar och människor.

Framme vid tullhuset sitter två pojkar utanför på en träbänk. Dom berättar att tulltjänstemannen har gått sin väg “men snart kommer tillbaka”. Jag stannar kvar; väntar. Pojkarna lyssnar på en radio, och emellanåt reser dom sig upp och dansar några steg på den sandiga marken framför huset. När tjänstemannen till slut kommer får jag höra att det är fel gräns.

Jag hänvisas tillbaka till korsningen varifrån jag fortsätter längs den större vägen. Fyra mil senare – det mesta på en genväg under stora elledningar – når jag så äntligen gränsposten. Jag får min utresestämpel för Ghana där, och efter ett par kilometer, i Sinkasse, får jag mitt visum till Togo för 10 000 CFA.

Togo bjuder på vackra vyer. Slingrande vägar över ett böljande landskap, genom vad jag skulle kalla typisk savann. Lågt gräs med bara några få, stora vackra träd utspridda som på måfå. Byar och gårdar ser väldigt ordentliga och prydliga ut. Det är mycket renare och tystare här än i Ghana. Det vilar ett lugn över hela landet. Inga barn som ropar längs med vägarna; inte så mycket trafik. Det känns som att cykla på en mindre landsortsväg istället för det den faktiskt är – landets enda stora, asfalterade huvudväg.

I Dapaong, den första staden jag når, finns ett fint auberge där jag får ett eget rum för bara 25 kronor natten. Det är en fin, lugn stad också – att gå runt på kvällen känns helt säkert och det är mycket liv på gatorna.