Jag går iväg och köper bröd på bageriet på morgonen. Det är ett litet rum – bara några få kvadratmeter stort. Tre unga män arbetar där som bagare. Dom blandar degen i ett gammalt badkar, och lämnar sedan baguettelimporna att jäsa i vita lakan på golvet. Sedan gräddas dom på en bädd av glödande kol inuti en stor tegelugn – en mittpunkt i rummet, mittemot badkaret. Färdiggräddade lyfts dom ut för att svalna på golvet, lutade på högkant mot väggen. Jag köper ett par – fortfarande varma – för mig och Lina att äta till frukost med jordgubbssylt i.

Efter en milslång grusväg korsar vi gränsen till Senegal vid Badiara. Ytterligare tio kilometer längre fram längs samma väg når vi Velingara, och där också en större asfaltväg. Vi äter lunch – bröd med majonnäs och kokta ägg – på ett café i utkanten av stan. Vi möter Diallo. Han bjuder in oss att bo hos honom och hans familj, och så blir det också!

Återigen ett svårt farväl. Efter två nätter känns det som om vi varit där i en vecka, men ändå önskar vi att vi hade tid att stanna längre. Småpratandes med Sam, oupphörlig reggae spelandes i stereon, eller utanför på den sandiga innergården drickandes starkt, sött atai (te).

Innan vi ger oss av ger han mig en ny skjorta – vit med tunna svarta ränder. Den jag fick från Florent i Lyon, som jag har burit i princip varje dag sedan dess, är nästan i två delar, och har stora revor på rygg och armar. Det måste ha varit sanden och vinden i öknen som närmast sandblästrade sönder den.

Vi återupptar vår vana att bo hos polisen, när vi i Basse-Santa-Su återigen tältar på stationsgården.

Sammanfattning Gambia
Det kunde inte ha börjat bättre. Vi hade redan en kontakt i landet när vi cyklade över gränsen och tog färjan över Gambiafloden till landets lilla huvudstad. Kommissarie Jallow på Gambias polismyndighet var vår kontakt och värd – inte bara i huvudstaden, där vi stannade ett par dagar och ordnade visum till Nigeria, utan också i resten av landet. Där möjliggjorde vår kontakt att vi kunde tälta på alla landets polisstationer, något som vi utnyttjade flertalet gånger. Inte för att poliserna ute i landet var speciellt intressanta eller pratglada, utan för att det var skönt att för en gångs skull veta var vi var på väg. Att vi hade ett ‘hem’ som väntade på oss i den stad vi skulle nå vid dagens slut.

Vid Georgetown möter vi Yero Sam medan vi väntar på den färja som ska ta oss över till Gambiaflodens södra sida. Han bor och arbetar i Bansang – den första staden vi kommer att passera på andra sidan, och vi bjuds in att bo där hos honom och hans familj. Efter att vi stämt möte i Bansang senare på dagen, fortsätter Sam i bussen han färdas i.

Sam arbetar som sjuksköterska på det lokala sjukhuset. Han bor hemma hos sina föräldrar och syskon i ett hus precis vid floden. Trots att han bor hemma har han två rum med egen ingång. Gården består av två huslängor som tillsammans med en hög mur omgärdar en sandig innergård. Vi reser våra tält där. När vi går en kort promenad genom staden, frågar jag Sam om han föddes i Bansang: “Yes, this is my ‘born-town’”, svarar han.

På vägen möter vi en volontär från amerikanska Fredskåren* på sin cykel, på väg åt andra hållet. Efter ett kort samtal rekommenderar hon oss att fråga efter hennes kollega Jim i en by ca tre mil längre fram. Han bor där, och kommer säkert att välkomna oss att tälta på hans värdfamiljs gård, berättar hon.

Vi når Nyanga Bantang sent på eftermiddagen, men får höra att Jim “traveled today” – dvs. reste iväg och kanske inte kommer hem förrän nästkommande dag. Trots Jims frånvaro bjuder hans lokala värdfamilj in oss att tälta på deras mark. Jim kommer inte tillbaka under kvällen eller natten heller, så det slutar med att vi faktiskt aldrig möter den vi från första början kom för att besöka.

*Fredskåren (am. Peace Corps) är en frivilligorganisation för biståndsarbete, instiftad av John F Kennedy på 60-talet. Vi mötte flera av dess volontärer i Gambia, Senegal, Mali och Burkina Faso.

Vi når Farafenni sen eftermiddag, och än en gång reser vi våra tält bakom den lokala polisstationen.

Vi hälsar farväl till Jallow på hans kontor, köper lite fotogen till vårt kök vid en bensinstation i närheten, och cyklar tillbaka norrut till centrala Banjul. Vår vän har rekommenderat oss att ta färjan tillbaka till den norra sidan om Gambiafloden, där han säger att vägarna är bättre och omgivningen vackrare. Gambia sträcker sig utmed floden, som ringlar sig likt en orm rakt österut från kusten. Vid fem har vi nått Kerewan, där vi får tälta på gården till ortens polisstation – tack vare vår vän i Bakau. “Kommissarie Jallow, Traffic Dept., är vår värd här i Gambia” är nyckeln som kommer att ge oss tillträde att tälta vid alla landets polisstationer.

Det finns tre dagstidningar i Gambia. The Observer som fortfarande är verksam, The Point vars redaktör sköts ihjäl förra året (fortfarande ‘under utredning’) och The Independent, som har stängts igen av regeringen.

Fjärde dagen: Jag följer med Lamin, en granne i Mile Seven, till en liten strand i Bakau. Trots det rena, klara vattnet och strandens centrala läge är den helt tom på folk. Den omgärdas av höga, lodräta klippor, klädda i en frodig grönska – en läcker syn på bara fem minuters promenad från stan.

På vägen hem bestämmer vi oss för att köpa ett kilo fisk vid en närliggande hamn. Efter att vi köpt vår fisk får vi veta att det varit strömavbrott ett tag. Där finns ingen is, och fångsten riskerar att fördärvas i värmen om fiskarna inte hittar is inom kort. Så med oss hem kommer ett följe av fyra-fem fiskare, var och en med en skottkärra. I Mile Seven har de flesta boende sina egna generatorer och därför också elektricitet och is.

På kvällen, efter att vi ätit fisken vi grillat, går jag och Lamin ut till en närliggande väg och lägger oss på asfalten. Vi småpratar i timmar. Jag vet inte varför vi la oss mitt på vägen för att prata – kanske var det en bra, avskild plats att vara på, eller kanske var det för att den öppna ytan och svaga vinden gör att där finns färre myggor som stör.

Vi korsar gränsen till Gambia – lika hastigt och enkelt som vid den förra gränsövergången – och når Banjul på eftermiddagen. Banjul är landets lilla huvudstad, med bara en halv miljon invånare. Vi fortsätter ca milen längre söderut till Bakau, att räkna som en förstad till Banjul. Där har Cheikh, en man vi mötte ett par dagar tidigare i Senegal, satt oss i kontakt med en vän till honom: kommissarie Pa Jallow på Gambias polismyndighet. Jallow bor i ‘Mile Seven’ (ung. ‘sjunde milen’) – ett bostadsområde där mer eller mindre bara militärer och poliser bor. Vi får tälta bakom hans hus, och stannar i fyra nätter – får mycket gjort (visum till Nigeria, till exempel) och har det allmänt trevligt med Jallow, hans familj och hans grannar.

Gränsövergången är nästan för enkel för att vara sann. Det finns inga av de påträngande försäljare och pengaväxlare som vanligtvis svärmar kring gränser, och den mauretanska immigrationen är hjälpsam. Det tar inte lång tid för en av dem att gå in på kontoret och stämpla våra pass – möjligen ivrig att få återuppta småpratandet och tedrickandet med sina kamrater vid ett bord utanför.

På andra sidan Diamabron måste vi till och med väcka den senegalesiska motsvarigheten. Där finns ingen polis eller tull. Till slut öppnas dörren till ett litet hus av en anställd på immigrationen – ögonen nätt och jämnt öppna. Inget visum krävs för svenskar, men han ger oss en inresestämpel. Snart har mannen återvänt in i huset och stängt dörren – lika plötsligt som han kom ut – och vi måste själva lyfta vägbommen för att till slut resa in i landet.

Längre fram möts vi av den mest underbara grönska man kan tänka sig. Inte minst är det skönt efter månader av bara sand, eller i bästa fall några buskar. Läten av otaliga fåglar och insekter fyller den friska, rena luften. Regnsäsongen har nyligen tagit slut, så skillnaden kunde inte ha varit mer uppenbar. En plötslig förändring för oss på bara några få dagar.

Vi tar ut CFA (en gemensam valuta som används i många väst- och centralafrikanska länder) vid en uttagsautomat i St Louis. Det är en vacker stad, men den romantiska bilden sargas när vi passerar stans utkanter, där vi ser en grupp barn som sniffar lim vid stranden.

Här i Senegal frågar folk hela tiden efter pengar, pennor, eller till och med våra cyklar. Från barnen på gatan, vilket är ok, till ägaren av den affär framför vilken vi just blivit inbjudna att laga mat. Tröttsamt!

I Barale Ndiaye möter vi franska paret Elise och Brieg (www.unmondeavelo.blogspot.com – franska). Dom cyklar också, men kortare sträckor uppdelade på i princip alla kontinenter. Senegal till Frankrike kommer att bli deras sista etapp på resan. Tillsammans med några getter, kycklingar och fåglar, campar vi på en familjs innergård i den lilla byn. Det är kul att byta erfarenheter från vägen; tips och idéer.