Från Samarkand följde en snabb halvdags cykling till den tadzjikiska gränsen. Där började snöklädda berg rama in de vackra, gröna dalgångar jag till en början cyklade igenom för att så småningom nå Pamirbergen. De senare är i själva verket en platå på mellan 3 600 och 4 600 meters höjd, med ett mycket mer månlikt, ödsligt landskap än det i dalgångarna, vars floder fylls till brädden då snö och is smälter under de korta sommarmånaderna.

Det var en ny upplevelse på denna resa att komma upp på dessa höjder, efter att ha cyklat genom ett flertal öknar. Nu med temperaturer under nollstrecket om nätterna och ofta inte över 10 grader om dagarna. Jag hade inga kläder för detta – speciellt inte med tanke på att denna vinter och vår varit den längsta respektive blötaste på 20 år i Tadzjikistan. Men jag väntade ut de regniga dagarna, och investerade i lite kläder ‘made-in-China’ i basaren i Dushanbe och det visade sig räcka precis. Och det var definitivt värt det – enormt vackra landskap och en gästfrihet på topp. Det är alltså inte bara i öknen som gästfrihet är som mest - det är helt enkelt så att ju färre människorna är, desto vänligare är de.

Efter en vecka i höglandet rullade jag sakta ner till Kashgar i Kina på 1 500 meters höjd via två dagar genom Kirgizistan. Kashgar är – med 250 kilometer till Kirgizistan, 400 kilometer till Tadzjikistan, mindre än 1 000 kilometer till Pakistan och 3 500 kilometer till Beijing – inte så kinesiskt utan snarare en huvudort för en av landets många etniska minoriteter, uighurerna – kryddad av sina närliggande grannländer. Staden är också en härlig kontrast till städerna i Centralasien – livlig och stökig istället för städad och ordnad. Jag kommer att skriva mer om Kina – och dess olika delar – allteftersom jag rör mig österut. Det kommer att ta mellan två och tre månader att nå Beijing, med början nordost mot Urumqi, sedan rakt österut via den ‘norra sidenvägen’ (i själva verket en motorväg) – totalt ca 2 000 kilometer öken.

Till sist känns det på sin plats att nämna en dikt av den iranska poeten Sohrab Sepehri, utan vidare kommentarer:

“We should go under the rain.
We should wash our eyes,
And we should see the world in a different way.”

Innan gränsen passeras ett antal obeskrivbara månlandskap. Skrämmande vackert. Jag ankommer gränsen precis i tid för lunch med den tadzjikiska narkotikapolisen: potatissoppa, bröd och grönt te. Någon timma senare passerar jag immigrationen, och därpå den korta återstoden av klättringen upp till toppen av det pass som utgör själva gränsen. Här lämnar jag de karga Pamirbergen bakom mig för att rulla ner på de gröngräsiga betesmarkerna i Kirgizistan – på 3 000 snarare än 4 000 meters höjd. Vägen ner är täckt av djup lera som bildats när snön smält nu under våren. Den kirgiziska immigrationen ligger 20 kilometer längre fram, och efter ytterligare 25 kilometers cykling norrut når jag den lilla orten Sary Tash där jag får sova i ett litet rum på ett café för en mindre avgift.

Under dagen mötte jag kanadensiska paret Chris och Margo, också på cykel en längre tid. Kika gärna på deras hemsida: http://candmwanderings.blogspot.com.

Nästa morgon väcks vi av solsken och kritvit snö – helt underbart. Karavanserajet är så vackert just för att det trots sin enkelhet hjälpt oss, och för att det stolt stått kvar under så många hundra år. Vi krämar på med solskydd och drar upp cyklarna till vägen igen. 50 kilometer längre fram når vi sjön Kara Kul och byn med samma namn, där vi mot tio dollar var får sovplats och mat hos en familj. I byn finns det en affär, en bar och en moské. De sista två är nog ortens viktigaste institutioner, och det är typiskt Centralasien.

Så här i efterhand var den två dagar långa cyklingen mellan Murghab och Kara Kul – två små orter i östra Tadzjikistan – en av de absolut mest minnesvärda. Sträckan är en del av den bland långfärdscyklister välkända Pamir Highway – välkänd dels som världens andra högst belägna asfaltväg, men också för att vara en ovanligt bra väg med tanke på hur öde och svårtillgängligt området är.

Sträckan har historiskt varit en del av de så kallade sidenvägarna, men den egentliga vägen och själva asfalten lades på av sovjetisk militär under 30-talet för att underlätta trupp- och materialförflyttningar i vad som då var en av Sovjets utposter. Namnet ”Pamir” kommer från platån med samma namn över vilken vägen passerar, men dess kirgiziska namn är mer målande – ”Barm i Dunjah” eller på svenska ”Världens tak”.

Just delsträckan mellan Murghab och Kara Kul är också den som passerar vägens högsta punkt – Akbaitalpasset som ligger 4 650 meter över havet. Passande nog inför en sån utmaning stöter jag på franskspråkiga Jean-Denis från Kanada – också på cykel i samma riktning – och vi bestämmer oss för att göra sällskap upp längs passet. Asfalten ligger fortfarande kvar på den här sträckan – om än knappt – så till en början går det hela fortare än vi trott. Den sista krokiga biten väg upp till passet är tuff – lungorna får arbeta på max – men även Jean-Denis fixar det en kraftig förkylning till trots.

Vi tar några foton av varandra ståendes i den svarta snöblandade lervällingen på toppen innan vi beger oss ned för andra sidan. Tyvärr vänder vinden emot oss – det blåser upp till snöstorm, och det hus som vi fått höra ska ligga några kilometer bort finns inte. Istället får vi trampa vidare på en väg som nu övergått från asfalt till en grusbelagd tvättbräda. Snön yr och snart har vi is hängandes från våra skägg. Jag har köpt några vantar och en mössa längs med vägen, men kvalitétsgrejer är det knappast så det blir rejält kallt. Vägen är nu flack – den följer en vid dalgång med bergstopparna i öster och väster inte längre synliga för snöfallet. En stor svart klippsten utslängd i det platta landskapet ser på avstånd ut som ett hus, men hägringen avslöjar sig när vi kommer närmre. Längre fram upptäcker vi ett mindre skjul en bit bort från vägen, men inser snart att den halvfrusna floden och djupa snön emellan oss och skjulet blir för svår att passera. Vi trampar på.

Efter ytterligare någon timme (och för dagen drygt åtta mil) på sadeln ser vi så äntligen det vi hoppats på – ett övergivet karavanseraj. Karavan vet vi vad det betyder, och “sarai” är persiska för “värdshus”. Ett karavanseraj var när det byggdes helt enkelt ett riktigt enkelt hotell för de handelsmän som reste längs sidenvägen. Vi hade hört talas om just detta redan i Murghab, men utan att veta exakt var det skulle ligga. Den låga stenbyggnaden utnyttjar en sluttning som sin bakre vägg, och precis ovanför passerar vägen. Vi leder ner våra cyklar genom den djupa snön och tar in på det gamla hotellet – helt öde, men med en del spår från tidigare resenärer som kanske också fastnat i ett alltför stormigt väder.

Jean-Denis och jag reser våra tält i varsitt av de många små rummen, och gör i rummet däremellan upp en eld av buskar som vi samlar ihop. Det är skönt att få torka kläderna och krypa ner i sovsäcken för en natt som inte kan bli bättre. Jakten på en skyddad plats att sova på fick mig att glömma bort alla andra mål i livet som stressar.

Roll down some 400 altitude meters to nearby Murghab – the main town of the eastern Pamir, yet not more than a village by any normal scale chart. The market is big enough though to have both noodles, chocolate, tomatoes and simple gloves from China. Meet Canadian cyclist Jean-Denis and decide to continue together the next morning.

Leave Hossein and his family in the early morning, their pink house even more in solitude when contrasted against the solid sea of fresh white snow which fell during the night.

The road climbs a minor pass again before plunging down into the Alichur Valley. The landscape could be compared to the moon or something out of Star Wars, at distance seemingly lacking in vegetation completely. Village Alichur – the only one along the road today – used to have a shop, but it’s shut these days. Instead I treat myself with a potato and mutton soup in one of two restaurants. The road is more or less flat through the valley, and even the following Neizatash pass at 4,137 meters isn’t much more than a faint elevation at the foot of peaks of 5,000+ meters by its sides.

Stay the night at nearby Mamazair, where the only resident family has a motel. Judging by the faded signs, it must have been around as long as the highway itself.

Climb the 4,271 meter Koltezek Pass in the early morning – my feet gets terribly cold and I’m short of breath during the last zigzag turns up, but else it’s ok. The tarmac is gone from just before the top of the pass, but the dirt-road is alright.

23-year-old Hussein invites me for tea and later sleep at his family’s home along the road, in Karkakte (30 kilometers before Alichur). It’s in fact the first inhabited house that I see since the pass, and with a snowstorm building up by the horizon, I’m quite happy to be inside. Hussein’s family is Kyrgyz, and the hospitality is accordingly at maximum. During the night, I can see through the window as it gets brighter. It’s neither the moon nor dawn that breaks, but a thin layer of fresh snow which now covers the ground.

Finally a clear-blue sky and a day completely lacking in downpour. Continue the Pamir Highway (M41) along the Gunt River, slowly climbing towards the first pass at 4,200 meters.

I stop for the night at a roadside guesthouse in village Jelandy, some 400 meters below and 20 kilometers away from the pass. Slight headache.

Start climbing along the Gunt River. I’ve waited two days in Khorog for a rainy weather to pass, and by noon it finally abates a little. I have no rain-proof clothes whatsoever – neither shoes nor pants or jacket – and since temperatures drop below zero up in the Pamir Mountains, I simply can’t cycle if it also rains.

It would usually not be a problem this time of year, but 2009 has brought a record-long, and wet, winter. More than for me though, this has been a huge problem for the locals. Only in the Alichur valley, 400 yaks have died so far.

I reach village Vuzh where a local invites me to his traditional Pamiri house for the night. ”Tadzjik? No! Pamiri!!” Boiled potatoes and meat for dinner, plus the usual flat, round bread and tea. My host proudly tells me which number Henrik Larsson has on his shirt when he played for FC Barcelona – ”fanatic!”, as he said about himself when it came to football.

Reach main-town Khorog by noon – the last larger outpost before Kashgar in China. Internet, shopping, hot-water shower.

Long day. End up at 2,000 meters altitude and small town Rushan – the road climbs slowly as it follows the Panj upstreams.

Since yesterday, the road follows the River Panj, which also doubles as the border to Afghanistan. It’s interesting to have a look at the more simple life on the other side. Although many of the mud houses have satellite dishes and solar panels, none of the villages have road access or telephone (cell phones have no coverage in these narrow valleys). The only way to get there is by foot or donkey.

The Afghans are blasting off explosions on the mountain side to widen the donkey path; the sweet smell of dynamite finds its way across to ‘my’ side.

Once again sleep at a roadside restaurant. They call them chaikhanas – teahouses – but almost all of them offer simple food such as soups with bread, or egg and sausages, as well – and if you eat there, sleep is free of charge.

Another night at a roadside restaurant – this time one which turned out way too busy come evening, so I was left with just three hours of sleep.

Leave Roscoe and Dushanbe and start cycling towards the Pamir mountains.

Sleep at a roadside restaurant, beautifully situated on the mountain side above the Norak water reservoir.