Dagen jag lämnade Damaskus var märklig. Inte bara för ombytet från boendet hos Pascal (Tack!) på svenska ambassaden till livet på vägen, utan också då ‘regeringspolisen’ skuggade mig på motorcykel de sista 40 kilometrarna innan gränsen. Det hela slutade i boende på ett sjaskigt hotell i utkanten av Dar’a, och dessförinnan ett kortvarigt knivhot från en nervös man som tack och lov gav sig iväg då förbipasserande närmade sig.

Jordanien var vackert och emellanåt lika magiskt som namnet självt. Förbi historiska Jarash, Jordanfloden som numera vattnar plantage av bl.a. tomater och bananer – plantage som i sin tur täcker dalen i smutsbrun plast. Ett obligatoriskt dopp i salta Döda Havet och dusch efteråt i brännande het källa invid. Den fortsatta vägen söderut var ganska öde och trist, men tack vare god medvind fann jag mig snart i Aqaba – kustorten vid Röda Havet.

Resan över Sinai – den östra delen av Egypten som delar Röda Havet i Aqababukten i öster och Suezkanalen/bukten i väster – är ödslig, blåsig, långsam. Dock bjuder de få människorna jag möter – mestadels beduiner – på lika mycket mänsklig värme som landskapet bjuder dess frånvaro. Likadan är motorvägen från Suez till Kairo – snarast (halv-)öken hela vägen. Här i Kairo vilar jag nu ut hos tyska vännen och tillika långfärdscyklisten Sebastian (www.vom-wind-getragen.de) och ser fram emot en lång resa längs Nilen, ända till mellersta Sudan. Om den egyptiska polisen/militären tillåter, vill säga.

Easy border crossing, a ten euro visa, but then once again police that ruin my day. After getting some new pills at the local hospital in Jarash (my stomach still hasn’t bettered completely), police (at least in uniform this time) arrives to check passport and then like yesterday force me to stay in hotel. The city hotel was way too expensive, so they take me out west to another one some five kilometers away. Again too expensive, the police has already left (tired at my bargaining), and I can at least continue and find a local to stay with. But they’d forced me out of the town and its ancient ruins that I had come to see, so that’s for the ‘for your own sake’ part of the police squabble.

A gentle man, deeply devoted to his Muslim faith, hosts me in his house. His wife’s face is covered in a black hood through-out the evening; her sweet, kind voice at contrast. Great dinner, great sleep. Wonderful people. Seven kilometers after Jarash. Twoeters before Al Monsoura.

Border details
Stamp out of Syria, 500 lira.
Visa to Jordan at the border, 10 dinar.

Leaving Pascal, his humbleness, our great morning and evening talks and his generosity, isn’t easy, but with just some 100 kilometers to the border of Jordan, at least I’ve got something new to look forward to. With wind in the back and a flat, surfaced road, the day starts out well, too. But barely forty kilometers from the border, peace is no more.

A casually dressed man drives up beside me on his motorbike, says he is from the police and wants to see my passport. Dodgy as he looks, I ask to see his ID first, but it’s not much more than a piece of paper with Arabic on it. He explains his lack of uniform by claiming that he is from the ‘government police.’ After reviewing my passport, he seems satisfied anyway and lets me continue. But things get worse. He and later colleagues of his take turns in following me at a distance. Whenever a local guy, friendly as usual, stops to chat or invite me to stay at his place, they approach quickly and make him leave. Once, the local guy’s hands where trembling so much he could barely grab the steer of his motorcycle, whilst quickly saying that ‘sorry, I have to go home. I just felt some fear just now.’ Anyway, I finally meet some locals working in Kuwait in the oil business, thus quite good in English and able to translate the will of the police for me. ‘For your own safety, because of dodgy people from Saudi Arabia and UAE that passes these roads, they want you to stay in a hotel,’ the local guy explains. But the nearest hotel is in Dar’a, and it’s already getting dark. They promise me a stay cheap enough, but as I reach town, those policemen – all in mustache by the way – are all gone. And hotels seem to start at some twenty euro. No way. Past central Dar’a, down a swale with no light, no houses, no people, and up again a steep rise, some small suburb of town promises a cheaper place to stay. But on a street just before reaching that hostel, some man runs after me, I halt to ask why and get a nervously waving knife up my face. But only for a few seconds – luckily, approaching by passers scare him off, running away to one of the dark alleys he came from.

The hotel is closed, and only after two hours’ waiting, the manager comes and lets me inside. A shop owner on the other side of the road kept me company meanwhile, fed me and even helped me pay a little of my room (which didn’t even have a lock!). Now that is for ‘my own safety’, huh? Syria didn’t leave me a very positive image this last day.

I pedal the final 90 or so kilometers to Damascus – the highway more and more busy the closer I get. Once there, I’m met by friend of friends Pascal, who works at the Swedish Embassy in town. I get to stay with him for the next few days – rest up and recharge after a slightly battering journey with a bad stomach and a terrible flu, along some 300+ kilometers of busy highway. The vehicles are old, and the petrol of somewhat bad quality, so the smog alone can make one feel dizzy at times.

I spend my days in Damascus visiting the old city, go shopping with Pascal and his fiance, and holding a short speech at the embassy about my trip.

In Deratyia, misunderstandings make way for me to end up sleeping in the office of Sales Manager Abdo of a local luxury hotel. He himself leaves in the evening, but a guard sleeps outside the office during the night.

I staden Homs, ungefär halvvägs längs min väg genom Syrien, frågar jag en ung man om han vet var jag kan hitta ett Internetcafé. 28-åriga Tarek tar mig genast i hand och visar mig till ett café, men då alla datorer är upptagna och väntetiden är lång föreslår han att vi promenerar bort till hans affär några kvarter därifrån för att umgås. Tarek är skräddare, och i ett källarrum med ett litet fönster upp mot gamla stans trånga gränder har han sin lilla butik.

Själv har jag en begynnande förkylning så Tareks gästfrihet är särskilt välkommen – första natten får jag bo i affären där jag lägger ut mitt liggunderlag på golvet. Nästa dag tar han mig till en tom sju-rums-lägenhet på fjärde våningen i ett betongkomplex, i stans västra utkant. Lägenheten ägs av hans fasters mans far – för Tarek är den kopplingen lika stark som vore det hans egen far. Själv ska Tarek gifta sig om ett par dagar, så han försvinner snabbt för att förbereda den stora festen. Vänligheten är närapå för mycket – efter att ha skakat min hand kysser han varje gång sin egen, som för att visa sin tilltro till mig. Det är naturligtvis en underbart fin gest, även om jag själv känner mig främmande för att svara likadant. Jag får nyckeln till lägenheten och gör mig hemmastad. Perfekt eftersom jag med förkylningen ändå inte orkar vara speciellt social.

Vänligheten står i märklig kontrast till förorten jag nu bor i – betonghusen är grå och omålade, som nästan alla hus jag sett i Syrien. Mellan höghusen ligger öde fält med sopor på. Ingen plats för barn att leka.

Jag sover ut ytterligare tre nätter i lägenheten. Emellanåt tar Tarek mig med till ett sjukhus för medicinering mot förkylningen, eller en kort visit hos släktingar eller vänner. Gästfriheten är så naturlig här, att till och med jag börjar ta den för givet. Att samma situation skulle upprepa sig i Sverige, känns nästintill otänkbart.

In Tulkalakh, I’m directed to the house of one specific family when asking for a place to camp. Radwan translated that usual letter that I use, in which I explain my journey and my wish for a safe and quiet place to camp, to Arabic – thanks! My guess is that the family father was some kind of chief in the village – I thought I heard them say ‘Muhtari’ a few times, and in Turkish that meant the chief. Maybe same in Arabic?

Anyway, they invite me for dinner too before I finally get to sleep on their front porch outside.

After many nights in Latakia, unfortunately seeing little because of my stomach, I finally get going south again. My host Radwan has been great, but I’m sorry that I haven’t been more social.

In Syria, there are supposed to be the old main road not far aside from the highway, but unable to find a decent map in Latakia and without one from beforehand, I have to manage with a by myself hand drawn map based on Google Earth, and is unable to find those more quiet roads. I cycle the highway practically all the way to Damascus. In Baniyas, I find a place to sleep by the beach. A thatched shelter (fortunately it doesn’t rain) becomes my home for the night. Always great to hear the waves at night.

De underbara människorna i Turkiet fortsatte göra min resa söderut genom landet lika lättsam som den i norr. Men längs med vägen från Ankara söderut till den syriska gränsen, är det som jag aldrig kommer att glömma den vackra regionen Capadoccia. Jag tog en mindre omväg for att se den delen av landet, tack vare ett tips från vännen Moulshri från Delhi (Indien). Hon skickade mig ett e-post brev någon månad tidigare och sa att jag måste besöka den platsen – ‘det lär vara helt magiskt’. Jag kan bara hålla med. Jag besökte två dalgångar i södra delen av regionen, och hoppade över det mer turistutvecklade norr. Mellan höga bergväggar: en klar flod och grönt land med odlingar. På bergväggarna i sin tur tusentals grottor och hundratals kyrkor, framhuggna av invånarna för flera hundra, ibland tusen, år sedan. Ett fåtal är fortfarande bebodda, fast med elektricitet osv, såklart.

Jag är nu i Latakia, nord östra Syrien, där jag vilar ut ett par dagar på grund av magsjuka. Jag kommer fortsätta söderut mot Damaskus snart, och därifrån också ha sett tillräckligt för att ge er min bild av Syrien.

After an easy cross to the Syrian side, I start making my way south. But the dizziness from the fumes of petrol from the past night soon grows into headache and general weakness. No appetite; no energy. I finally, after some thirty kilometers, have to hitchhike my way south to main city Latakia. It’s just another twenty or so kilometers away. There, I’m fortunate to have Hospitalityclub host Radwan waiting for me – although I don’t have time to say much more than hi before I vomit on the street outside. I will rest here for another night or two (already four nights as I write this), before I continue south. The cause of my problems turned out to be bacteria or something else affecting the stomach, according to the hospital. So for the first time of this trip (but certainly not the last), I get some pills.