I reach the Ethiopian border by noon, and the crossing is as easy as one can possibly be. No questions asked – ”just fill in these forms and then get yourself a stamp in the office on the other side of the road”.

I sleep in ”Addis Abeba Hotel”, a two-dollar hotel (although much better than the three-dollar cheapies in Sudan). I enjoy some beer, injera (the local staple – a swampy, yeasted pancake-like bread made of teff flour – served with one or several sauces) and ponder at what lies ahead of me – some tough graveled roads leading up to 2,000 or maybe even 3,000 meters.

An entire book could probably be written about this border. About the stark contrasts between two neighboring small-towns, separated only by an at this time of year dry riverbed; connected by an old concrete bridge. Locals walk freely back and forth – the control of the two soldiers on each far side of the bridge is nil.

The town on the Sudanese side is sleepier than most small villages in Ethiopia, yet quite busy by Sudanese standards. I even met the odd man from Guinea! The Ethiopian border town – Meteme – is bigger than its counterpart, and considerably more busy. Partly I guess because most goods here are cheaper, but maybe also because both alcohol and women stand for sale, and that the loud, cheerful music from bars and shops alike deafens both the mosque prayer calls and the bare imagination of the inner quietness of the orthodox monasteries.

It’s a border between one of the few countries in Africa which enforces Sharia laws, and one of the most heavy drinking and prostitution hubs of the continent. If people would go by the book in Sudan, none would have sex before marriage, whilst in Ethiopia it seems that you could buy or sell it from whenever your body would permit. In Sudan, the law would forbid you alcohol throughout life; in Ethiopia even age is no limit.

In Sudan, large herds of cattle. In Ethiopia, women treated like cattle.

The hotel at which I stay invite me for a cup of coffee. It’s freshly ground and roasted; some larger pieces of beans still left in the small cup together with a bed of sugar. But it’s not the coffee that makes me the most excited, but the fact that I can take off my shirt for the first time in a very very long time. Even in front of women, without offending.

There’s the difference in cleanliness from the Muslim Sudan where people use water to wash themselves after having made their toilet, whilst in Ethiopia people use paper yet can’t afford soft and good such but instead use things like the label for the water bottle. Also, a lot of cold food; cockroaches.

The landscape is getting more and more green; bushy fields. A mix of corn fields and acacia. Large herds of skinny cows, goats and sheep.

Camp at police check-point outside Doka.

Stop for the day 35 kilometers before state capital Al Qadarif.

Sleep with work immigrants from Bahir Dar, Ethiopia. They’ve found job at the farms here in eastern Sudan, but soon mention the prospect of continuing further north – through Libya and then with boat across the Mediterranean (or White Sea, in Arabic) – to Italy. The whole story reminds me of those I and Lina were told in West Africa. Stories of young men who risk their lives for only the slightest hope of a more well-off life.

I continue by myself – I can’t really keep up with Florian’s motorbike. Long day; sleep at a roadside café/restaurant nearby Al Fao. It’s the day before the Eid al-Adha – one of two major holidays in Islam – and traffic has finally abated a bit.

The road is busy as only a couple of days remain until the Eid al-Adha – one of two major holidays for Muslims. Coach busses come in caravans of 30 to 100 each, escorted by police. I’m told that the police escort them in order to make sure that the busses are kept from speeding. This is their Christmas; everyone is heading home to family and friends. The festivity will begin on Monday by slaughtering a goat, and so goats are also seen in unusual numbers – taken to the market place of each village; sometimes situated right next to the road.

The police ask me to step aside at one checkpoint – they’re angry because I used the edge of the tarmac to cycle on, despite the heavy traffic. I’m forced to cycle below the road on a dirt track instead; difficult cycling because of the deep sand. I reluctantly accept it – I don’t have much choice really.

I hook up with German Florian whom I first met in the desert and most recently at the camping in Khartoum. He travels on an old East German motorbike from 1960-something, in the name of charity. A great, humble guy – I guess you have to be, if you choose to travel at a maximum 60 (or 20 in steep ascent) kilometers per hour. We make a joint camp in the acacia bush.

Reluctantly leave the superb camping at Blue Nile Sailing Club in Khartoum (they had great cheap burgers 24/7). The road south-east will continue to follow the Blue Nile for two more days, before the road and the river split in separate ways toward the Ethiopian border. Only one border is open to foreigners – for any other, the Sudanese authorities must at the very least issue a separate travel permit.

Sleep at a roadside restaurant, just south of Al Kamlin.

Jag lyckades till slut få tag på en av dom åtråvärda biljetterna till färjan från Aswan i södra Egypten till Wadi Halfa i norra Sudan. En riktigt fin färja med lokala mått mätt, med en restaurang ombord som serverade ful – bönröra – med bröd vid varje tillfälle (frukost, lunch, middag). Helt ok. Abu Simbel synligt i morgonsolen nästa dag, sedan den osynliga gränspassagen till sjöss och vid lunchtid ankomst till den lilla hamnen i Wadi Halfa. Några timmar senare – efter en okomplicerad men långsam immigrationspassage – hade jag rest mitt tält på innergården till ett av de dussin hotell som finns spridda runt stan. En liten ointressant by egentligen, men jag behövde en dags vila. Vägen söderut – de första 400 kilometerna till huvudorten i norr, Dongola – är okänd för dess dåliga vägunderlag. Men trots den ibland djupa sanden som tvingar en till att kliva av sadeln och skjuta cykeln framåt, är det en underbart vacker sträcka, och dessutom byggs vägen om och asfalteras, och mycket av arbetet är redan klart. Det bitterljuva i det hela är att dom bygger den nya vägen en bra bit från byarna, daddelpalmerna och de gröna fälten som följer längsmed Nilen.

En teori till varför är regimens planer på att låta bygga ännu en damm vid tredje katarakten – vilken skulle översvämma ännu mer av nubiernas land. Nubierna – ett folk delat över södra Egypten och norra Sudan – är de lugnaste, vänligaste, mest gästfria och underbara människor jag någonsin mött. Dom har en rik kultur också – till och med maten är god! Men regimerna i de bägge länderna har länge stått i strid med dem – och dammarna ses av en del som mer av politiskt motiverade projekt i det att dom översvämmar nubiernas land, än som motiverade av den elektricitet de genererar. Kanske är sanningen någonstans däremellan.
I vilket fall – eftersom den nya vägen ännu inte är färdig – är det fina med den gamla sandvägen att den låter dig komma nära dessa underbara människor eftersom den passerar genom varje liten by. Om dom ska till att äta så bjuder de alltid in en förbipasserande. Inte ibland – alltid. Samma sak gäller sömn, vila, en kopp te eller bara ett samtal längs med vägen. Gäster är alltid uppskattade och välkomna.

Omgivningen är minst sagt vacker – häftig. En något smalare men fortfarande mäktig, mäktig Nilen skär genom det stränga ökenlandskapet. Det utgörs inte av mjuka sanddyner som man skulle se framför sig, utan mer av en mix av fin beige sand, grått grus och kolsvarta, kantiga stenar och klippor som här och var reser sig ur det annars platta landskapet. En smal bit bevattnat land följer närmast floden, med daddelpalmer som vajar för vinden ovanför; skänker skugga. Sedan öknen. Häftiga kontraster!
Jag vilar nu ut i huvudstaden Khartoum efter ytterligare 300 kilometer rak ökensträcka, eftersom floden i sin tur tar en lång omväg nordost innan den fortsätter söderut till huvudstaden där vi nu återigen mötts. Det är här som Nilen faktiskt börjar, då vita Nilen från Uganda och blå Nilen från Etiopien sammanfaller. Luften är behagligt ren och sval i jämförelse med dagarna genom öknen, där hårda vindar river upp sanden, som piskar kropp och ansikte.

Jag fortsätter troligtvis härifrån imorgon. Fredag är söndag för de flesta här (ca 70% muslimer) – böner och därför en lugn dag vad gäller trafik i huvudstaden. Perfekt for cykling.

I finally reach Khartoum after an exciting ride across the desert; the days always the same.

From Dongola, the road soon ceased to follow the Nile, as it had ever since Cairo in Egypt. Instead it cut through the desert for some 300 kilometers – the days terribly windy; the wind full of sand. Unfortunately, the strong wind almost always came in sideway gusts, creating a mental gameplay against it in trying to stay on the tarmac (without being pushed out in the traffic). I felt like I became crazy – maybe the strong antibiotics I was taking added to it?

Sleep during the night was usually in one of the several roadside cafés (coffee, tea, ful/beanstew and bread, sweets, coke) that lined the road – at first in scarce clusters but from halfway and onwards every twenty or so kilometers. They provided free beds – made out of simple metal bars with plastic cables weaved between them; not a soft mattress exactly, but good for staying above the ground, where sand and bugs otherwise may find every corner of your face.

I begun cycling early in the mornings – the sun rose at seven, but I rose at six. No wind; no sand in the air until about tenish, when the low clouds of sand that lined the horizon to the east during the morning reached the road. Then an hour or so more of cycling in the madness of wind and sand, until reaching a decently sheltered café. By that time, the heat, too, was too much for cycling, despite the sandy air blocking much of the suns rays. After several hours of rest at the café, I did another hour or two of cycling before the sun finally set at seven pm.

Tired of the wind and the sand, reaching Khartoum is a blessing – clean air, and a cooled off climate thanks to the White and Blue Nile that here confluence to form the actual River Nile.

Khartoum by the way, is so dark at night that one has to use a torch to move around. There are few, if any, street lights in town. Nevertheless it is safe like a village – at least so they say.

South African Gideon – traveling together with German Christoph by motorcycle – took some great shots of me when we met in the desert. Their blog: www.wuestenritt.de. I’ve also met Johanna and Anselm in a 4×4 here in Khartoum: www.afrika-spuren.blogspot.com, and Florian who is on a moped: www.slowwaydown.com.

Sleep at kilometer 56 with workers at a construction site of a telecom tower.

Sleep at café by kilometer 126. Electricity and light.

Sängar och vatten bärs in och ut beroende på var mest vind och skugga finns. Emellanåt kommer någon familjemedlem med mat, serverad på stort plåtfat täckt av plåtlock som skydd för sanden som viner I den kraftiga blåsten. Vägfiket är ett enkelt skydd: tunna vassväggar som strimmar solljuset till linjer på det hårt trampade sandgolvet och ett lite rejälare tak av plank, pinnar och halm/vass. Caféet drivs av Ahmed och yngre Mohamed. Te, te, te, tuggummi, cigaretter, pappersnäsdukar, vaniljwafers och mariekex finns att köpa.
Vatten finns kallt i två rejäla lerkärl. När vattnet fuktar det porösa lerkärlet, fångar vinden den fukt som når lerkärlets yttre och kyler på så vis kärlet med resterande vatten. Sex-sju sängar och en vävd plastmatta finns att tillgå. Solen är på väg ner. Jag får dela en måltid av bröd, under vilken en smaskig grön, klibbig röra (troligtvis gjord av ockra) gömmer sig. Varmt. Brödet tjockt och mjukt; härligt färskt. Svartbränt här och var.
På asfaltvägen några meter bort rusar en strid ström av fordon – mestadels finare bussar. Säkert en var 10:e minut – det tycks vara det föredragna sättet att resa på här; det syns väldigt få personbilar. En avstängd generator står på avstånd ute i sanden (på grund av oljudet?). Fem glödlampor och tre lysrör ser jag också, men ingen elektricitet ännu alltså.
Eftermiddagarna är enormt heta – nätterna och morgnarna kyliga. Efter det att solen har gått ner, dröjer det ytterligare ett tag innan hettan avtar. Tills dess håller den värmen kvar, även om solen nästan är nere. Märkligt. Kanske håller den uppvärmda sanden luften varm under ytterligare en tid?

Sleep at kilometer 256. In the desert, distance is not marked by villages and towns but instead by the small mile stone which appears every kilometer – unless when it’s missing.

Make the final stretch to Dongola – main town of the North and connected by a fine tarred road to capital Khartoum further south. Hotel stay for two nights, which comes with the compulsory although pain-less police office registration.

A thank you is usually met by the eloquent “no mention for service”.

Stay with great Nubian man Yagoup in his house. Much talk about local politics and the proud hospitality of his people.