Vi tar båten på morgonen – från Algeciras till Tanger; från Spanien till Marocko; från Europa till Afrika. Vi köpte biljetterna igår – 35 euro styck. Tyvärr går vi först på fel båt, med viss hjälp från okunnig personal. Vi cyklar ner för rampen på andra sidan sunt, fast i föreställningen av att vi tar våra första tramptag i Afrika, men blir märket istället snart att vi är i Ceuta. Orten är i och för sig en geografisk del av Afrika, men den tillhör Spanien. Efter en lång diskussion med färjebolaget får vi till slut utan kostnad åka tillbaka till Algeciras, varifrån vi också får gratis biljett till Tanger (Marocko). Efter att ha cyklat nära åtta kilometer mellan olika färjeterminaler, var vi så äntligen på väg åt rätt håll. Som en slutlig kompensation för besväret slapp vi betala de 30 euro som dom i vanliga fall tar betalt för cyklar.

Vi ankommer Tanger på eftermiddag och cyklar genast söderut för att komma bort från gränsen innan det blir mörkt. Folk kör lite mer vårdslöst (om än långsammare) än i Spanien, och vägarna är något smalare. Ibland har sand blåst upp över vägrenen, och vi får cykla mitt i vägen och ta en hel del tutande och ropande från lastbilsförare. Men människorna här är gästvänliga – en skön förändring från privata Spanien.

Fruktförsäljare kantar vägen. Dom sitter i skuggan av höga träd eller enkla stånd. En av dem är Mohammed – två honungsmeloner blir våra för lite över tio kr. Stånden är perfekta platser att vila ut vid längs med vägen, då man på samma gång kan fylla på energiförråden med färsk frukt.

Vi når de norra utkanterna av Asilah efter att ha cyklat den sista timmen i mörker. Den lokala campingen sponsrar oss för natten.

Vi cyklar de sista kilometrarna till vad som blir vår sista hemvist innan vi lämnar Spanien och Europa. Algeciras är hamnen i södra Spanien från vilken de billigaste färjorna till Marocko avgår. Vi möter Walter från Nigeria, som bjuder in oss att sova på den byggarbetsplats i centrala stan som han vaktar nattetid.

Vi sover på madrasser under bar himmel, mellan en container, den korrugerade järnplåten som i form av ett staket omger platsen, och betongskelettet som reser sig upp mot den stjärnklara himlen. Containern för byggavfall fungerar som toalett: “Gå bakom, gör vad du måste göra i en plastpåse, knyt den ordentligt och släng den sedan i containern”, instruerar Walter. Han delar med sig av sin äppeljuice: “Marockanerna berättade för mig om den. Den är god – det finns inte i Nigeria”! Det är som om vi nått Afrika en dag tidigare än vi trott vi skulle – men inte en enda dag för tidigt.

Sammanfattning Europa
Startsträcka
Europa var egentligen en startsträcka – både jag och Lina såg fram emot Afrika. Men det finns en trygghet i att börja på hemmaplan, inte minst för att vi som oerfarna långfärdscyklister lätt kunde komplettera vår utrustning i välsorterade butiker längs med vägen. Samtidigt är det också svårt att resa så nära sitt ‘normala’ liv. Dom dagar vi inte hade hittat någon plats att campa på – sen eftermiddag blev skymning, skymning blev kväll och kvällen led mot natt – gjorde det inte saken lättare när vi passerade en villa med en familj som äter söndagsmiddag med tända ljus hemma vid köksbordet. Värme, mat, en dusch, en bekväm säng. Saknaden finns bara där så länge möjligheterna också finns.

Vägarna
Det fina med cykling i Europa är dom fall man lyckas hitta riktiga cykelleder. I norra Tyskland, Nederländerna och Belgien var det aldrig några problem. Några av de bästa är före detta järnvägslinjer som efter att de lagts ned asfalterats och gjorts om till cykelbanor. Per automatik tar de oftast en väldigt kort väg från A till B, samtidigt som de stigningar som finns är flacka för att tågen på sin tid skulle klara av dem. I norra Europa går cykelvägarna ofta utefter kanaler – pittoreskt så det förslår!

Ju längre söderut vi kom, ju färre vägval fanns det dock. I Spanien fanns inte en endaste cykelled. Och den väg längs Medelhavet som vi valde hade stundtals inte ens något legalt alternativ att cykla på – ibland fanns det bara motorvägar. Ibland cyklar vi genom långa tunnlar med bara en eller två decimeters vägren för oss att cykla på – till råga på allt täckt med skräp och till och med vinflaskor. Det är kolsvart. På vår ena sidan den inåtböjda väggen och på den andra bilarna som hastigt rusar förbi. Och vad som än gömmer sig i skuggorna över den smala bit väg vi har att cykla på, så visar det sig först någon sekund innan vi passerar. Dom tunnlarna var den läskigaste delen av hela vägen till Sydafrika.

Mötena
Även om européer generellt sett är riktiga bottennapp vad gäller gästvänlighet, så var de möten vi fick desto bättre. Den hemlösa kvinna vi mötte i spanska Vinaroz var nog det mest minnesvärda. Hon bjöd in oss att bo i hennes husvagn i utkanten av stan, dit vi inte kunde komma förrän i skymningen eftersom marken vagnen stod på tillhörde någon annan. “Om jag idag kan tjäna två euro, så är jag rik imorgon”, sa hon och menade på att med lite pengar till en kaffe på morgonen så fick hon en bra start på dagen. Då var hon rik den dagen.

Vi fortsätter söderut, mest längs med en motorväg Det är olagligt, men polisen tycks inte bry sig. Möjligtvis beror det på att den enda alternativa vägen ibland innebär en omväg på 100 km. Det betyder faktiskt att det är olagligt för en del människor i Spanien att cykla till grannbyn fem kilometer bort, såvida dom inte gör det via en 100 km lång omväg.

Vägarna längs med Spaniens kust tycks generellt sett byggda för ingen annan än dom med bil. Ibland tar vi oss genom långa tunnlar med bara en eller två decimeters vägren för oss att cykla på – till råga på allt täckt med skräp och till och med vinflaskor. Det är kolsvart. På vår ena sidan den inåtböjda väggen och på den andra bilarna som hastigt rusar förbi. Vad som än gömmer sig på den smala bit väg vi cyklar; gömmer sig i skuggorna framför oss –  så visar det sig först någon sekund innan vi passerar. Att cykla genom dom tunnlarna var det läskigaste och mest enerverande på hela resan; längs hela vägen till Sydafrika.

Återigen lyckas vi inte hitta någon camping. När vi når änden av vägen N340, där den återigen övergår i motorväg, visar sig en öppen grusplan som blir vårt hem för natten. Vi är inte ensamma: nedanför rondellen, på den flacka marken mellan vägen och havet, står mängder med husvagnar parkerade för natten. Till och med några busslaster har stannat till och dess passagerare har rest tält att sova i.

Vi fruktar alla Guardia Civil (den lokala polisen), som i teorin skulle kunna komma och tvinga oss flytta. Men när alla campingplatser är fullbokade, och det inte finns några legala alternativ – var kan de då skicka oss?

Vi cyklar tillbaka till Malaga där cykelaffären Campos Lorca gör ett hästjobb i att se över våra cyklar – i nästan två timmar jobbar dom med vardera cykel. Dom plockar isär allting, byter ut det som behöver bytas, smörjer och sätter sedan ihop dem igen. Äntligen fungerar alla mina växlar som dom ska, liksom bromsarna.

Vägen kantas av urbanizaciones (som små byar av fritidshus) till höger och vänster. Många nya hus; nya städer. Urbanizaciones här är små trånga byar med semesterhus, med namn som “Mar i mar”, “Sol i mar” och “Mar azur”. Turistindustrin här är verkligen avskyvärd – och märklig. Vem vill leva som en sardin på semestern!?

På kvällen återigen problem att hitta camping. Men efter fyra fullbelagda (igår började den stora semesterperioden i Spanien), hittar vi till slut en som har EN endaste plats ledig. De anställda sponsrar oss vänligt med den, men utan ägarens vetskap. Därför heller inget namn här. Strax söder om Marbella.

Rafael från Hospitality Club (www.hospitalityclub.org) låter oss bo i sin lägenhet i Torremolinos, bara milen söder om Malaga. På kvällen bjuder han oss på en fin middag med ett urval av dom lokala specialiteterna. Sen en promenad till stranden och tillbaka. Av någon anledning skjuts det fyrverkerier i Malaga, som lyser upp natthimlen. Kvällsvimlet är härligt, men vi är för trötta för att stanna kvar speciellt länge och återvänder istället ‘hem’ för att sova.

Återigen är de första två campingplatserna completo – fullbelagda. Bara några kilometer längre bort efter den andra campingen, möter vi en tysk man som bor i en silvrig husvagn precis invid stranden. Han lämnar oss för en promenad med hunden, men låter oss campa bredvid husvagnen. Vi ser honom aldrig mer. I mörkret innan vi går och lägger oss, tar vi en iskall dusch med en trädgårdsslang. Det hela ser ganska permanent ut – ett litet hus, och en trädgård mellan det och husvagnen. Ljudet från vågorna två meter bort. Bättre sömn får man leta efter!

På kvällen råder en kvinna oss att cykla till Lance de la Virgen, där det finns en övergiven gammal campingplats. Vi kommer fram dit när det redan är mörkt vid elvatiden på kvällen, hittar en plats bakom några buskar och slår upp tälten.

Solen är stark här. Kinderna värker efter sex till sju timmars konstant cykling – en hel dag med ögonen kisandes mot den skarpa solen. Ryggen på min skjorta ser blekt ut av allt salt som svetten samlat.

Längs med vägen möter jag Ngor från Senegal. I en av de mindre städerna vi passerar sitter han på en bänk, i skuggan av ett träd. Han tuggar på en bit torrt bröd; dricker en burk alkoholfri öl. Han har fått jobb på en av de många plantagen där tomater, apelsiner m.m. odlas, men tjänar knappt tillräckligt för att ens betala sin månadshyra på 600 euro. En tydlig besvikelse syns i hans ögon – besvikelse över vad han hade förväntat sig skulle vara en plats där han kunde tjäna snabba pengar. Han lyckas inte spara något av det han tjänar efter att mat och hyra betalats. Inte för honom, och inte heller för hans fru och fyra barn hemma i Senegal. Europa var inte, precis som för många andra, vad han hade förväntat sig. Många av ansiktena från Senegal, Gambia, Mali och Marocko som syns fördriva tiden på gatorna i södra Spanien, berättar om en bruten illusion; en krossad dröm. Mellan de flesta orterna här nere, täcks de omgivande markerna helt av ett täcke av vit och grå plast. Under den plasten jobbar lågavlönade immigranter på plantagen i uppemot 50-gradig värme.

På kvällen bestämmer vi oss för att campa vid en stor bensinstation, på en bit mark alldeles bakom själva stationen och pumparna. Där finns övervakning dygnet runt, toaletter och en liten butik – vad mer kan man önska sig? Egentligen är bensinstationer som gratis hotell, bara det att vi inte tänkt på dem tidigare. En polisman stämmer också in i vårt val och råder oss att tälta där. Han ger oss en flaska pepparspray – “för säkerhets skull” – och en omärkt flaska rödvin. Platsen bakom stationen där vi tältar tycks dock inte helt säker. “Marockanerna brukar sova här”, säger en av de anställda på macken skeptiskt. Men det finns också en utbredd rasism i Spanien mot marockaner, där alla dras över en kam. Många av de spanjorer vi mött har talat om marockaner med samma negativa tonläge som när dom pratar om kriminella. Vi hittar några bitar kartong som vi lägger ut över de kapsyler och glasbitar som täcker grusmarken, och reser våra tält ovanpå. Natten igenom vilar min hand på flaskan med pepparspray vid tältöppningen – ‘för säkerhets skull’.

Återigen lyckas vi inte få sponsring av någon camping, utan reser istället våra tält bredvid några rumäner vid stranden i Cala Panizo. Deras husvagnar är fastbundna med rep till ett gäng större stenar på stranden, så dom verkar ha stått där ett bra tag. Det är en vacker plats, men det är inte legalt att campa på stränder i Spanien (det finns skyltar på alla stränder, ‘no acampar’), så vi väntar tills efter det att solen gått ner, innan vi reser tälten.

Vi prövar många olika campingplatser, men utan turen att få en sponsrad natt. Till slut, trampandes en stenig liten väg utmed kusten, får vi syn på ett hus där en familj semestrar – just i färd med att börja grilla. Precis nedanför deras hus låter dom oss campa – inte långt från stranden, men ändå undanskymt nog för att vi inte ska vara synliga från vägen.

Narciso gör oss sällskap på sin cykel i 10-15 kilometer innan vi säger hej då – något vi alla har svårt för. För oss har Narciso och Monica varit några av de få längs med den här kusten som faktiskt inte bara hjälpt oss med att hitta en plats att sova, utan också umgåtts med oss, visat intresse för vad vi gör, och till synes själva också tyckt att det varit spännande och kul.

Tack till Camping Mar Menor i Los Alcazares, precis vid stranden, där vi får campa för natten.

Vi möter Narciso i El Altea, och efter en kort cykeltur till Urbanova (strax söder om Alicante), och en tur förbi stranden, bjuds vi in att bo med honom och hans fru Monica i deras lägenhet i två nätter. Dom bor i ett av de många höghus som reser sig längs med medelhavskusten; de flesta av dess boende kommer bara under semesterperioden.

Narciso visar oss den enkla men förvånansvärt goda frukosten bestående av rostbröd med olivolja och socker som pålägg. Han berättar historier från när han arbetat för NATO i Bosnien, och för FN i Basra (Irak) och Moçambique. Narciso och Monica bjuder på härliga middagar och vin på deras balkong, med utsikt över stranden.

Ägarna av campingen strax söder om El Altea (där finns bara en camping) bjuder oss på två gratis nätter.

Turistindustrin längs med den spanska medelhavskusten är helt galen. Orten Altea har till och med ett skandinaviskt kvarter. Höghus bär namn som “Viking” och “Scandinavia”, och de boende är från Sverige, Norge och Danmark. En vänlig svensk dam, som bor i en villa precis bakom dom husen, bjuder in oss att tälta på hennes bakgård.

Complejo Coelius Camping (www.coelius.com) i Miramar sponsrar oss med en campingplats.