Vi vaknar tidigt, och en timme innan soluppgången börjar vi trampa mot Kapstaden. Upp längs böljande kullar, ner genom dalgångar med isande kall dimma. Solen går upp och färgar landskapet i nyanser av guld; svarta skuggor. En obeskrivlig rysning går genom kroppen när vi, från höjden av en kulle, för första gången lyckas urskilja den skuggliknande, mörka silhuetten av Taffelberget. En gigant utan topp, som ett Everest vars översta 90% kapats av med ett enda svärdshugg, vid vars fot Kapstaden vilar framför den kalla Atlanten.

Närmare stan passerar vi fattiga ‘locations’ och rika villaförorter om vartannat. Från Melkbosstrand följer vi stranden längs en mindre väg. I Bloubergstrand hjälper en förbipasserande joggare, Willy, oss att ta de obligatoriska fotona av oss framför vårt slutmål. Den sista biten väg är hektiska motorvägen N2 (som förbinder Kapstaden med Johannesburg). Sedan genom centrum. Det är en märklig känsla – en blandning av obehag av att inte ha någon plan för var vi ska cykla nästa dag, och tillfredsställelse av att faktiskt ha nått vårt mål. Dessutom känns Kapstaden, eftersom jag varit här förut, som en gammal vän. Att se Long Street igen känns som att komma hem. Det är en minst sagt märklig känsla att bära upp cykeln för trapporna till vandrarhemmet i en sista ansträngning, ställa henne på balkongen, och veta att jag inte kommer cykla något mer. Inte på ett tag i alla fall.

Vi stannar någon vecka i Kapstaden och firar. Jag möter några gamla vänner: Jason, Mermans, Junior och de andra i bandet Afro Fiesta (www.youtube.com/watch?v=dG69qRTiuLw) – och träffar några nya: Pier, Sara och Petra. Och som om det inte var nog med att vi träffat Lars (www.lostcyclist.com
) några dagar tidigare möter vi också Daniel (www.scutisorex.se), som kommer fram några dagar senare. Han, precis som Lars, har cyklat genom Östafrika från Sverige. Det är en rätt otrolig slump att vi fyra, alla från Sverige, når Kapstaden inom loppet av två veckor.

Sammanfattning Sydafrika
Sydafrika var i det stora hela väldigt likt Namibia, även om det ju längre söderut vi kom, blev mer och mer tätbefolkat. Kustvägen från Strandfontein var en vacker belöning som vi närmade oss Kapstaden. Människorna, precis som dom i Namibia, var grymt gästvänliga. Mötet med de Waal, en diamantdykare i Strandfontein, var vårt mest minnesvärda (070614, 070615).

Vi nådde Kapstaden den 23 juni, ett år och tre veckor efter att vi lämnat Stockholm: “En obeskrivlig rysning går genom kroppen när vi, från höjden av en kulle, för första gången lyckas urskilja den skuggliknande, mörka silhuetten av Taffelberget. En gigant utan topp, som ett Everest vars översta 90% kapats av med ett enda svärdshugg, vid vars fot Kapstaden vilar framför den kalla Atlanten. [...] Det är en minst sagt märklig känsla att bära upp cykeln för trapporna till vandrarhemmet i en sista ansträngning, ställa henne på balkongen, och veta att jag inte kommer cykla något mer. Inte på ett tag i alla fall.”

Midsommarafton i Sverige, men här i Sydafrika snarare midvinter. I vilket fall köper vi en box med rödvin för att fira. Dessutom blir det vår sista natt innan vi når Kapstaden.

Vid skymningen tar vi en avfart mot havet och hamnar i en liten by kallad Silverstroomstrand. Men när vi kommer fram är vägen blockerad av en vägbom, och vakterna säger först åt oss att vi inte ens får tälta utanför avspärrningen. Som tur var kommer en polis förbi, och ser till att vi får tälta bakom vakternas hus. Vi får också veta att avspärrningen är på plats för att dom spelar in den nya James Bond filmen i byn. Självklart gjorde det oss bara ännu mer nyfikna av att se platsen, och senare på kvällen smyger vi förbi vakterna och ner till havet. Vi kunde inte se speciellt mycket dock, annat än ett par hus, stjärnorna ovanför oss och ett par vakter som värmde upp sig vid en lägereld utanför ett av husen vid stranden. Dom sa att filmteamet var upptagna med att återställa en byggnad så att dom kunde spränga den igen. Jag antar att byggnader som sprängs i luften är själva grunden i en Bondfilm?

I vilket fall återvänder vi till vår campingplats, njuter vårt vin och gör upp en stor eld att grilla korvar och annat gott vi köpt.

Vi hade hört talas om honom, och han om oss, men när Lars kom ikapp kändes det fortfarande som en omöjlig tillfällighet att vi skulle mötas bara tre dagar innan Kapstaden. Lars Bengtsson, från Falköping, hade cyklat längs med Afrikas östkust, från Egypten och söderut, och vi hade bägge läst om varandra längs med vägen. Det finns inte så många svenskar som cyklar genom Afrika samtidigt.

Vi bestämde oss för att hålla varandra sällskap de sista dagarna, och tältar tillsammans vid stranden strax norr om Club Mykonos – en villastad nära Langebaan, byggd att efterlikna de vitputsade husen i Grekland. En absurd syn.

På morgonen bjuds vi på frukost hemma hos Naas och Tos. De serverar oss ett kaffe gjort delvis av cikoriaextrakt, rostbröd med smör, skinka och ost och nykokta ägg från gården, med djuporange gula. En afrikaans cover av Anne Linnets ‘Tusind stykker’ (bäst känd i Sverige som Björn Afzelius ‘Tusen bitar’) spelar på radion. Vi känner oss som hemma.

I Noordkuil frågar vi om vi kan tälta vid en gård. Naas och Tos låter oss sova inomhus på sängar i ett hus dom själva inte använder. Senare kör dom oss i sin Landrover till några grannar, där vi bjuds på en hel del vin och biltong. Och guava – de odlar guava. Förra årets skörd gav dem 130 ton – alltsammans sålde de till juiceindustrin.

I Stenbokfontein bor vi hos en av de Waals vänner.

Vi fortsätter till Strandfontein, den första byn längs med kusten och bara ett par timmars cykling söderut. Där har de Waal och hans familj ett hus vid stranden. De hyr vanligtvis ut det till familjer på semester under säsong, men nu är det tomt, och de Waal bjuder in oss att stanna över helgen där.

Under vårt besök är vädret bland det hårdaste de Waal någonsin sett. Där finns inte en chans att dom skulle kunna åka ut och dyka. Vi dricker mycket rödvin och grillar. Vinet kostar bara några få rand flaskan (lika många kronor), köpt direkt från en av vingårdarna i Lutzville. Fårkotletter, korvar. Frukost av ägg, bacon, korv, bröd och apelsinjuice. Långa, lugna promenader längs med stranden.

Vi möter också Dee och hans fru Sue. Dee är de Waals kapten på ‘diamantbåten’, och hade gjort en intressant observation vad gäller klimatförändring. Han åkte för ett par år sedan iväg med Sue på en tio år lång seglats runt jorden. När dom kom tillbaka märkte han att de stora stormarna inte kom lika ofta som tidigare. De är avgörande för dykandet efter diamanter eftersom de – framförallt under vinterhalvåret – rör upp havsbottnen, spolar bort sanden och blottar ‘jungfrugruset’ därunder. Det är i det gruset dom hittar diamanterna, och nu när stormarna inte kommer lika ofta som förr, har verksamheten helt enkelt blivit svårare. Dee påpekade också att han nog inte hade märkt förändringen lika väl om det inte vore för att han var borta i just tio år, och det hela blev så mycket mer påtagligt.

När vi besöker ett internetcafé i Lutzville möter vi Hansie. Vi har knappt hunnit hälsa på varandra förrän han bjuder oss på ett rum på lokala Lutzville Hotel – riktig lyx för oss, med de kanske fluffigaste täcken och kuddar jag sett. Lager på lager. Senare på kvällen bjuds vi på middag och en öl i restaurangen. Tyvärr måste Hansie hem tidigt för att arrangera en middag med vänner, så vi möts bara kort innan han springer vidare.

I baren sitter tre unga män och dricker rödvin som vatten. Vi snappar upp ord som diamanter och dykning, och efter att vi ätit upp maten går vi nyfikna över dit för att hälsa. De Waal, som visar sig vara kusin till Hansie, tillbringar ca 50 timmar om året åt dykning med sina vänner. På mellan fem och femton meters djup suger de upp grus till båten med stora rör. På en fabrik på land letas gruset igenom i jakt på diamanter. Som dykare tjänar de lite mer än hälften av värdet av vad de hittar – tillräckligt till att tjäna sitt uppehälle trots de få timmarna av arbete varje år. De tillåts bara dyka när sjön är lägre än fem fot. Tvåtimmarsskift. Från soluppgång till solnedgång, om vädret tillåter.

Vi når Nuwerus vid skymningen, och tillåts övernatta på polisstationen. Männen och kvinnorna som jobbar där är underbara gentemot oss, och vi får rummet bredvid rättssalen att sova i. Vi rullar ut våra madrasser på golvet, nedanför hyllor fyllda med dokument och mappar om diverse rättsmål. Vi får låna de gråa filtarna från fängelsecellerna.

Som solen är på väg ner, tar vi av på en mindre väg tio kilometer söder om Garies. Efter tre kilometer längs den lilla sandiga vägen ser vi en gård, och ett äldre par, afrikaans, låter oss tälta utanför deras hus. De lånar oss en tjock filt vardera – det har varit riktigt kallt om natten de senaste dagarna. Källvattnet är ‘brakwater’ – bräckt vatten – men de har också en stor cistern med samlat regnvatten som de använder som dricksvatten.

Arkoep ligger bara några hundra meter från huvudvägen där den korsar dalen och den lilla floden med samma namn. När vi kommer gåendes på gräsmattan ner mot gården, möts vi av ett äldre par. Dom låter oss sova i ett av de två husen – det hus som byggdes först på gården, för mer än 100 år sedan. Vi lägger våra madrasser på golvet i ett av rummen, framför eldstaden. Mannen gör i ordning en brasa åt oss för att värma upp rummet. Han kommer förbi tre gånger till under kvällen, bara för att se till att det fortfarande brinner. Tyvärr talar de afrikaans, och bara lite engelska, så vi får aldrig tillfälle att prata speciellt mycket.

Vi sover på Okapi Country Lodge för halva priset (100 rand, ca 110 kr, för ett dubbelrum).

Ännu en blöt och regnig dag. När vi kommer fram till bensinstationen i Steinkopf, hälsas vi välkomna av dess ägare Manuel. ‘Manny’ ser våra cyklar och ropar genast på två andra gäster, som bor i ett intilliggande motel: advokat Willem med vän och fitnessexpert Leonard. De ska just påbörja en cykelresa runt Namibias gränser – två-tre månaders slit i syfte att få Willem i form.

Manny bjuder oss på fish and chips till lunch, ett antal Black Label (öl), och en läcker potjiekos (traditionell gryträtt, långsamt tillagad i en gjutjärnsgryta) med fårkött till middag. Vi får bo på motellet, som Manny också äger. “Stanna i två nätter”, säger han först. Sedan tre, sedan fyra.

Tre nätter blir det – med mycket mat, mycket dricka och långa samtal med Manny, Willem och Leonard. Manny är ursprungligen från den portugisiska ön Madeira, men har sedan länge bott i Sydafrika. Han tar oss med på en tur genom stan i sin vita Mercedes. Förbi hans andra affär där ‘Castro’ (kallad så för sitt långa skägg) sköter affären och unga pojkar från stan spelar på ett antal arkadspel som står uppställda längs med en av väggarna. I avsaknad av de 50 cent som krävs för att faktiskt spela, rör de istället kontrollerna i takt med att demovideon spelas upp om och om igen.

Stan är rätt dunkel i regnet. Inga leenden. De flesta husen är byggda av tegel, men har varken putsats eller målats. Ser minst sagt dystert ut.

Att korsa gränsen mellan Namibia och Sydafrika, mellan de små städerna Nordoever och Violsdrift, går på nolltid. Och det är schyst att möta myndighetspersonal som inte sölar för att få en ‘dash’ (muta), utan istället hälsar oss välkomna. Violsdrift, första stan på andra sidan Orange River, är dock lite sjaskig. När vi inte lyckas hitta någon bra plats att tälta på – de flesta invånare tycks alkoholiserade eller allmänt skumma – frågar vi en kvinnlig polis om råd. Hon hänvisar oss ner en lertäckt väg, medströms längs med floden, till en byggarbetsplats. Där kommer vi få en säker plats att tälta på av chefen, säger hon.

Så sant – vi får till och med sova i deras tillfälliga barack med kontor/kök. Området kring Orange River är fullt av kommersiella campingplatser – floden är en turistattraktion i sig självt, inte minst p.g.a. aktivitetsmöjligheter som rafting. Platsen vi sover på är också en campingplats, om än en före detta, som nu används som bas när dom bygger det nya tull- och immigrationsområdet vid gränsen. Vi rullar ut våra madrasser på golvet i chefens arbetsrum. På ett bord ligger planritningar över den nya gränsstationen. “Och här är köket, där ni kan steka era korvar!”, ropar chefen inifrån ett intilliggande rum. Vid det här laget vet vi att kött är det enda man kan äta i Namibia och Sydafrika. Och att korv är en lika självklar del av ens packning som vatten.