Frukost vid ett café i Kidira, precis innan gränsen: baguette fylld med en omelett av två ägg och lite lök, och en kopp snabbkaffe. Alltsammans för sex-sju kronor. Caféet, som vanligt, är bara ett bord, några stolar och ett tak av halm och plast, uppburet av ett antal smala träpålar. Vi småpratar lite med den yngre man som äger caféet – en olycklig ivorian. Han klagar på bristen på pengar, och förklarar att han planerar resa till Marocko för att där stiga ombord på en av de små båtarna som, In shaa Allah, kommer att ta honom till Spanien. Som äldsta son i familjen vilar ansvaret att försörja både sina föräldrar och syskon på hans axlar. Han tänker sig Spanien som nyckeln som kan lätta på den bördan, men säger samtidigt att han inte är “redo för äventyret ännu”. Så han stannar här och driver caféet ett tag till.

Den senegalesiska immigrationen är märkligt placerad mitt i stan istället för längs med huvudvägen till gränsen, som brukligt. Men när vi väl hittat dit, går det lätt och snabbt att få våra utresestämplar. Vi korsar Faléméfloden över en vältrafikerad bro. På andra sidan finner vi Malis immigration först efter att vi passerat hela gränsstaden Diboli, och en lång kö av lastbilar som står parkerade vid sidan av vägen.

En ensam polisman möter oss, och berättar att hans chef gått iväg med ankomststämpeln. “Han kommer snart” säger tjänstemannen, samtidigt som han ger oss sitt telefonnummer. Det senare är inte så förvånande – i Afrika är det ständiga sökandet efter nya vänner och kontakter ett sätt att berika ett annars ganska händelsefattigt vardagsliv. Efter ett tag kommer en nervös senegales. Han för så mycket oväsen när han inte får sin stämpel i passet, att polismannen till slut rycker till sig våra papper, går in på kontoret och stämplar dem. Stämpeln var tydligen inte alls på vift, så kanske hittade han bara på det för att få tillfälle att umgås!

I den lilla byn Kouiloumbo stannar vi till för att leta efter vatten i en affär, och blir inbjudna till lunch (ris och kött) hos ägaren och hans familj. Den lilla butiken är egentligen bara en enkel hylla lutad mot en av väggarna i ett av rummen. Hyllan är fylld med de små nödvändigheterna så som te, socker, godis och cigaretter. Det mesta är uppdelat i små genomskinliga plastpåsar; portionsförpackningar små och billiga nog att köpa just då när det finns lite pengar att tillgå. En kvinna passerar och köper lite te och socker i utbyte mot en nyfångad, halshuggen ödla (dvs. mat).

I en stad längre fram, Ambidédi Sima, bjuds vi in att sova hemma hos en äldre dam.

Vi lämnar byn tidigt på morgonen efter att vi köpt lite bröd till frukost – brännande hett från bageriet. Efter 50 kilometer stannar vi för lunch vid en busshållplats. Människorna omkring oss, som kommer och går med bussarna som passerar förbi, tittar på varje steg vi tar; allt vi gör. Men dom pratar sällan med oss, eller frågar efter något. Dom iakttar bara.

Busshållplatserna finns ofta vid de byar som ligger för långt bort från vägen för att invånarna ska kunna vänta på transport hemma. Platserna består oftast av en sittyta av stockar eller tjocka grenar, upphöjd ca en halvmeter upp på fyra höga pålar. Ännu någon meter upp finns oftast ett halmtak för att ge skugga, fast inte tillräckligt tjockt för att skydda mot regn. Om det inte finns något tak, så står oftast ett träd i närheten som kan skänka skugga under dagens hetaste timmar. Ibland är taket trasigt, eller så saknas det, och platsen blir mer eller mindre oanvändbar. På dom platserna ser man sällan någon sitta.

Vid byn Sinthiou Fissa finns en sådan busshållplats vid huvudvägen, precis vid korsningen där en liten sandväg leder ner till den egentliga byn. Där står några män – i väntan på transport, eller kanske bara betraktandes förbipasserande. Vi frågar dem om det möjligen går att finna flaskvatten i byn: “Nej, det finns inget vatten – men det bor en amerikan här”! En besökande toubab är en ‘grej’ i de flesta byar, så jag kan väl inte säga att svaret kom som en överraskning. Dock kanske att en amerikan kunde vara ett substitut till flaskvatten!

Vi blir såklart nyfikna, och är dessutom ganska trötta, så vi cyklar ner mot byns centrum. Det är ett sandigt torg omgärdat av ett antal hus och två små butiker. Några män vid en av butikerna berättar att amerikanen är en volontär från amerikanska Fredskåren, och strax därefter dyker han upp. Han kommer på sin cykel från arbete på fälten ett par kilometer därifrån. Greg heter han, och efter att vi frågat bjuder han in oss att tälta på hans värdfamiljs gård. Vi tycker alla att det är trevligt att få prata med en annan muzungu (Öst- och Södra Afrika), faranji (Etiopien), toubab (Västafrika) eller vad de nu kallar oss vita människor. Det är skönt att ibland få dela erfarenheter och upplevelser av kulturen och livet här med någon från en liknande bakgrund som vår.

Fredskåren (am. Peace Corps) är en frivilligorganisation för biståndsarbete, instiftad av John F Kennedy på 60-talet. Vi mötte flera av dess volontärer i Gambia, Senegal, Mali och Burkina Faso. Alla tycktes dom stanna i två år – Greg hade redan varit i Sinthiou Fissa en tredjedel av sin tid. Fast det är inte som att ‘sitta inne’ precis – han berättade att det i och för sig kunde vara jobbigt ibland, men att det också var en väldigt bra erfarenhet. För en gångs skull är det en typ av bistånd som handlar om mer än att bara lätta på sitt samvete genom att donera kläder eller pengar. Gregs uppdrag var att undervisa i miljöfrågor på den lokala skolan, ur ett jordbruksperspektiv: kompostering, effektiv vattenanvändning osv.

Sammanfattning Senegal
Senegal var som två olika länder. För oss som färdades på cykel, delades landet in i den del dit de flesta turister åker, och den dit färre kommer. Kusten kontra inlandet. Lokalbefolkningen vid kusten var verkligen en prövning för vårt tålamod. Dom tiggde – eller snarare begärde – våra saker om och om igen. Unga som gamla; i byarna såväl som i städerna. Dom frågade efter en penna, godis, skjortan jag bar eller Linas cykel. I inlandet stötte vi däremot inte på några sådana problem. Gästvänliga och varma människor lät oss tälta i byarna vi passerade.

Senegal har också, tycker jag, den bästa maten söder om Sahara. Krispigt, ofta stekt ris, blandat med smakrika men inte speciellt starka kryddor, som en bädd under skivor av lime, chili, fisk, grönsaker så som okra och frukter som papaya. Riset är en fräsch basmat till skillnad från den vanliga afrikanska majsgröten. Bitarna av fisk, grönsaker och frukt är också bättre än de vanliga mosiga köttgrytor i vilka man knappt kan urskilja innehållet.

Lunch i lilla byn Talibadji. Medan Lina stannar vid busskuren vid vägen, visar en ung man från byn mig till dess enda butik. På vägen dit, som vi korsar järnvägsrälsen, förklarar han: “Detta är en liten by – bara en butik. I större byar, kanske två eller tre. Men här bara en butik.” Ännu en bit längre fram, i utkanten av byn, pekar han på ett litet hus på vars vägg det står skrivet “tele sentre”. Det är en telefonkiosk, som drivs med en solpanel på taket. Vid affären köper jag lite ris, lök och socker.

Tillbaka vid bushållplatsen har en minibus fått problem med motorn och stannat till. Vi pratar med passagerarna samtidigt som vi kokar lite av riset till lunch. En mekaniker från Elfenbenskusten har ett ärr från en machete över pannan. “Rebellerna i södra Senegal gjorde det”, säger han och fortsätter: “Jag var soldat i armén, men mitt hjärta har bytt sida. Jag är inte ond längre.”

Efter lunch cyklar vi ytterligare fem kilometer till Bouigheul-Bamba, där vi stannar för kvällen. Ägaren till byns lilla affär låter oss tälta precis bakom, i ett hörn av en stor innergården. Gården är större än vanligt – den tycks delas av flera familjer vars hus omgärdar den.

Ett par kvinnor hämtar en hink med vatten åt oss så att vi kan duscha. I anslutning till ett av husen finns ett rum utan tak, omslutet av en hög lermur. Jag och Lina duschar efter varandra; använder hälften var av det vatten vi fått. Mitt i rummet ligger en platt sten att sätta fötterna på – sandalerna lämnade vid ingången. Det är skönt att tvätta bort lager av fint, tegelrött damm som lagt sig över kroppen under dagen. Men att duscha är också en av de enkla, dagliga vanor som jag aldrig värderat hemma, men som nu under resan har vuxit till något mer. Med en dags cykling bakom sig och en god natts sömn framför sig är det för mig ett vackert ögonblick då jag tänker tillbaka på dagens händelser; på människorna vi mött. Jag skopar upp det friska, svala vattnet med händerna och sköljer det över kroppen där jag sitter på huk; balanserar mig på den ensamma stenen. Det svala vattnet och den svaga skymningsbrisen återupplivar kroppen, tankarna, sinnena. Den stekande känslan på huden – från en lång dag i solen – försvinner.

Muren runtom mig har nog byggts av samma jord som jag står på. Jag tittar upp mot stjärnorna ovanför och säger högt för mig själv att det verkligen är en vacker värld. Vinden och vattnet mot min bara hud, stenen och jorden under mina fötter och stjärnorna ovanför.

När vi har rest våra tält, använder jag de sista minuterna av ljus till att skriva. Omkring oss står mer än dussinet barn och kvinnor, som alla följer vad vi gör med nyfikna ögon. En av kvinnorna upprepar om och om igen att hennes hud inte är något bra, men att vår är det. Jag försöker såklart säga emot – att vi alla är lika; ingen skillnad. En annan kvinna kommer med en litet barn som hon för nära mig, bara för att skratta högt när det börjar gråta. Många små barn på landsbygden är rädda för vita människor, eftersom dom inte sett många. Snart skrattar vi alla tillsammans; håller med varandra om hur bisarrt det är att vara rädd för någon på grund av hennes hudfärg. Genom skratten förenar vi oss i en övertygelse om att vi alla är lika.

När vi tar en lunchpaus i byn Kochari, möter vi Modou som bjuder in oss att campa på hans gård. Både jag och Lina känner oss ganska trötta och slitna, så trots den tidiga timmen tackar vi glatt ja till hans inbjudan. På vägen till huset frågar jag vad han arbetar med:

“Jag arbetar med Michelin”, säger han.

“Aha, med att byta däck? Mekaniker?”, frågar jag.

“Ja! Jag är mekaniker!”, utbrister han lyckligt när jag förstått vad han menat.

Modou och hans fru Fatou är verkligen vänliga. De bjuder in oss till både lunch och middag, och låter oss vila under dagen. Jag använder tiden till att tvätta mina väskor, kläder och cykel, men vatten visar sig vara förvånansvärt svårt att hämta. För ett år sedan, berättar Modou, gick vattentornet som brukade leverera kranvatten sönder. Och fram tills nyligen, när hela byn gick ut för att demonstrera, visade regeringen ingen vilja att reparera eller ersätta tornet. I förtvivlan blockerade invånarna huvudvägen som skär genom byn, och först därefter lovade regeringen att bygga ett nytt vattentorn.

Men framtill det löftet infrias är den närmaste vattenkällan en tjugo (!) meter djup brunn. Dom hämtar vattnet med rep och hink, men hinken är trasig så väl uppe är den oftast bara halvfull. Det är ett tungt arbete att hämta allt vatten som behövs för en dag, men Fatou och frun i grannhuset hjälper varandra. De halar repet varannan gång, och klappar ibland händerna mellan tagen för att få rytm. Det går snabbare när dom är två också, och mindre vatten går förlorat genom den trasiga hinken på vägen upp.

Efter Manda, där vi stannar för en kort lunchpaus, växer avstånden mellan byarna. Vid sidan om vägen breder istället manshögt gräs och snåriga buskar ut sig. Det är torrt – längs vägen också en mindre skogsbrand. Trots det monotona landskapet bjuds vi på en grupp apor, och en vacker, enkelriktad järnbro över Gambiafloden.

Vi når den större orten Tambacounda samtidigt som ett mindre regn passerar. Vi letar oss först fram till postkontoret, då jag behöver skicka hem några CD-skivor med bilder på. För säkerhets skull bränner jag alltid två kopior av mina bilder på internetcaféer längs med vägen – den ena behåller jag i bagaget och den andra skickar jag hem. Posten ligger precis vid marknaden som – efter ett mindre skyfall som idag – ligger omgärdad av en tjock matta klibbig lera.

Efter att äntligen ha fått iväg mitt paket (inte helt enkelt), möter vi en gambier på marknaden. Han säljer torkad fisk, men har redan stängt sitt stånd för dagen. Tillsammans går vi ett par kilometer norrut genom stan till hans hus. En vacker solnedgång möter oss när vi går över de leriga förortsgatorna; försöker hitta en torr väg mellan vattenpölarna. Vi tältar utanför hans enrummare.

Jag går iväg och köper bröd på bageriet på morgonen. Det är ett litet rum – bara några få kvadratmeter stort. Tre unga män arbetar där som bagare. Dom blandar degen i ett gammalt badkar, och lämnar sedan baguettelimporna att jäsa i vita lakan på golvet. Sedan gräddas dom på en bädd av glödande kol inuti en stor tegelugn – en mittpunkt i rummet, mittemot badkaret. Färdiggräddade lyfts dom ut för att svalna på golvet, lutade på högkant mot väggen. Jag köper ett par – fortfarande varma – för mig och Lina att äta till frukost med jordgubbssylt i.

Efter en milslång grusväg korsar vi gränsen till Senegal vid Badiara. Ytterligare tio kilometer längre fram längs samma väg når vi Velingara, och där också en större asfaltväg. Vi äter lunch – bröd med majonnäs och kokta ägg – på ett café i utkanten av stan. Vi möter Diallo. Han bjuder in oss att bo hos honom och hans familj, och så blir det också!

Vi korsar gränsen till Gambia – lika hastigt och enkelt som vid den förra gränsövergången – och når Banjul på eftermiddagen. Banjul är landets lilla huvudstad, med bara en halv miljon invånare. Vi fortsätter ca milen längre söderut till Bakau, att räkna som en förstad till Banjul. Där har Cheikh, en man vi mötte ett par dagar tidigare i Senegal, satt oss i kontakt med en vän till honom: kommissarie Pa Jallow på Gambias polismyndighet. Jallow bor i ‘Mile Seven’ (ung. ‘sjunde milen’) – ett bostadsområde där mer eller mindre bara militärer och poliser bor. Vi får tälta bakom hans hus, och stannar i fyra nätter – får mycket gjort (visum till Nigeria, till exempel) och har det allmänt trevligt med Jallow, hans familj och hans grannar.

Ännu en gång tältar vi i en liten by längs med vägen. Vi hänvisas till byhövdingens gård. Hövdingen själv är inte där, men hans yngre bror låter oss stanna, och vi reser våra tält på den öppna gården mellan husen. Dom ger oss en hink med vatten att duscha med. En bit färsk vattenmelon är en annan gåva – den tycks vara i säsong då dom har massvis av dem.

Här, liksom i så många andra byar vi passerat de senaste dagarna, använder de solenergi för att få ström (mestadels till lyse). I många städer och byar har vi också sett små, självförsörjande telefonkiosker, drivna med solenergi och anslutna till omvärlden genom en satellitmast på taket. Det är häftigt att se byar som går direkt från ingen ström alls, till solenergi, och på så vis hoppar över det omständliga och kostsamma arbetet i att bygga ett nät av kablar. De byarna är framtiden konkretiserad – ett långsiktigt och hållbart samhälle mitt i det Afrika som många människor tänker på som outvecklat och omodernt.

Vi fortsätter söderut genom ett Senegal som är lugnare och behagligare för oss, än det land vi mötte längs med N2-vägen norr om Dakar. Ibland är tystnaden fullständig. Jag minns ett tillfälle, då män hade samlats kring ett spelbord av trä vid vägkanten. Dom spelade tärningsspel mitt på dagen, då hettan inte medger mycket arbete. När jag cyklade förbi dem kunde jag höra det svaga ljudet av när tärningen träffade spelbordet. Sedan, återigen, total tystnad.

Från Fatick tar vi en omväg på en mindre väg, närmare kusten. Den tar oss genom ödsliga, vida våtmarker. Ett fåtal palmer reser sig ur den annars låga vegetationen. Vid femtiden ser vi äntligen en hydda vid sidan av vägen. Väl framme möter vi tre unga män som låter oss tälta bredvid deras boning. Dom är bröder och arbetar tillsammans i fälten runtikring. Förutom odlandet har bröderna också några kor och getter – de senare samlade i en enkel hage; en enkel inhägnad av trädgrenar. Såväl väggarna som taket på deras hydda är tillverkade av halm. Den nedgående solen färgar omgivningen i ett vackert, gyllene ljus. En ensam varg ylar.

Bröderna delar med sig av sitt vatten, som dom har hämtat i klargula plastdunkar – förmodligen från Fatick. Vi kokar pasta till middag; bröderna äter ris. Vi försökte bjuda på pastan, men dom svarade att bara ris är bra nog för att de ska klara det tunga kroppsarbetet i fälten. Riset kokar dom i en stor, sotig gjutjärnsgryta över öppen eld.

Efter att vi ätit lägger jag mig i tältet och skriver. Skyddad från myggorna utanför, men ändå med möjligheten att se ut genom nätet (inget yttertält). Stjärnklart. Syrsorna spelar. På en oxvagn sitter bröderna i månskenet och pratar. En ensam gnista lyser från den slocknande elden.

Vi åker runt åtta efter en kopp kaffe. Bruno ger oss några av familjens hemodlade bananer som färdkost.

I Mbour hittar vi ett internetcafé där vi stannar för att surfa lite, bränna bilder på DVD och samtidigt äta. Mannen på caféet bränner bilderna åt oss, medan vi sätter upp bränsleköket på trottoaren utanför och lagar lunch. Det strular dock till sig lite med brännandet, och först efter ett antal timmar är vi färdiga och kan åka därifrån. Bara ett par kilometer senare börjar vi leta efter en bra plats att campa på.

Vi möter Cheikh i sin jeep, parkerad vid vägkanten. “Följ mig” säger han, och kort därefter har vi kommit fram till hans familjs hem och rest våra tält inne på gårdsplanen. Cheikh visar sig vara en berest man, i och med sitt arbete på en radiostation i Mbour. Han jobbar också med ett intressant projekt i samma stad, genom vilket han bygger upp en typisk lantgård. Hans tanke är att använda den i utbildningssyfte tillsammans med filmvisningar, konserter etc. Ett sorts kulturcentrum, som såg ganska lovande ut när vi besökte det nästa dag. Cheikh hade en härlig energi!

I Keur N’Diaye Lô besöker vi Bruno. Vi mötte honom strax efter att vi passerat gränsen mellan Västsahara och Mauretanien, och han bjöd in oss till sitt hem nära Rufisque (cirka två mil från huvudstaden Dakar). Han föddes i Frankrike men lever nu i Senegal med sin senegalesiska fru och deras barn. Vi har en underbar tid tillsammans, och bjuds på den godaste, senegalesiska mat jag någonsin ätit – något utöver det vanliga, helt enkelt. En blandning av olika grönsaker och fisksorter täcker bädden av kryddat ris. Högst upp deras tvåvåningshus har Bruno låtit bygga en takterrass. Där stannar vi och samtalar tills sent om kvällarna, och sover sedan sida vid sida på madrasser under stjärnorna.

Under vår andra dag går jag till den lilla byns centrum för att klippa mig. Frisören är inte på plats, men när jag kommer dit går någon för att hämta honom. Det lilla (kanske två kvadratmeter stora) plåtskjulet är precis stort nog att rymma en stol för mig att sitta på och frisören själv ståendes. Längs med väggarna ryms också ett par smala hyllor med nödvändigheter såsom saxar, rakblad och sprayflaskor. Väggarna är täckta av affischer – de flesta av Barça och Ronaldinho. Den unga mannen klipper mig med maskin, omsorgsfullt men nervöst. I upprymdhet över att ha fått klippa en toubab (vit man) för första gången – och med gott resultat, dessutom – skakar han min hand säkert ett dussin gånger innan vi skiljs åt. Hans breda leende smittar; det är svårt att gå därifrån. Att besöka frisören här är så mycket mer än att bara få sitt hår klippt – det är också ett möte med en ny vän.

När vi vaknar är alla bybor fullt upptagna med att städa och göra fint – dom plockar till och med upp skräp från gatorna. När vi fortsätter söderut, ser vi fler tecken på den annalkande festen. I nästan varje by står grupper av män samlade kring en nyslaktad ko. Några av dem hugger våldsamt med stora yxor; andra styckar med machetes som slipats mot asfaltvägens kant. Det är den stora ‘fête’ – festen – slutet på ramadan. I Pout vinkas jag in bakom ett fruktstånd. Där bjuds jag på en köttgryta och bröd av en man, i väntan på Lina.

Lina kommer, och en bit längre fram längs vägen vinkas vi återigen in av en man. Han sitter tillsammans med några vänner bakom ett slakteristånd, och vi bjuds in att göra dem sällskap. Där bjuds vi sedan att dela tre (!) olika måltider, den ena efter den andra. Först en skål med couscous, en kryddig, oljig sås, köttbitar och mycket lök. Sedan ännu en köttgryta med bröd, och sist en köttgryta med makaroner. Snart har vi också bjudits in att stanna övernatt hos mannen – vi följer med honom genom byn till hans hem.

Radion spelar glad musik från Guinea-Bissau, och senare en liveinspelning med Jimmy Cliff. Mellan de två vitmålade husen finns en liten öppen gårdsplan. Den är, till skillnad från de flesta här, täckt av grönt gräs. Ett par bananplantor, två stora mangoträd och en passionsväxt finns också, även om ingen av dem bär mogen frukt för tillfället. De flesta afrikaner brukar hålla sina gårdar rena från grönska och istället bara låta där vara ren jord eller sand, eftersom den fuktiga miljön också är den där myggor (och med dem malaria) trivs bäst. Vi serveras ännu en måltid mellan omgångar av starkt te. Härlig stämning!

Vi äter lunch i den by där den sittande presidenten föddes för dryga 80 år sedan. På en liten veranda utanför en affär sätter vi oss ner på en bänk, med affärsinnehavarens tillåtelse. Men, som sig bör i Senegal, så frågar han ändå efter ‘donationer’ när vi packar ihop och ska åka, eftersom “vi har använt hans veranda”. Och det trots att vi också köpte en mängd varor från honom. Barnen ropar “kado” (present) och “bic” (penna) efter oss. Vi ger såklart ingenting – det är bättre att stödja de som arbetar – men tjatet är ändå tröttsamt.

I en liten by tillåts vi tälta på innergården till en äldre mans hus. Men återigen förutsätts det att vi ger något. När dom ser en sak dom vill ha, pekar dom helt sonika på den och säger “ge mig”! Minst sagt påträngande. Vägen längs kusten har uppenbarligen sett alltför många turister genom åren.

Gränsövergången är nästan för enkel för att vara sann. Det finns inga av de påträngande försäljare och pengaväxlare som vanligtvis svärmar kring gränser, och den mauretanska immigrationen är hjälpsam. Det tar inte lång tid för en av dem att gå in på kontoret och stämpla våra pass – möjligen ivrig att få återuppta småpratandet och tedrickandet med sina kamrater vid ett bord utanför.

På andra sidan Diamabron måste vi till och med väcka den senegalesiska motsvarigheten. Där finns ingen polis eller tull. Till slut öppnas dörren till ett litet hus av en anställd på immigrationen – ögonen nätt och jämnt öppna. Inget visum krävs för svenskar, men han ger oss en inresestämpel. Snart har mannen återvänt in i huset och stängt dörren – lika plötsligt som han kom ut – och vi måste själva lyfta vägbommen för att till slut resa in i landet.

Längre fram möts vi av den mest underbara grönska man kan tänka sig. Inte minst är det skönt efter månader av bara sand, eller i bästa fall några buskar. Läten av otaliga fåglar och insekter fyller den friska, rena luften. Regnsäsongen har nyligen tagit slut, så skillnaden kunde inte ha varit mer uppenbar. En plötslig förändring för oss på bara några få dagar.

Vi tar ut CFA (en gemensam valuta som används i många väst- och centralafrikanska länder) vid en uttagsautomat i St Louis. Det är en vacker stad, men den romantiska bilden sargas när vi passerar stans utkanter, där vi ser en grupp barn som sniffar lim vid stranden.

Här i Senegal frågar folk hela tiden efter pengar, pennor, eller till och med våra cyklar. Från barnen på gatan, vilket är ok, till ägaren av den affär framför vilken vi just blivit inbjudna att laga mat. Tröttsamt!

I Barale Ndiaye möter vi franska paret Elise och Brieg (www.unmondeavelo.blogspot.com – franska). Dom cyklar också, men kortare sträckor uppdelade på i princip alla kontinenter. Senegal till Frankrike kommer att bli deras sista etapp på resan. Tillsammans med några getter, kycklingar och fåglar, campar vi på en familjs innergård i den lilla byn. Det är kul att byta erfarenheter från vägen; tips och idéer.