Jag tror senast jag skrev till er var från norra Rumänien, strax efter att jag korsat Karpaterna. Därifrån fortsatte jag sedan rakt söderut mot Istanbul: ett flackt Rumänien; ett något bergigare Bulgarien; ett bergigt och hett Turkiet. Bulgariens Svarta havskust var som väntat förstörd av turism mellan de två huvudorterna Varna och Burgas. I norra Turkiet – dit jag nu tänker bege mig – lär kusten tvärtom vara relativt orörd.

Redan vid den turkiska gränsen ger polisen en försmak av den gästfrihet som väntar. En ung polis – säkert uttråkad vıd den kolugna gränsen – hälsar mig med en snabblektion i turkiska: ‘Hello is Merhaba; Goodbye is Güle güle. Güle güle!’ Och efter att ha tältat en första natt hos polisen i Babaeski kunde jag lugnt konstatera att sökandet efter tältplats här inte skulle behöva bli lika kämpigt som i Europa. Även om jag aldrig behövde campa i det vilda i den senare så var varje kväll en kamp mot klockan och orken i att hitta en plats som var säker nog för natten. Polen var kanske det enda land där jag kunde slappna av helt – de främlingar jag bad om tältplats välkomnade mig allt som oftast med öppna armar.

Istanbul – tjugo miljoner människor utspridda över en yta på upp emot 100 kilometer från öst till väst – är såklart inte den mest cykelvänliga av platser. Men med boende hos vännen Burak i fem nätter kunde vi tillsammans upptäcka staden till fots. Från den något finare förorten Yesilkoy tog tåget alltifrån en halvtimme till en timme in till centrum, och kanske är transporterna det jag kommer att minnas mest från denna jättestad. Väl inne i centrum är avstånden återigen enorma – åtminstone till fots i den 35-gradiga högsommarvärmen. Och turistbelamrade som stans välkända historiska byggnader är, så fann både jag och Burak just transporterna och de många karakteristiska förorterna vi besökte mest intressant under våra turer i stan. Att uppleva Istanbul från en invånares perspektiv; att iaktta blandningen av människor, kulturer och religioner – och allt som hör därtill. Och vackrare än den Blå Moskén var de gamla bostadshusen i trä – inklämda mellan nyare grannhus i betong.

Efter en andra dags vila i parkerna i Izmit – 140 urbaniserade och industrialiserade kilometer öster om Istanbul – fortsätter jag imorgon nordost mot Svarta havskusten med förhoppningar om ett grönare, lantligare Turkiet med gott om plats för vilsamma lunchpauser under trädgrenarna och stilla nätter i tältet. Därifrån vidare sydost via Ankara till Syrien.

After having crossed the river with a ten-minute ferry, I pass the last EU border before Turkey. The road is uninspiring, and finding a good place to camp isn’t easy. I finally meet a Turkish-German couple in Stošer, who let me to camp in their backyard. Chicken and chips for dinner.

In Romania, towns were in general always preceded or followed by one or a couple of large factories in the outskirts of town. Grey complexes of concrete – often shuttered, but sometimes still running. Chimneys, cranes, towers, silos, hangars, factory halls. Crushed windows and cracked plastered walls. Partly blown away, rusty corrugated iron roofs.
Sometimes large farms with housing complexes for the workers. From the outside resembling 21st century Gulags (labor camps).
Leftovers from the communism regime?

I leave Manuela in the morning after three restful days. Although having planned to pedal about 70 kilometers, the road turns out to be dead-boring, so I just keep on. Ten kilometers north of Calarasi, an elder couple lets me camp next to their house. Shower, dinner, breakfast and the usual toast of home brew with the man in the house.
Dinner: chicken, tomatoes filled with rice, sweet pepper and bread. Water melon for dessert.

In the evening, the couple watch TV with traditional folk music live from some festival. Dogs bark outside, though the crickets are always the loudest. The traditional music includes some gurgling sounds – singing from the throat. We humans have invented some of the strangest traditions – sometimes regarded as beautiful only based on how difficult they are to master, or how unusual they seem.

I pedal the final 70 kilometers to my host in Braila – Manuela from Hospitalityclub. I will stay here for a few days to rest up, before I take the day or two trip to Bulgaria. I’m already longing for Turkey though!

After a good road, but a terribly boring view – it took me 100 kilometers to find a tree good enough to shade my lunch break – I find a couple in the outskirts of village Calienii Noi who accepts me to camp in their backyard for the night. The man works in Italy eight months of the year, and I get to practice my since long forgotten Italian! They invite me for some wine, grilled fish from a nearby lake, polenta and grilled green paprika (delicious).

Arriving in Baçãu after a good day on the main road south, which gets better and better the closer I get to the capital, I find Razvan’s friend and his family in a house in the outskirts of town. Mother Lilly, father Kristi and daughter Christina welcomes me with a bed inside, food on the table and a lot of humor! I’m invited to stay for two nights, giving me a lazy day in-between with time to write and see more of town.

After two amazing days with Razvan and his family, I continue southward. Razvan though – being about the most caring host I’ve ever met – has already arranged with a friend to host me the coming night. Alex lives some 60 kilometers south of Suceava, in a house outside a small village.

Again a great evening, chatting away the hours about politics and life, and finally persuaded by Alex to have a beer although the cycling is far the coming day. Razvan phones us in the evening with good news – another friend of his – Alexandra – has arranged with her family to host me in Baçãu, some 100 kilometer further south. I can relax another day.

Från Polen var min ursprungliga tanke att cykla genom Ukraina till Rumänien, men gränspolisen ville annorlunda. Från Biała Podlaska, där jag vilat ut i tre nätter hos vänner till familjen, tog det tre dagars cykling till den något mindre gränsen sydost om Belzec. Från kvällen den första dagen och framåt följde ett ihärdigt regn från en tät, grå himmel. Jag campar någon mil från gränsen, men nästa dag tar det stopp. Enligt den ukrainska gränspolisen får endast lastbilar, bussar och personbilar passera denna något mindre gräns. Jag försöker med en sedel – en extra sida i passet – men inte ens det hjälper. Deras ansiktsuttryck är lika hjälplöst grå som himlen ovanför.

Istället for att som poliserna föreslår resa genom en större grans en dags cykling söderut, så beslutar jag mig i all hast för att trampa förbi densamma för att istället resa genom Slovakien och Ungern till Rumänien – praktiskt taget längs med unionens nya östra gräns ända till Istanbul. En fråga återkommer dom närmsta dagarna: när i historien gjorde vi fel för att få gränser där maskiner men inte vi människor får passera?

Regnet fortsätter ända till Ungern: En torr natt på ett billigt vandrarhem i Przemyśl; en härlig kväll i tält invid hus till familj i Polens sydöstra hörn – dusch, middag, frukost och en burk hemodlad honung; en vacker väg utmed floden Laborec efter gränspassagen till Slovakien; tre nätter inomhus – två i Slovakien och en i Ungern – hos folk längs vägen som bjöd in mig.

Efter en uppdukad frukost på sex stekta ägg, skinka, bacon, bröd och grönsaker fortsatte jag de sista kilometrarna till den rumänska gränsen, där det förvånande nog var passkontroll trots EU-gräns sedan 1,5 år tillbaka. I Rumänien mötte jag snart Jean-Luc från Paris, och vi gjorde sällskap de tre dagarnas cykling över bergiga Transsylvanien. Nu vilar jag upp hos Razvan i Suceava – en trevlig arkitektstudent jag fått kontakt med genom den vanliga Hospitalityclub.

I början av nästa vecka ger jag mig av söderut utmed den för ett par dagar sedan katastrofalt översvämmade floden Siret (fyra personer omkomna i landets nordöstra region med samma namn som det lilla grannlandet – Moldavia). Det borde inte ta mig mer än tjugo dagar till Istanbul. Jag hoppas turkarna uppskattar cyklister mer än ukrainarna! :)

After having said goodbye to Jean-Luc after three days of great company – he is now heading north to see a few monasteries – I make the last fifty or so kilometers to town Suceava. IThe morning is beautiful, foggy, until the sun shines through a few hours past dawn. In Suceava, I’m hosted greatly by Hospitalityclub member Razvan for a couple of nights before I continue straight south towards Istanbul.

Razvan studies architecture – his father is already one of the most recognized architects in town. He is at home only for the summer holidays, from doing his Erasmus in Paris. He walks me around town in the evening – a beautiful and history-telling mix of new houses (some drawn by his father), 15th century monasteries and churches, and 80′s concrete blocks reminiscent of the then dictatorial communism regime of Ceauşescu.

After an hour or two of pedaling up the serpentine road, at lowest possible gear, we reach the top of the pass at 1414 meters. A rather dull café is there, as well as kids selling blueberries from the adjacent forests for a euro or two per liter. Good snack for the road!

By day’s end, I and Jean-Luc reach a pub just before Vama, where we once again donate a small five Lei for the unofficial camping instead of the hefty 25 Lei that an ‘official’ campsite asked for in a previous town.

Again with Frenchman Jean-Luc, I end up at a farm only some fifteen kilometers before the top of pass P. Prislop at 1 414 meters.

We pay the vodka-sipping, lone farmer a euro each for the place to camp, complete with a natural water source – a tiny but clear-watered stream – next to his house. It’s a beautiful, scenic mountain slope to camp at.

I meet Parisian Jean-Luc in the morning, and without making any plans, we find eachother good companions for the next three days. He is also on bicycle – from Paris to the Black Sea – but on a more winding path than mine.

We spend the night at one of several hostels/campings that line the road. They are in fact owned by village farmers, thus both personal and cheap. The camping we find in Rona de Jos is less than two Euros a tent.

In the morning, Alex and his wife make me a huge breakfast for me – six fried eggs, two big pieces of ham, bread and vegetables. And they hand me a bag of six sandwiches – ready-made and wrapped in plastic – to eat along the road. Incredible!

The Romanian border is only 40 kilometers away – with a surprising although kind and swift passport control before entering this 1,5-year-old member of the European Union.

Big town Sata Mare is well located just five kilometers further away, giving me a chance to grab some local currency at one of several bank ATM’s. I again find trouble to explain my search for a camping place near peoples’ houses, and am consequently directed to nearby but less safe forests and lakes. I’m glad to finally meet George, who helps me with a free camping space next to the three-star hotel at which he works as a waiter. The pool and shower entrance is hefty eight Euros though, so there is only a bachelor’s shower at the toilet sink for me this time.

My first night camping after three days of invites by people to sleep inside.