Vi korsar gränsen när den öppnar vid åtta, och hoppas nå Cabinda – regionens huvudstad – vid dags ände. Men vägen är längre än kartan visar, och vi får kämpa för att nå fram innan solnedgången. Det är redan mörkt när vi cyklar den sista timmen; passerar genom de norra utkanterna av Cabinda (stad). Vi delar vägen med en strid ström av arbetare på väg hem i sina bilar. Deras skarpa helljus ger oss emellanåt glimtar av vägen framför oss. När vi cyklar upp längs en brant kulle någon mil utanför centrum, stannar en av bilarna som åker förbi. Nico från Sydafrika, som arbetar inom oljeindustrin, bjuder in oss att bo hos honom. Bilarna bakom börjar snart tuta som en mindre kö växer till, så efter att vi fått väganvisningar till Nicos hem kör han vidare.

En halvtimme senare hittar vi den klarblåa polisstationen, varifrån vi följer en liten sandväg till ett huskomplex bakom där Nico bor med sina kollegor. Nico är föreståndare på den hotelliknande anläggning som är boplats åt en mängd arbetare för ett större oljebolag. Vi får ett rum för oss själva med lyxigheter så som varm dusch och rena lakan. Där finns arbetare från hela världen: Algeriet, Indien och Dubai. Cabinda är Angolas motsvarighet till Republiken Kongos Point-Noire och Nigerias Port Harcourt. Vore det inte för oljan så skulle stan säkert vara lika sömnig som de andra byarna utmed kusten.

Vi får stanna i tre nätter – njuter god mat och framförallt mycket vila. Dessutom får vi möjlighet att tvätta våra kläder, tält och väskor. Tack till Nico & Co.!

Vi cyklar iväg i hopp om att korsa gränsen till Angola, bara för att nå fram tre minuter efter stängningstid. Den kongolesiska sidan bryr sig inte om dom minuterna, men angolanerna är omöjliga. Dom är precis som när jag sist besökte Angola – benhårda när det gäller regler. Inte speciellt afrikanska, eller som kongolesiska immigrationen sa: “dom är inte som oss!”

Vi vänder tillbaka ett par kilometer och tältar bakom en familjs hus.

Sammanfattning Republiken Kongo
Efter bara tio dagar i landet – av vilka tre på sjukhus; sjuk i malaria – är det svårt att sätta ett finger på Kongo. Vägarna var skräp, men människorna underbara, som vanligt.

Delvis genom spöregn cyklar vi till Point-Noire. Det är huvudstaden för landets oljeindustri, och hyser därför mängder av utländska arbetare. Strax innan vi kommer fram möter vi Renoud och en vän till honom, bägge från Frankrike. Dom bjuder in oss att bo hos dem, inne på det avspärrade område som företaget de arbetar för äger.

Nästa dag flyttar vi till vänner och landsmän till Renoud – Solenn och Gilles – som bor i en stor villa i centrum. Vi är tacksamma för vila och god mat; jag desto mer efter de senaste dagarnas malaria.

Nästa morgon liftar vi till Madingo-Kayes – närmsta större ort vid kusten, där det finns ett större sjukhus. Jag känner mig inte alls bra, och behöver råd om huruvida jag ska byta medicinering eller inte. Några malaysier som arbetar med skogsskövlingen ger oss lift i sin Toyota Landcruiser. På vägen berättar dom för oss om sitt arbete.

Varför är det nästan bara malaysier, kineser och indonesier som gör det smutsiga (i dubbel bemärkelse) arbetet? Först och främst kräver dom långt längre lön än vad en europé skulle kräva, och arbetar tio, tolv, fjorton timmar om dagen utan att klaga. Och sen har dom såklart kunskapen också. Vem vet bäst hur man, så effektivt som möjligt, skövlar en skog och skeppar dess gröna guld till industriländer – om inte malaysier? Vem gör det utan att ifrågasätta moralen, om inte malaysier? Dessutom är deras egna skog i det närmaste helt utdöd, så dom som tidigare arbetat där är nu arbetslösa. Malaysier är professionella skövlare.

Jimmy, 25 år, sitter bakom ratten. Vägen är den tuffaste jag någonsin sett – ofta täckt av djup lera. Flera gånger vänder jag mig om och tittar på vägen vi just passerat, och frågar mig själv hur det någonsin var möjligt för oss att ta oss över. Ibland är vägen bara en enorm midjedjup sjö av lera. Men Jimmy vet hur man tacklar leran med fyrhjulsdriften. Med beslutsamhet ser han ut den bästa delen av vägen, och bara kör. Envist och bestämt.

Längs med vägen stannar vi till många gånger. Dom kör gamla lastbilar på hemska vägar, och ofta passerar vi kollegor till Jimmy som fått problem. Dom har parkerat vid vägkanten, med ett trasigt hjulnav, hjulaxel eller ‘bara’ en punktering. Jimmy stannar och ser till att alla får hjälp så att dom kan fortsätta resan. Varje stopp blir ungefär en halvtimme, eller ibland en timme. Bara att laga en punktering tar enorm tid och kraft – ett långsamt arbete som kräver mycket tålamod. Den här dagen blir det en tio stopp, från Vunda där vi ansluter till Madingo-Kayes vid kusten.

Jimmys kollega Eli, också från Malaysia, kritiserar de lokala förarna. Dom kör ibland fulla, och tar ingen hänsyn till regn eller dåligt vägunderlag. Det har hänt att dom glömt att kontrollera bromsarna innan dom gett sig av, säger han. Sedan byter han samtalsämne och frågar om jag prövat de lokala prostituerade. Eli berättar stolt att han lyckats pruta ned priset till 10 000 CFA en gång, när hans kollegor betalat uppemot tre gånger så mycket. “Men du måste använda kondom – här finns mycket HIV”, tillägger han. Han uppskattar att en tredjedel av alla malaysierna här har barn med kongolesiska kvinnor, och kommenterar att dom får ett “roligt utseende med det raka håret och den mörka hyn”. Eli lämnar oss halvvägs. Han hade varit ute kvällen innan, druckit för mycket, kände sig sjuk och gick för att sova i en av barackerna längs med vägen som vägarbetarna ställt upp.

Vi kommer fram till Madingo-Kayes vid tiotiden på kvällen, säger hej då till Jimmy och cyklar de sista kilometrarna till sjukhuset. Det är becksvart ute. Jimmy köper en baguette med jordnötssmör och vänder tillbaka inåt land. Nattetid på dom där hemska vägarna. Ingen vila.

Sjukhuset är lätt att hitta – faktiskt det första huset i stan. Rent och fint, och en lika trevlig som professionell doktor hjälper mig. Medicineringen med kinintabletter byter han ut mot tre dagar med injektioner.

Trots lite huvudvärk från kininet – medicinen mot malaria som jag fick igår – bestämmer vi oss för att fortsätta västerut mot kusten. Om jag blir sämre får vi lifta till en större stad vid kusten i vilket fall som helst, så vi kan lika gärna försöka cykla. En häftig eftermiddagsskur avbryter oss – vi stannar till i den lilla staden Vunda.

När regnet upphör har vi redan bestämt oss för att stanna övernatt där – jag känner mig ganska trött. Det lokala auberget tar bara 1 000 CFA per natt. Det känns som att kininet bara gör mig sämre och sämre. Tyvärr har doktorn i Vunda nyligen rest iväg till Point-Noire (den större staden vid kusten), så här finns ingen hjälp att få. Huvudet dunkar – jag kan inte sova; står inte ut med att vara vaken. Lina sover. Jag går till baren bredvid, där jag smälter in ganska bra med de supna truckförarna.

När vi når Kibangou har jag känt mig lite trött under dagen och tar återigen ett blodprov för malaria på sjukhuset. “Mycket”, och senare “ganska mycket”, säger doktorn efter att han fått resultaten en halvtimme senare. Han skriver ut en femdagars kininkur åt mig. Vi sover övernatt på sjukhuset, som faktiskt renoverats nyligen och är riktigt fint. Vi får ett av de många tomma rummen för oss själva; lägger ut våra madrasser på klinkergolvet.

I lilla stan Nyanga finns ytterligare vägspärrar att passera – en vardera för tull, immigration och polis. Vi får vänta ett tag vid den senare, och märker snart vilket mutparadis det är. Först kommer en mauretanier som ger 12 000 CFA för att han saknar certifikat för vaccination mot gula febern. “Annars hämtar jag chefen som kommer att hålla dig kvar här”, hotar polismannen bakom disken. Sedan kommer en gabones på sin väg hem utan några papper alls. Han får ge 3 000 CFA – nedprutat från det första kravet på “6 000 CFA och en öl till chefen”.

Dom frågar såklart även oss efter en ‘dash’ – pengar till att köpa en Coca-Cola – men det gav inte några problem när vi vägrade att ge dem något.

Vi stämplar ut ur Gabon i Ndendé – snabbt och enkelt. Efter att ha passerat den beryktade mängden vägspärrar på den kongolesiska sidan – både polis, immigration och tull – möter vi en buss med ett dussin turister. Vi gör sällskap någon mil söderut från gränsen, och campar sedan tillsammans i bushen. På de dåliga vägarna kunde vi cykla lika snabbt som dom kunde köra sin buss.