Att förlänga vårt visum tog längre tid än vi nånsin hade kunnat tro (läs mer nedan), men i Maria och Juan Carlos sällskap hade vi knappast långtråkigt. Dom tog oss med till vänner och ut på stan: Filmkväll med ett gäng svenskar, traditionell svensk påskmiddag, lata stranddagar på la Ilha (en ö i centrala Luanda) och grillmiddag vid Prédio Suéco. En stark kontrast mot de tidigare dagarnas campingliv. Stort tack till Maria och Juan Carlos som lät oss bo så bekvämt, hjälpte oss med immigrationen och därutöver härligt sällskap. Tänk om all svensk ambassadpersonal vore lika vänliga som ni?
Att förlänga ett visum
På torsdag besöker vi immigration det första vi gör på morgonen. I hopp om att få våra ansökningar behandlade inom 24 timmar, köper vi de blanketter som krävs och fyller i dem. Trots att de är riktade till icke medborgare, är fyra av fem formulär på portugisiska, så det tar sin tid att förstå dem. Och först när vi ska lämna in ansökan på kontoret, får vi höra att ansökningsdag endast är måndagar, tisdagar och onsdagar. Vi kunde inte ha haft större otur.
På måndag återvänder vi så och kommer dit till strax efter sju på morgonen. Ännu en överraskning väntar – man måste komma vid fem på morgonen för att lyckas få en av de fyrtio åtråvärda biljetter som delas ut varje dag. Bara med en sådan biljett, som ser ut precis som dom vid fiskdisken i en matbutik, får man komma in på kontoret och där lämna in ansökan.
Men precis som i torsdags börjar vi diskutera saken med de anställda. Vi försöker göra oss sedda och hörda bland så många ur personalen som möjligt. Själva immigrationen är ett antal låga hus med en innergård emellan, där vi väntar tillsammans med ett hundratal andra hoppfulla. I dom olika husen finns olika avdelningar av immigrationen. I den ena luckan kan man köpa ansökningsblanketter, i en annan kan medborgare ansöka om nya pass och i ännu en kan dom som vill ha arbetstillstånd ansöka om ett sådant. På gården springer också folk ur personalen fram och tillbaka med jämna mellanrum, och det är vid dom tillfällena vi får chansen att stoppa någon och fråga om hjälp; be om att få våra ansökningar behandlade.
Vi har tur – vid två på eftermiddagen släpps vi till slut in på det kontor där vi kan lämna in våra ansökningar, trots att vi inte har någon officiell biljett. Även efter det att vi fått komma in på kontoret är det en utmaning att återigen väcka uppmärksamheten hos någon ur personalen – någon på andra sidan disken – som vill ta emot våra ansökningar. Bara det tar oss två, tre timmar. Ytterligare 45 minuter senare har vi fått våra kvitton.
Medan vi stod där och väntade fick vi det mindre konventionella tipset från en av de anställda att helt enkelt fortsätta till den namibiska gränsen utan visum, och väl där betala den officiella böterna á sju dollar per dag som vi vistats illegalt i landet. Men att en tjänsteman här sa det betyder inte att poliserna längs med vägen skulle hålla med tänkte vi, så vi avstod.
Jag pratade också med en fransman som arbetet i Angola i ett decennium. Inte ens han hade tillräckligt med kontakter för att få sitt nya arbetstillstånd i tid. Efter att ha väntat i nio månader hade han fortfarande inte fått sitt tillstånd. Han sa att den ‘vanliga’ ansökningsavgiften är 5 000 kwanza (ca 70 dollar), men att du kan betala 5 000 dollar och få ansökan behandlad ‘under bordet’ och få tillståndet inom ett par dagar.
På torsdag återvänder vi igen till immigrationen och minglar med de anställda, timme efter timme, men utan att få något besked. Det tycks som att våra ansökningar fortfarande inte har behandlats. På fredag gör vi likadant – frågar och tjatar – och får till slut ett löfte om att våra visum ska vara färdiga på måndag.
Immigrationen är minst sagt rörig och oordnad. En annan grupp turister, som ansökte om visum samma dag som vi, fick sitt visum på fredagen. Men då hade dom varit på plats varje dag från fyra på morgonen till halv sju på kvällen – närmare 52 timmar under fem dagar. Säkert mer än de flesta anställda.
På måndag får vi så våra visum, och vi lämnar huvudstaden nästa dag efter nära två veckors vila.
Förlängning av visum till Angola
Adress: Serviços de Migração e Estrangeiros (SME), nära brittiska ambassaden.
Du behöver: Tre foton, fem formulär som du köper på plats samt ditt pass.
Du kommer: På måndag, tisdag eller onsdag för att lämna in ansökan, och på torsdag eller fredag för att hämta ut din eventuellt handlagda ansökan. Dagen du kommer för att lämna in ansökan, bör du vara där senaste fem på morgonen för att lyckas få en av de 40 åtråvärda biljetter som ger dig tillträde till kontoret. För att snabba upp saker och ting kan det vara värt att fråga efter Balthazar som är chef på kontoret, eller försöka komma ännu högre upp i ‘näringskedjan’. Du måste fråga mycket, snacka och klaga. Var där åtminstone fem timmar om dagen om du har bråttom att få din ansökan handlagd.
