Till slut, efter fem dagars väntan i Djibouti City, gick det så äntligen en båt till Yemen. En liten träbåt lastad med sesamfrö, två japaner, ett par djiboutier, somalier och ett gäng yemeniter till besättning. Anslöt gjorde också en full etiopier, som högljutt proklamerade “Fuck the Arabs!” samtidigt som han steg ombord. Han drog upp blixtlåset till sin jacka och visade stolt upp de tre St George öl som han klämt ner i dess innerfickor. En fjärde flaska höll han i näven, halvt urdrucken. Liksom övriga passagerare ignorerade jag honom så gott jag kunde – bäst är väl att bli frände med kocken ombord, tänkte jag.

Resan över till Aden var mindre dramatisk, om än guppig. Efter en natt till sjöss och en i Adens hamn fick vi äntligen stiga iland. I Yemen har dock de senaste åren, och inte minst veckan innan jag ankom (en kidnappning och ett sprängattentat) präglats av terrorism och/eller utpressning riktad mot turister, och många vägar är därför regelbundet avstängda för individuellt resande. Ett resetillstånd från polisen krävs för samtliga resor, och för min del betydde det poliseskort i ca 700 kilometer och cykling i ca 400 kilometer. De välkända besöksmålen i inlandet lämnade jag åt en senare vistelse – krångel med tillstånd och eskorter lockade inte. Men trots snålt med cykling gav den korta vistelsen i Yemen mersmak och en direkt önskan om att få återvända vid ett senare tillfälle om bara säkerheten förbättras. Underbara människor, en mer eller mindre helt orörd kust med vita sandstränder mil efter mil och däremellan små pittoreska fiskebyar – vad mer kan man begära?

När jag närmar mig Oman reser sig bergen mellan bukterna och själva gränsen ligger högt belägen halvvägs upp längs ett av bergspassen. Visum fås enkelt på plats för ett land som satsar rejält på turismen, om än med fokus på de med lite tjockare plånböcker. Oman, liksom UAE, är också hem åt ett stort antal arbetsinvandrare – främst indier, pakistanier och bengalier. De tar hand om allt grovjobb i landet – restauranger, byggnadsarbeten, butiker etc. – och betalas i slutändan med Omans oljeinkomster. För en cyklist är de hur som helst räddningen i nöden – billig, god mat på deras restauranger och vänliga fränder som gärna bjuder in till en sovplats längs med vägen. Efter att ha passerat bergen mellan gränsen och Salalah väntade 800 kilometer ökenväg längs med vilken arbetsinvandrarna ofta är de enda bosatta, med ensligt belägna restauranger och hotell åtskilda av 50-150 kilometer asfaltväg genom grustäckt, platt öken. För mig blir de till små oaser med kryddig mat, vatten och satellit-TV efter timmars trampande i det enformiga landskapet.
En befrielse storlek större är dock ankomsten till orten Nizwa och bergen i norr – de senare sträcker sig uppåt 3 000 meter över havet, med underbara små byar belägna både uppe i bergen och intill de många flodbäddar som (denna tid på året ofta torra) slingrar sig fram i dalgångarna. I byarnas närhet finns i princip alltid en eller flera källor, vars vatten med hjälp av raffinerade kanalsystem leds först till tappning av dricksvatten, sedan förbi moskén där det används till tvagning, och sist till bevattning av byns odlingar. Skugga skänker de höga daddelpalmerna, vars frukt också är den som traditionsenligt bjuds besökare tillsammans med kaffe. En paus i en by leder så gott som alltid till ett tillfälle att möta lokalbefolkningen, och stannar du länge är chansen stor att du bjuds på både mat och boende.

Många välrestaurerade fort och slott ligger också spridda över landet, och med dem som mål men resvägen via byarna minst lika intressant tar jag igen missad cykling i Yemen med ett flertal rundturer i Oman. Landet blir en oväntad favorit, inte minst tack vare friheten som fås av en betryggande säkerhet (lämna cykeln olåst utanför affären och den står kvar en timme senare) och möjligheten att tälta i princip överallt (bensinmack, restaurang, utanför slott/fort, i by, på fotbollsplan, vid varm källa, på parkeringsplats utanför hotell osv). Omanierna och gästarbetarna visar alla på en härlig gästfrihet och flexibilitet – underbart!
Gränsen över till Förenade Arabemiraten är lika enkel att passera som den till Oman – dessutom är visumet gratis. Två- till fyrfiliga motorvägar leder sedan de 150 kilometerna genom vacker öken till Dubai vid kusten. Staden lever upp till alla sina rykten – byggarbetsplats, lekstuga för arkitekter och ingenjörer, lekstuga för alla andra också och en stad fullproppad med arbetsinvandrare, mestadels från Asien (men 200 nationaliteter lär finnas representerade allt som allt). Dessutom finns där världens nu högsta byggnad – Burj Dubai (818 meter/160 våningar). Här stannar jag nu i dryga veckan för att ordna visum till Iran och Uzbekistan och färja över till Bandar-e-Abbas i södra Iran, samt för att låta cykeln få sig en välförtjänt service. Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig förhoppningsvis i norra Iran.

After early morning breakfast at the restaurant by which I camped – their satellite TV screening an advertisement for paper-made banana leafs (I guess it’s difficult to maintain a tradition of serving food on banana leaves when population is above one billion) – I cross the border to the United Arab Emirates. It’s all quick and easy – the visa even free – but I stop for a while at immigrations where I’m invited for coffee. A customs official asks why I’m not going to Hong Kong: ‘I’ll go there tomorrow. Good doctors. Need change from Dubai’. If you have the money, why not?

In main-town Al Ain, the National Museum, Palace Museum and adjacent oasis are all disappointing when coming from Oman. It’s too well restored; smells fresh paint all-over. Lifeless – no patina left.

Camp by the Archaeological Park a few kilometers outside in Hili. The graves here have likewise had their magic taken away by being fenced off and then tightly fit into a park and playground for families. The difference to the graves at Bat and Al Ayn in Oman is striking – there is no feeling what so ever here in the Emirates.

Detour via town Dan’k, which was nothing special. I cross the Tropic of Cancer for the fourth and last time this trip – I first crossed it in southern Egypt, and then no less than three times in Oman. Camp by restaurant and petrol station outside Al Qabil, ahead of tomorrows border crossing into the UAE.

Limestone mountain Jebel Misht is gorgeous, light yellow in the morning sun. From it’s more evocative grayish shade yesterday afternoon – the sun like a searchlight through the afternoon mist.

Go back to Ibri by the main-road. Camp outside Yemeni restaurant near the new stadium, some ten or so kilometers on the way to UAE.

I finally ended up last night at an Indian restaurant – was invited for a room. The Indian owner shook my hand and explained: ‘We are brothers’. Maybe as in having no real home in this country?

Today, I also end up with Indians. I head for Bat and Al Ayn – both villages famous for the graves nearby which date back to between 2,000 and 3,000 BC. Bat is a current excavation site – American archaeologists, said a local man who showed me the entrance. The site one in Al Ayn, some twenty or so kilometers away, is more peaceful, and its setting more interesting. Jebal Misht (Comb Mountain) makes a dramatic backdrop to the graves which stand in line on a nearby ridge. I camp below, by a dry wadi, and next to the dormitory of a dozen or so construction workers from Kerala. The super-sweet songs of Bollywood movies, reaching out through their open door, makes it easy to fall asleep.

Längs med vägen stannar jag till vid en liten by med en stor vacker moské och typiskt nog för Oman också en ruin av ett fort på en kulle i byns utkant. Vägen jag cyklar in på slutar snart i en återvändsgränd, och ur husen framför mig kommer några yngre män. Vi börjar samtala och jag får strax veta att familjen förlorat en av sina äldre under natten som gått. Männen jag pratar med är brorsöner till den avlidne, och jag bjuds in på kaffe, frukt och kaka. Jag uttrycker mina kondoleanser och känner mig till en början rejält obekväm i att ha klivit rakt in i en sorgehögtid – i Sverige är det ju inte den tiden då man bjuder in någon från gatan. Firandet kommer att pågå i tre dagar – vänner och familj från så långväga som Förenade Arabemiraten kommer att besöka byn för att hedra männens farbror.

Mina vänner är hur som helst snabba i att få mig att känna mig som hemma – det är inga problem här i Oman att ha en främling på besök ens under en högtid som denna. Jag bjuds på lunch med alla gäster samlade utanför den stora moskén, på mattor som lagts ut i skuggan av ett mäktigt träd. Innan jag cyklar vidare guidar mina nya vänner Mohamed och Mohamed mig genom byn och upp till den närliggande kullen för att se fortet.

Här är gästen viktigast, och jag kan bara hoppas att dom jag möter bjuder in mig för att dom vill och inte för att dom känner sig tvingade.

Leave host Salem and his friends in Al Hoqain late morning. Lunch in Rustaq, then off on the road towards Ibri. It’s yet one of those newly constructed roads in Oman – I think my map will have twice as much tar on it in its next edition. The road comfortably cuts through the hills and mountain slopes.

I’m once again invited to sleep inside by a local, this time in tiny village Bahar.

Detour back inland towards the mountains – the coastal road is too hectic for me. Stop for lunch in Hazm, where the local castle is closed because of restoration work inside, but the beautifully carved wooden entrance doors make it worthwhile the small detour.

Once the midday heat has abated, I continue to nearby Wadi Al Hoqain and the adjacent village with the same name. Beautiful date plantations, wadi and falaj. Get invited by local Salem to sleep inside.

Visit Bait Noa’aman – nicely guided by site official Ibrahim – before I continue along the coast. When asking for an Internet café, high school students Abdulaziz and Hachim take me to Abdulaziz’s family’s shop. I get to burn photo DVD’s and surf the Internet for free, before I’m also invited home for lunch, followed by a few football matches on their Playstation (which of course I lost).

Come evening, I continue another hour or so on my way towards Dubai. End up in fishing village Al Owaid, where genuinely friendly locals (most of them fishermen), make it a memorable evening.

Leave Muscat in late afternoon and reach 17th century, fort-looking house Bait Noa’aman outside Barka by nine pm. Camp outside.

Arrive in Muscat where Hospitalityclub host Linda kindly lets me sleep in her living room. Visit the Muscat Festival in the evening.

Pedal down to the coast by midday after a lazy morning with Mathew and Angela by their campfire. See the relatively small castle in Barka before finding a cheap roadside motel for the night.

An Indian restaurant across the highway has not only decorated its tables with the usual “mixed vegetables and fruits”-posters, but also cut-out pictures from packages of frozen chickens and shrimps, and put them between the wooden tables and the glass which cover them.

After having said goodbye to Nasser, I continue east past the small Al Awabi Castle (kindly shown to me by guide Bader) to town Nakhal (derived from arabic nakheel, ‘date palms’) with both a 17th century fort and a wonderful hot spring. The fort might be the most beautiful I’ve seen so far, built on top of a huge rock.

The hot spring – Al Thowra (derived from arabic thowarah, ‘to boil’) – is found past a pretty, three kilometer road, which winds through the outskirts of town and its small, irrigated fields. Through a cauldron-shaped hole in a rock, hot water bubbles up into a small man-made pool in which locals and visitors swim side by side and wash (body in the evening; clothes by morning). The water then continues down into an already flowing wadi, in which locals wash their vehicles (and I my bike) before the water is finally led by falajs (irrigation canals) to the fields further downstream. I relax for I guess an hour or so in the warm water. Malaysians Mathew and Rene – both working as teachers in OMan since over a decade – keep me company. As they leave for Muscat, Alaskan Mathew and Angela arrive, with whom I camp at one of several designated spots nearby the hot spring. Cosy evening chat by their camp fire; great company.

After a few more sharp bends, up and down along the steep mountain slopes, the road finally winds down to Wadi Bani Awf. The road follows the dry wadi (river bed) for another twenty or so kilometers, passing by picturesque villages with fascinating falajs (aqueduct/irrigation systems) and beautiful, green plantations shadowed by lines of date palm trees. It then joins a main tarred road, which takes me to nearby town Rustaq in an hours time. Another beautiful fort here, friendly locals and an evening visit to the hot spring. The latter is more ‘urbanized’ compared with those I saw in Yemen. The water is led to enclosed showers before led into a falaj which takes it to the plantations.

I sleep in a dressing room by the football stadium after a long friendly chat with the Iraqi coach of the local football team.

I roll down from Jabal Shams after a nice hotel breakfast, and find myself back in Al Hamra by lunchtime. Then up a zig-zagging road that crosses the Jabal Akhdar Mountain Range. After five hours of climbing – all good after an Omani in car stopped to offer me whiskey (a little), coffee (much), dates and bananas about half-way.

At the top, the tar surface (or blacktop as they say in Oman) is no more and the way down is at first slippery on packed mud and later on rocky gravel. It’s occasionally so steep that my two brakes can’t hold both me and the bike – I have to step off and walk it down (!). There are no railings, and looking over the edge is more often than not vertiginous, so I take it carefully.

I reach small village Hat after an hour and is greeted by the locals with the usual: hospitality, dates (black, licorice-tasting ones – the best!) and Omani coffee. The brew is as weak as tea, spiced with cardamom. ‘Al Hamdulillah’ (Praise to God – said when content) is accepted only after a second cup. A room is mine for the night – carpets on the floor and walls lined by cushions – and a plate of rice and chicken is brought for me come evening.