I Ajaokuta – en gruvort med många utländska arbetare, vilket kanske förklarar vad som följde – stannar vi vid en liten kiosk för att köpa mat. Framför oss står en svart Mercedes parkerad, och efter att vi handlat vid kiosken frågar vi mannen bakom ratten efter ett billigt hotell. Han erbjuder sig att visa oss vägen dit, men med en bitter, stel ton. “Vi klarar oss” säger vi och fortsätter “ge oss bara en vägbeskrivning tack”. Istället kräver han att vi följa med honom – och av någon anledning gör vi det, om än försiktigt.
Vi rör oss längs raka, asfalterade vägar genom ett bostadsområde med hus som alla ser likadana ut – antagligen byggda för gruvarbetarna. Vi rör oss bort från centrum, och börjar bli misstänksamma. Efter bara några få kvarter frågar vi ett par lokalbor som är ute och går; ber dem bekräfta vart vi är på väg. “Ligger det ett hotell i den riktningen?” frågar vi dem samtidigt som vi pekar mot den svarta bilen som nu stannat ett femtiotal meter längre fram. Innan dom hinner svara böjer sig mannen ut ur bilen, ser argsint på oss och ropar: “Kom – nu!” “Han är med ‘security’ – följ honom” förklarar lokalborna. “Jag är ‘security’ – CIA” fortsätter mannen i bilen. Vi gissar att det är namnet på ett privat vaktbolag som utnyttjar den välkända förkortningen för den amerikanska säkerhetstjänsten. Influenserna via TV och Internet här är enorma – jag har sett ett “George Bush café” så varför inte också ett “CIA”? Mannen kör vidare i bilen och vi följer återigen efter några meter bakom. Ju längre bort vi kommer, desto färre människor ser vi.
Vi stannar vid utkanten av det bostadsområde vi passerat, utanför ett anonymt hus omgärdat av en hög betongmur och en stor stålport. En vakt öppnar och mannen i bilen kör in. Snart kommer han gåendes tillbaka ut, och begär att vi följer med in. Men vi vägrar; ifrågasätter hur vi kan lita på honom nu när han redan ljugit för oss om att vi var på väg till ett hotell.
Han förklarar att han arbetar för SSS – State Security Service (http://en.wikipedia.org/wiki/State_Security_Service), Nigerias motsvarighet till amerikanska CIA. Strax kommer också tre kvinnliga kollegor ut, och instämmer i hans uppmaning: “Kom in – nu!” Vi vägrar fortfarande; ber dem bevisa sitt påstående genom att åtminstone visa oss sina ID-kort. Först efter en halvtimmes bitsk diskussion går två av kvinnorna motvilligt in i huset och hämtar sina ID-kort. “State Security Service” står det på dem, och de har ett foto och ett fingeravtryck på baksidan. De ser dock fortfarande märkligt billiga ut för att tillhöra en så viktig organisation – de ser rentav hemgjorda ut. Men en folkhop av lokalbor har samlats vid bägge ändar av gatan, och vi känner att tillräckligt många civila vittnet sett det hela för att händelsen ska komma till känna om vi skulle bli kvar där inne. Och om de vore kidnappare hade de troligtvis redan fört in oss med våld. Vi följer med in.
Efter att vi lämnat våra cyklar vid ingången till huset, visas vi genom en smal hall till ett litet rum. En av kvinnorna sätter sig bakom ett enormt skrivbord av trä – så stort att inte ens mina utsträckta armar skulle nå andra sidan. Framför bordet står två skinnfåtöljer; vi blir tillsagda att sätta oss ner. Vid ena änden av bordet står en rullbandspelare av gamla typen, men dom använder den aldrig. De två andra agenterna står vid dörren, som för att blockera vägen för oss om vi skulle försöka fly. Rummet är naket – väggarna är kala och där finns inga andra möbler än de jag redan nämnt. De frågar ut oss: Varför är ni i Nigeria? Vilken gräns passerade ni genom? När kommer ni att lämna landet? Vad jobbar era föräldrar med? Dom granskar noggrant varje sida i våra pass, och tar kopior på ID-sidorna och våra nigerianska visum. Till slut förklarar dom att dom finns till för vår säkerhet. Agenterna tycks ha talat sanning i att dom jobbar för SSS, men vi kan inte sluta förundras över hur hemlighetsfulla dom varit; varför dom under så lång tid vägrade att identifiera sig. Och även om dom varit amatörer dittills, så hade vi inte sett det värsta ännu.
Efter en timmes förhör förklarar dom att “eftersom vi nu känner till er närvaro här, är vi också ansvariga för er säkerhet”. De bestämmer att dom måste eskortera oss till ett säkert boende. För all del, tänker vi, och följer än en gång efter en av dem – denna gång en agent på motorcykel. Det första hotellet är fullbelagt; det andra är alldeles för dyrt. Agenten bestämmer sig nu för att ta oss till ‘det tyska lägret’.
Det är en högsäkerhets ‘gated community’ med upp emot hundra hus, byggda för och bebodda av de tyskar som arbetar i den närliggande gruvan. Agenten förklarar för oss att vi måste vänta utanför grindarna tills föreståndaren för campen kommer hem från arbetet och “efter att ni förklarat situationen för honom kommer ni ‘säkerligen’ att få en sängplats”. I väntan umgås vi med de trevliga privatvakterna vid grindarna medan solen går ner bakom oss. Efter tre timmar kommer så mannen vi väntat på – campens föreståndare. Vi förklarar situationen precis så som agenten sagt åt oss att göra, men vi ser direkt att mannen i bilen inte alls är speciellt imponerad. Till slut förklarar han att det skulle kosta oss tio gånger mer att bo på campen än på det dyra hotell vi redan valt att hoppa p.g.a. just priset. Var SSS hade fått idén om att vi skulle få gratis boende från vet vi inte, men kanske räknade de blankt med att européer skulle vara lika broderliga mot varandra som afrikaner är. Knappast.
Medan vi väntade vid grindarna blev vi inbjudna av en av de privata vakterna att bo hemma hos honom och hans familj, men agenterna vägrar att låta oss acceptera inbjudan: “eftersom han jobbar för ett privat vaktbolag så är han inte tillförlitlig”. Skitsnack tänker vi, men biter ändå i det sura äpplet och fortsätter till ännu ett hotell som SSS tycker är tillräckligt säkert. Medan Lina väntar vid grindarna till den tyska campen, skjutsar en av agenterna runt mig på sin motorcykel i jakt på boende. Återigen lyckas vi inte hitta något hotell som både är billigt och har lediga rum, och återvänder till Lina tomhänta. Men väl där får vi veta att Lina bokstavligen tiggt till oss en plats att sova på hos dess ägare. Lika trötta som vi är efter en lång dags cykling och åtta timmars SSS-cirkus på tom mage – lika tacksamma är vi till ägaren som låter oss bo i sitt privata gästhus, trots att det är strikt emot företagets regler.
Nästa morgon hälsar en av tyskarna vänligt på oss, samtidigt som han förklarar att ledningen för campen beslutat stämma möte med SSS. Att döma av hans tonläge förstod vi att det inte skulle vara ett särskilt vänskapligt möte!
