Imorgon cyklar jag dom sista 50 kilometerna på den här resan och når Beijing – 20 000+ kilometer (medräknat föregående resa det dubbla – och med det ett varv runt jorden) och 405 dagar sedan jag lämnade Stockholm. En resa som skilt sig mycket från den förra – från det självklara i att jag rest ensam, till det att länderna och regionerna jag nu passerat haft mycket mer av historia, religion och en plats i nutida världshändelser, än något av de jag tidigare besökt.

Från där Lucy hittades vid foten av de etiopiska högländerna, till Pekingmänniskan. Den senare sedan länge inte ansedd som bevis på en mänsklighetens vagga, men trots det ganska gammal à 250 000 år, och en viktig påminnelse över hur korta våra nutida liv är.

Från norra Iran till mellersta Kina längs den klassiska (om nu asfalterade) Sidenvägen med städer som Bukhara, Samarkand och Aksu – alla med imponerande reliker från forna glansdagar.

I själva verket har jag bara lyckats prata politik en gång under mina två månader i landet, och det blev kortvarigt. Jag snackade vardag med en 19-årig grabb som satt bredvid mig på ett internetcafé (vi använde oss flitigt av Google Translate) och på någon punkt halkade jag in på ämnet; kritiserade något hos regimen. Min nya vän skrattade bara lättsamt – som om en fjäder kittlat honom. Kanske road av att en utlänning brydde sig; uppriktig i att han själv brydde sig noll. Han återupptog snart sitt spelande – hans hjälte i World of Warcraft var döende; bara 12% liv kvar. För egen del föll tankarna i bilder från 1989, kanske för att återfå hoppet om folk som faktiskt bryr sig. Sen tänkte jag på hur det kan vara möjligt att leva på 12%, men fann svaret oroväckande snabbt – och nära. Bredvid mig tog min vän sig an ännu en dvärg med svärd och magiska trollformler; ihärdigt knappandes på tangenterna med ögonen låsta mot skärmen.

Vad gäller själva resandet i Kina, så har jag uppskattat landet mer och mer ju längre österut jag kommit – dels för att jag äntligen lämnade bakom mig den sista av de åtminstone halva dussinet öknar jag passerat denna resa, men också för att jag fann folk mer kommunikativa; öppnare för dialog. Jag besökte ytterligare ett par ‘besöksmål’, men neonljusen som sträckte sig utmed hela den yttre muren på 1400-tals-fortet i Jiayuguan tog priset.

Vad som istället häpnade mig mest var att cykla utmed kinesiska muren i flera dagar – dess mindre välkända version i lera blottad mot väder och vind; i vackert förfall. När jag tog en siesta i dess skugga – min cykel överraskande liten gentemot den massiva lerväggen – tänkte jag för mig själv att skulle jag någonsin få för mig att jag presterat något, då skulle den skuggan i sig räcka för att få mig på andra tankar.

Vad gäller Kina, så kommer jag sent att glömma den enorma laganda som de flesta kineser tycks bära. Kina som nation känns ibland lika sammanhållen som en familj i Oman.

Jag kommer att tänka på blandningen av stolthet för sin egna kultur och sitt arv, och den sökande blicken mot väst: TV-reklam för inhemska viner med namn som ‘Chateau Sun God’, i vilka äldre vitskäggiga europeiska män tillkännager att det minsann är deras nya favoritvin; den kinesiska krigsfilmen i vilken en scen ur ‘Plutonen’ kopierats i sin helhet – den hjärtskärande musiken (Adagio for Strings) av Samuel Barber mixad med en av karaktärerna som berättarröst, och bilder av kroppar som bärs iväg på bår; reklamfilmerna för krämer som bleker hyn; V-tecknet som dök upp allt som oftast när jag bad om att få fotografera folk. Vad gäller ”copy-past” i dagens Kina, så har vi ju dock inte så mycket att klaga över. Trots allt – vad vore vi idag om inte för skrivkonsten, kompassen och krutet? Samtliga imiterade från kineserna för några århundraden sedan.

Jag kommer att minnas människornas ohämmade leenden – okonstlade, även inför kameralinsen.

Som jag närmat mig återresan till Sverige, har jag också drabbats av den sedvanliga ångesten. Ångest över att än en gång låta mig svepas med i strömmen av karriär och liv för någon annan än mig själv; kapplöpningen mot en onåbar perfektion. Ett race så svårt att ignorera. Jag önskar att jag kunde.
Min plan nu är att stanna i Beijing i några dagar hos spanske vännen Edu, innan jag tar den transsibiriska järnvägen till Moskva, och därifrån cykel + färja hem.

Jag stannade till slut i över en vecka i Kashgar – inte för att jag ville se den turistinfekterade söndagsmarknaden två gånger om, utan på grund av först en dålig mage, sedan en förkylning. Bra att få bägge avklarade på samma gång, antar jag. Dessutom var vandrarhemsägarna supervänliga – dom kom regelbundet till sängkanten för att ta temperaturen, ge mig varmt saltvatten och ris, och med diverse mediciner. Jag kände mig adopterad!

Som jag började trampa motorvägen längs med öknen – ca 2 000 kilometer – fick jag ett SMS från en backpacker jag mött i Kashgar; nu på buss genom öknen: “Two hours past, 22 hours to go, and I’m already bored”. Jag tackade och svarade: “Two hours past and 22 days to go”. Men även om det inte fanns mycket att se – inte ens sanddyner utan bara platt grusöken – så kändes det ändå helt OK att bara ‘göra mil’, och billiga hotell och restauranger utmed vägen gjorde det hela rätt komfortabelt trots stekande värme. I själva verket fanns där flera större städer utmed vägen – många av dem belägna vid vida gröna odlingsområden bevattnade med klart, kallt vatten från Tian Shen-bergen. De senares snöklädda toppar syntes längs horisonten utmed stora delar av vägen – en hägring i värmen.

Halvvägs genom öknen var staden Turpan – belägen i sänkan (-150 meter) med samma namn – inte bara känd som landets varmaste plats, utan även for mängder av historiska platser runtikring. Men efter att ha passerat en av de senare – belägrad av turistbussar, på tomgång för att hålla luftkonditioneringen igång – hade jag fått nog. Dessutom nekades jag boende på samtliga billiga truck-motel längs motorvägen utanför stan. Det senare beror på en korkad regel som gör klart att turister endast ska få bo på de dyrare hotellen. I motsats till vad som är tänkt gör detta istället att en del resenärer som jag undviker turistområden helt, utan att spendera ett öre där, eftersom det är där denna ‘policy’ tycks följas mest noggrant. I Kina är alla förlorare när flexibilitet saknas helt.

Som med några kända ‘Buddhagrottor’ där fotografering (även utan blixt) är förbjudet trots dyr entre – räkna inte med mig. Och bara i Kina tvingas turister betala ‘entre’ för att se odlingsfält (ris). Urlöjligt – ska vi börja ta betalt för att turister ska få se våra potatisodlingar?

Att bo hos lokala minoritetsbefolkningen Uyghur måste också göras i det tysta – jag har redan ‘vräkts’ en gång av uniformerad polis. Uyghurs är inte helt i samråd med Beijingregimen 4 000 kilometer bort, som tycks befinna sig långt bort från verkligheten vad gäller mer än bara turism. Googla angående Uyghur om ni vill läsa ytterligare – själv kan jag inte; till och med youtube är censurerat här.

När den senaste konflikten började var jag redan flera hundra kilometer från Urumqi – provinshuvudstaden som jag inte ens hade besökt. Men jag kunde känna av händelseutvecklingen. Först inget Internet, sedan inga internationella SMS, sedan inga nationella SMS – och sedan mängder med trupp på väg västerut längs med motorvägen. Första dagen ca 70 fordon – hälften polis; hälften av dem militärlastbilar fulla med soldater. Nästa dag ca 50 fordon. Och nu idag närmare 200 stycken. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det var krig på gång – eller är det? Orten Anxi där jag befinner mig nu är smått belägrad av soldater som gör sista-minuten shopping – och joggning (!) – innan avfärd på vad som måste vara en närmare dygnslång färd till Urumqi. Vi måste fortsätta följa utvecklingen – liksom vad gäller Iran. Från vad jag hört planeras nya demonstrationer där idag.

Usch det blev ett lite väl syrligt brev. Något positivt som avslut: maten är sanslöst – sanslöst – god!

Från Samarkand följde en snabb halvdags cykling till den tadzjikiska gränsen. Där började snöklädda berg rama in de vackra, gröna dalgångar jag till en början cyklade igenom för att så småningom nå Pamirbergen. De senare är i själva verket en platå på mellan 3 600 och 4 600 meters höjd, med ett mycket mer månlikt, ödsligt landskap än det i dalgångarna, vars floder fylls till brädden då snö och is smälter under de korta sommarmånaderna.

Det var en ny upplevelse på denna resa att komma upp på dessa höjder, efter att ha cyklat genom ett flertal öknar. Nu med temperaturer under nollstrecket om nätterna och ofta inte över 10 grader om dagarna. Jag hade inga kläder för detta – speciellt inte med tanke på att denna vinter och vår varit den längsta respektive blötaste på 20 år i Tadzjikistan. Men jag väntade ut de regniga dagarna, och investerade i lite kläder ‘made-in-China’ i basaren i Dushanbe och det visade sig räcka precis. Och det var definitivt värt det – enormt vackra landskap och en gästfrihet på topp. Det är alltså inte bara i öknen som gästfrihet är som mest - det är helt enkelt så att ju färre människorna är, desto vänligare är de.

Efter en vecka i höglandet rullade jag sakta ner till Kashgar i Kina på 1 500 meters höjd via två dagar genom Kirgizistan. Kashgar är – med 250 kilometer till Kirgizistan, 400 kilometer till Tadzjikistan, mindre än 1 000 kilometer till Pakistan och 3 500 kilometer till Beijing – inte så kinesiskt utan snarare en huvudort för en av landets många etniska minoriteter, uighurerna – kryddad av sina närliggande grannländer. Staden är också en härlig kontrast till städerna i Centralasien – livlig och stökig istället för städad och ordnad. Jag kommer att skriva mer om Kina – och dess olika delar – allteftersom jag rör mig österut. Det kommer att ta mellan två och tre månader att nå Beijing, med början nordost mot Urumqi, sedan rakt österut via den ‘norra sidenvägen’ (i själva verket en motorväg) – totalt ca 2 000 kilometer öken.

Till sist känns det på sin plats att nämna en dikt av den iranska poeten Sohrab Sepehri, utan vidare kommentarer:

“We should go under the rain.
We should wash our eyes,
And we should see the world in a different way.”

Från Mashhad tog det mig två molniga och regniga dagars cykling – 185 kilometer – till den turkmeniska gränsen. Det var en enkel men tidsödande övergång – alldeles för många stämplar och papper. Om ändå britterna hade jobbat sig lite längre norrut i ‘det stora spelet’. Framför mig låg 500 kilometer gammal, ojämn asfalt till Uzbekistan, att cykla på de fem dagar mitt visum var giltigt. Tyvärr fick jag problem redan andra dagen. Mitt vänstra knä gjorde så ont att jag fick lov att börja lifta, vilket jag gjorde kanske en fjärdedel av vägen därifrån och framåt. Doktorerna i huvudorterna Mary (Turkmenistan) och Bukhara (Uzbekistan) talade ingen engelska, så hjälp fick vänta tills uzbekistanska huvudstaden Tashkent. Bra då att turkmenistanierna och uzbekistanierna var så vänliga – min första lift bjöd in mig till lunch, middag och sömn i hans hem i Mary. Ett annat fint minne blev inbjudan av ett gäng äldre män i södra Uzbekistan till deras årliga första maj lunch med mycket vodka (även om jag lyckades undkomma den senare och istället dricka grönt te – gott och vanligt här).

Hela vägen från Iran har varit mycket grönare än jag hade förväntat mig – bevattningskanaler fanns överallt i södra Turkmenistan och även öknen i norr var överraskande grön med små låga buskar över sanddynerna. De historiska städerna Bukhara och Samarkand var självklart imponerande – men åtminstone vad gäller den senare av dem, så kommer dess namn alltid vara mycket mer magiskt än de städade monument som nu finns där.

Jag har också spenderat några dagar på en sidoresa med buss fram och åter Tashkent. Visum till Tadzjikistan och Kirgizistan – för totalt mer än 200 dollar – var de sista jag behövde för den här resan eftersom mitt kinesiska visum kommer med kurir i mitt andra pass från Stockholm. En engelsktalande doktor kunde också äntligen ta en titt på mitt knä – ‘bara en ligamentsträckning i en led – efter lite vila borde det vara återställt’. Ett stort tack är också på sin plats till Cykloteket som hjälpte till med rådgivning via internet gällande min knäskada.

Jag fortsätter nu österut, korsar tadzjikiska gränsen imorgon och förbi den berömda Pamir Highway når jag Kirgizistan ca två veckor senare, och Kina efter ytterligare två dagar på sadeln. Vägen (världens andra högsta asfalterade) kommer att passera över 4 000 meter över havet ett antal gånger – 4 600 som mest – så jag hoppas verkligen knäet kommer att hålla. Men med tanke på hur gamla lastbilarna är här – och vägarna också för den delen – så borde backarnas lutning vara mjuk nog.

Efter en lång väntan fick jag så tillslut mitt visum till Iran. Ett stort tack är på sin plats till dom som hjälpte mig att stå ut med tre veckor i glas, stål och betong: Lee, Mathew, Angela, Mohsen och Fereshteh. Jag fick biljett till båten över Persiska viken till följande morgon. Mina väskor vägde in till 43 kilo – tur för mig att dom inte inkluderade cykel och trailer (totalt 60 kg) med vilka jag skulle ha behövt betala övervikt. Jag ankom sen kväll till stökiga Bandar Abbas och i sällskap av en holländsk backpacker reste jag mitt tält vid en polispostering mellan havet och basaren.

Nästan dag är en het start efter alltför många dagar i luftkonditionerade emiraterna. Som tur var slingrar sig vägen snart uppåt, och efter bara fyra dagar befinner jag mig på över 2 000 meters höjd. Jag har blivit inbjuden till folks hem för middag och sovplats tre av de fyra nätterna – fast en av dem slutade med camping hos polisen i vilket fall då mannen som bjöd in mig visade sig vara en häftig opiumrökare (luktar som gamla sockor). Den där fjärde natten på Jebal (berg) Barez spenderar jag i huset till lokala engelskläraren Mohammad med fru och barn. Hans inbjudan är bevis inte bara på den världskända iranska gästfriheten, utan också på iraniernas enorma nyfikenhet och hunger för att möta nya människor och kulturer. Innan jag reser vidare nästa morgon ber Mohammad mig om en tjänst: att skicka honom skämt på engelska via SMS!

Upp till huvudorten Mashhad i nordvästra Iran skär vägen genom en tom öken och annars mestadels öde, kala berg. Men människorna – och polisen som eskorterade mig ca 150 kilometer på grund av rädsla för opiumsmugglare – gjorde denna öken trevligare och mer intressant än någon jag hittills passerat. Om inte inbjuden till någons hem – utan undantag med underbar mat och god sömn – så campade jag vid någon av de många polisposteringarna längs med vägen. Och när firandet av No Ruz (det iranska nyåret) började, så var jag bara en av många campare då lokalbor också gav sig ut för att njuta av naturen under deras två veckor långa semester. Iran: ett av de mest picknick- och campingvänliga länder jag besökt.

I Mashhad fick jag boende – och säker plats att ställa min cykel på – genom Hospitalityclub och nu goda vän Mehdi, medan jag reste till Tehran för en nio dagars semester med mina föräldrar och för att skaffa visumet till Turkmenistan. Det senare – transit giltigt i bara fem dagar – finns nu i mitt pass och jag är tillbaka i Mashhad. Framför mig väntar 500 kilometer öken att passera under dom fem dagarna. Men värre än den stressen är att lämna alla de goda vänner jag funnit i Iran – de flesta i Mashhad och Tehran där jag tillbringat ca tio dagar vardera. I Iran är du del av familjen som gäst och – om du inte tänker två gånger – så kan du snart stå där med en egen familj också! Jag har mycket att fundera över under dom fem dagarna i Turkmenistan; många vänner som kommer att fylla mina tankar. Nackdelen med att möta någon är, såklart, att du måste säga hej då. Min svaghet.

Till slut, efter fem dagars väntan i Djibouti City, gick det så äntligen en båt till Yemen. En liten träbåt lastad med sesamfrö, två japaner, ett par djiboutier, somalier och ett gäng yemeniter till besättning. Anslöt gjorde också en full etiopier, som högljutt proklamerade “Fuck the Arabs!” samtidigt som han steg ombord. Han drog upp blixtlåset till sin jacka och visade stolt upp de tre St George öl som han klämt ner i dess innerfickor. En fjärde flaska höll han i näven, halvt urdrucken. Liksom övriga passagerare ignorerade jag honom så gott jag kunde – bäst är väl att bli frände med kocken ombord, tänkte jag.

Resan över till Aden var mindre dramatisk, om än guppig. Efter en natt till sjöss och en i Adens hamn fick vi äntligen stiga iland. I Yemen har dock de senaste åren, och inte minst veckan innan jag ankom (en kidnappning och ett sprängattentat) präglats av terrorism och/eller utpressning riktad mot turister, och många vägar är därför regelbundet avstängda för individuellt resande. Ett resetillstånd från polisen krävs för samtliga resor, och för min del betydde det poliseskort i ca 700 kilometer och cykling i ca 400 kilometer. De välkända besöksmålen i inlandet lämnade jag åt en senare vistelse – krångel med tillstånd och eskorter lockade inte. Men trots snålt med cykling gav den korta vistelsen i Yemen mersmak och en direkt önskan om att få återvända vid ett senare tillfälle om bara säkerheten förbättras. Underbara människor, en mer eller mindre helt orörd kust med vita sandstränder mil efter mil och däremellan små pittoreska fiskebyar – vad mer kan man begära?

När jag närmar mig Oman reser sig bergen mellan bukterna och själva gränsen ligger högt belägen halvvägs upp längs ett av bergspassen. Visum fås enkelt på plats för ett land som satsar rejält på turismen, om än med fokus på de med lite tjockare plånböcker. Oman, liksom UAE, är också hem åt ett stort antal arbetsinvandrare – främst indier, pakistanier och bengalier. De tar hand om allt grovjobb i landet – restauranger, byggnadsarbeten, butiker etc. – och betalas i slutändan med Omans oljeinkomster. För en cyklist är de hur som helst räddningen i nöden – billig, god mat på deras restauranger och vänliga fränder som gärna bjuder in till en sovplats längs med vägen. Efter att ha passerat bergen mellan gränsen och Salalah väntade 800 kilometer ökenväg längs med vilken arbetsinvandrarna ofta är de enda bosatta, med ensligt belägna restauranger och hotell åtskilda av 50-150 kilometer asfaltväg genom grustäckt, platt öken. För mig blir de till små oaser med kryddig mat, vatten och satellit-TV efter timmars trampande i det enformiga landskapet.
En befrielse storlek större är dock ankomsten till orten Nizwa och bergen i norr – de senare sträcker sig uppåt 3 000 meter över havet, med underbara små byar belägna både uppe i bergen och intill de många flodbäddar som (denna tid på året ofta torra) slingrar sig fram i dalgångarna. I byarnas närhet finns i princip alltid en eller flera källor, vars vatten med hjälp av raffinerade kanalsystem leds först till tappning av dricksvatten, sedan förbi moskén där det används till tvagning, och sist till bevattning av byns odlingar. Skugga skänker de höga daddelpalmerna, vars frukt också är den som traditionsenligt bjuds besökare tillsammans med kaffe. En paus i en by leder så gott som alltid till ett tillfälle att möta lokalbefolkningen, och stannar du länge är chansen stor att du bjuds på både mat och boende.

Många välrestaurerade fort och slott ligger också spridda över landet, och med dem som mål men resvägen via byarna minst lika intressant tar jag igen missad cykling i Yemen med ett flertal rundturer i Oman. Landet blir en oväntad favorit, inte minst tack vare friheten som fås av en betryggande säkerhet (lämna cykeln olåst utanför affären och den står kvar en timme senare) och möjligheten att tälta i princip överallt (bensinmack, restaurang, utanför slott/fort, i by, på fotbollsplan, vid varm källa, på parkeringsplats utanför hotell osv). Omanierna och gästarbetarna visar alla på en härlig gästfrihet och flexibilitet – underbart!
Gränsen över till Förenade Arabemiraten är lika enkel att passera som den till Oman – dessutom är visumet gratis. Två- till fyrfiliga motorvägar leder sedan de 150 kilometerna genom vacker öken till Dubai vid kusten. Staden lever upp till alla sina rykten – byggarbetsplats, lekstuga för arkitekter och ingenjörer, lekstuga för alla andra också och en stad fullproppad med arbetsinvandrare, mestadels från Asien (men 200 nationaliteter lär finnas representerade allt som allt). Dessutom finns där världens nu högsta byggnad – Burj Dubai (818 meter/160 våningar). Här stannar jag nu i dryga veckan för att ordna visum till Iran och Uzbekistan och färja över till Bandar-e-Abbas i södra Iran, samt för att låta cykeln få sig en välförtjänt service. Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig förhoppningsvis i norra Iran.

Att lämna Sudan österut var ganska ointressant – flack savann och akaciabush med de till ytan oskiljaktiga byarna emellanåt – men lika trevligt lugnt och avslappnat som det Sudan jag redan lärt känna. Faktum att Etiopien följde gjorde därför gränsövergången ovanligt intressant eller snarare hektisk. Från en kultur som mer eller mindre definierar orden frid och lugn, och en religion som förbjuder alkohol, till en av de stökigaste (på gott och ont) kulturer jag någonsin mött. Musiken (bussarna har vanligtvis högtalarna monterade på UTSIDAN) till den kryddade maten, supandet och prostitutionen. En hel bok skulle nog kunna skrivas om den enkla lilla gränsövergången mellan de två små orterna – i sig själv bara en mindre betongbro över en lika grå, torr flodbädd, men med en mycket större inverkan på de som korsar den.

Hur som helst så var det mesta av det nya välkommet: öl, billigt boende och billiga restauranger, underbart kaffe i landet vars ena region ‘kaffa’ gett namn åt drycken, glad musik och i städerna även fina caféer med billiga bakelser och färska fruktjuicer av mango, papaya, guava och min favorit avokado. Och även om min väg genom landet från öster till väster innebar en del rejält branta, snirkliga vägar, som tog mig från ca 500 till 3000 meter över havet och tillbaka ner igen – ofta på dåliga sten/grusvägar – så betydde det också belönande, underbart vackra vyer och landskap.

Men det finns ett problem med Etiopien – de ökända barnen. Även om folk generellt sett är trevliga om man stannar och pratar med dem, så behandlar dom dig som en åsna om du ‘bara’ cyklar förbi. Barnen springer efter dig, skriker ‘you, you, YOU’, ‘Give me’, ‘Book’, ‘Pencil’, ‘Money’ och avslutar emellanåt den ensidiga konversationen med att kasta sten på dig. Och jag lovar – barn som börjar arbeta som herdar vid fem års ålder är inga dåliga stenkastare. Jag kunde inte kasta ens hälften så långt som dom. De äldre i byn sitter vanligtvis och ser på – kanske skrattar dom lite; annars ett godkännande genom sin tystnad – och om du frågar dem varför barnen beter sig som dom gör, förklarar dom att ‘dom är ju bara barn’ eller ‘Etiopien är ju ett fattigt land’. Jag har sett många fattiga barn, men aldrig tidigare sett stenar haglandes över mig.

Nog om landets märkliga gästfrihet – höglandet var ändå underbart vackert. Och vilken passande plats att fira jul på – kalla nätter och svala dagar som får en svensk att känna sig som hemma. Underbar mat och god öl!

Österut bjöd landet på lite ökenlandskap som vägen tog mig ner mot Djibouti vid kusten. Här vilar jag ut hos vän till vän, och avvaktar färjan tillbaka till Asien – denna gång till Aden, Yemen.

Jag lyckades till slut få tag på en av dom åtråvärda biljetterna till färjan från Aswan i södra Egypten till Wadi Halfa i norra Sudan. En riktigt fin färja med lokala mått mätt, med en restaurang ombord som serverade ful – bönröra – med bröd vid varje tillfälle (frukost, lunch, middag). Helt ok. Abu Simbel synligt i morgonsolen nästa dag, sedan den osynliga gränspassagen till sjöss och vid lunchtid ankomst till den lilla hamnen i Wadi Halfa. Några timmar senare – efter en okomplicerad men långsam immigrationspassage – hade jag rest mitt tält på innergården till ett av de dussin hotell som finns spridda runt stan. En liten ointressant by egentligen, men jag behövde en dags vila. Vägen söderut – de första 400 kilometerna till huvudorten i norr, Dongola – är okänd för dess dåliga vägunderlag. Men trots den ibland djupa sanden som tvingar en till att kliva av sadeln och skjuta cykeln framåt, är det en underbart vacker sträcka, och dessutom byggs vägen om och asfalteras, och mycket av arbetet är redan klart. Det bitterljuva i det hela är att dom bygger den nya vägen en bra bit från byarna, daddelpalmerna och de gröna fälten som följer längsmed Nilen.

En teori till varför är regimens planer på att låta bygga ännu en damm vid tredje katarakten – vilken skulle översvämma ännu mer av nubiernas land. Nubierna – ett folk delat över södra Egypten och norra Sudan – är de lugnaste, vänligaste, mest gästfria och underbara människor jag någonsin mött. Dom har en rik kultur också – till och med maten är god! Men regimerna i de bägge länderna har länge stått i strid med dem – och dammarna ses av en del som mer av politiskt motiverade projekt i det att dom översvämmar nubiernas land, än som motiverade av den elektricitet de genererar. Kanske är sanningen någonstans däremellan.
I vilket fall – eftersom den nya vägen ännu inte är färdig – är det fina med den gamla sandvägen att den låter dig komma nära dessa underbara människor eftersom den passerar genom varje liten by. Om dom ska till att äta så bjuder de alltid in en förbipasserande. Inte ibland – alltid. Samma sak gäller sömn, vila, en kopp te eller bara ett samtal längs med vägen. Gäster är alltid uppskattade och välkomna.

Omgivningen är minst sagt vacker – häftig. En något smalare men fortfarande mäktig, mäktig Nilen skär genom det stränga ökenlandskapet. Det utgörs inte av mjuka sanddyner som man skulle se framför sig, utan mer av en mix av fin beige sand, grått grus och kolsvarta, kantiga stenar och klippor som här och var reser sig ur det annars platta landskapet. En smal bit bevattnat land följer närmast floden, med daddelpalmer som vajar för vinden ovanför; skänker skugga. Sedan öknen. Häftiga kontraster!
Jag vilar nu ut i huvudstaden Khartoum efter ytterligare 300 kilometer rak ökensträcka, eftersom floden i sin tur tar en lång omväg nordost innan den fortsätter söderut till huvudstaden där vi nu återigen mötts. Det är här som Nilen faktiskt börjar, då vita Nilen från Uganda och blå Nilen från Etiopien sammanfaller. Luften är behagligt ren och sval i jämförelse med dagarna genom öknen, där hårda vindar river upp sanden, som piskar kropp och ansikte.

Jag fortsätter troligtvis härifrån imorgon. Fredag är söndag för de flesta här (ca 70% muslimer) – böner och därför en lugn dag vad gäller trafik i huvudstaden. Perfekt for cykling.

Söderut från Kairo följde vägen längs med Nilen – en gigant till flod som skapar en grön, levande ådra i annars död öken. Sömn i alltifrån kloster och kyrkor till polisens vägspärrar, med vägarbetare invid vägen och med herdar vid övergiven bensinstation. Underbara, smått kyliga kvällar och lagom varma dagar – knappt svettigt.

Unikt for sträckan visade sig den alltjämt välmenande polisen. Eskort av pickup bil med fyra-fem beväpnade poliser följde under kanske 300 av dom 1000 kilometerna till den sydligaste delen av landet. Tätt följandes efter cykeln, eller framför - inte minst i städer där dom ibland slog på sirenerna för att skingra folkmassor och bilar för min skull. Snudd på kungligt. Bättre blev det när dom en natt till och med bestämde sig för att låta myndigheten betala för en natts hotellboende – camping vid vägspärren utanför stan var inte säkert nog! Det finns helt enkelt en medvetenhet om hur mycket en död turist skulle påverka turistindustrin i landet.

Nu befinner jag mig i Aswan, södra Egypten, varifrån jag hoppas kunna ta båten till Wadi Halfa i norra Sudan (sydligaste Egypten är off limits för turister på cykel; militär zon). Där fortsätter sedan vägen utmed Nilen några hundra kilometer till innan den viker av för att gena över öknen till Khartoum.

Dagen jag lämnade Damaskus var märklig. Inte bara för ombytet från boendet hos Pascal (Tack!) på svenska ambassaden till livet på vägen, utan också då ‘regeringspolisen’ skuggade mig på motorcykel de sista 40 kilometrarna innan gränsen. Det hela slutade i boende på ett sjaskigt hotell i utkanten av Dar’a, och dessförinnan ett kortvarigt knivhot från en nervös man som tack och lov gav sig iväg då förbipasserande närmade sig.

Jordanien var vackert och emellanåt lika magiskt som namnet självt. Förbi historiska Jarash, Jordanfloden som numera vattnar plantage av bl.a. tomater och bananer – plantage som i sin tur täcker dalen i smutsbrun plast. Ett obligatoriskt dopp i salta Döda Havet och dusch efteråt i brännande het källa invid. Den fortsatta vägen söderut var ganska öde och trist, men tack vare god medvind fann jag mig snart i Aqaba – kustorten vid Röda Havet.

Resan över Sinai – den östra delen av Egypten som delar Röda Havet i Aqababukten i öster och Suezkanalen/bukten i väster – är ödslig, blåsig, långsam. Dock bjuder de få människorna jag möter – mestadels beduiner – på lika mycket mänsklig värme som landskapet bjuder dess frånvaro. Likadan är motorvägen från Suez till Kairo – snarast (halv-)öken hela vägen. Här i Kairo vilar jag nu ut hos tyska vännen och tillika långfärdscyklisten Sebastian (www.vom-wind-getragen.de) och ser fram emot en lång resa längs Nilen, ända till mellersta Sudan. Om den egyptiska polisen/militären tillåter, vill säga.

De underbara människorna i Turkiet fortsatte göra min resa söderut genom landet lika lättsam som den i norr. Men längs med vägen från Ankara söderut till den syriska gränsen, är det som jag aldrig kommer att glömma den vackra regionen Capadoccia. Jag tog en mindre omväg for att se den delen av landet, tack vare ett tips från vännen Moulshri från Delhi (Indien). Hon skickade mig ett e-post brev någon månad tidigare och sa att jag måste besöka den platsen – ‘det lär vara helt magiskt’. Jag kan bara hålla med. Jag besökte två dalgångar i södra delen av regionen, och hoppade över det mer turistutvecklade norr. Mellan höga bergväggar: en klar flod och grönt land med odlingar. På bergväggarna i sin tur tusentals grottor och hundratals kyrkor, framhuggna av invånarna för flera hundra, ibland tusen, år sedan. Ett fåtal är fortfarande bebodda, fast med elektricitet osv, såklart.

Jag är nu i Latakia, nord östra Syrien, där jag vilar ut ett par dagar på grund av magsjuka. Jag kommer fortsätta söderut mot Damaskus snart, och därifrån också ha sett tillräckligt för att ge er min bild av Syrien.

Från Istanbuls bustle n hustle följde två veckors cykling genom Turkiets gröna, lantliga norr. Svarta Havskusten var verkligen som utlovat överraskande oexploaterad – kanske tack vare ett något mindre klart och mindre varmt vatten än det i Medelhavet.

Från Izmit tog jag snart en av vägarna upp mot kusten, och varje dag bjöd på underbara möten. Först en natt hos en av byn Limanderes tre muhtar (ungefär bymästare/village headman). En kväll på byns chai saloon (tesalong) tillsammans med de andra äldre männen – cigaretter och te om vartannat – och snart kom också en inbjudan att skörda hasselnötter en dags cykling österut. I Acmabasi välkomnades jag av jämnåriga Erdem, som också pratade flytande engelska, och efter te, nötter, frukt och ‘Turkish delights’ på matta på gårdsplanen följde paketering av grannens hasselnötsskörd i 80-kilossäckar. Ett underbart lugn och en direkt känsla av att vara en med familjen. Vackra bergssluttningar tätt bevuxna av hasselnötsträd.

Två dagar senare möter jag Ahmet längs med en mindre kustväg. 70 år och aktiv fritidscyklist – denna dag från sommarhuset i Eregli – guidar han mig dagen ut längs ännu mindre, ännu mer kustnära vägar, som slingrar sig genom ömsom små byar; ömsom vacker grönska. Vid femtiden skiljs vi åt – ännu ett nära tårögt farväl – då Ahmet cyklar hem till Eregli och jag fortsätter österut.

Mina mål längs med vägen – beryktade ö-orten Amasra och välbevarade staden Safranbolu – är dock bägge besvikelser. Hotell och restauranger med turistpriser möter besökaren, och Safranbolu är fortfarande den enda orten hittills i vilken jag sett gatubarn. Det säger det mesta.

Istället blev det mötena längs med vägen som gav intryck och gjorde mödan värd. Camping med gendarmeriet i Ovacuma och tre nätters vila hos underbar familj i Karabük.

Jag tror senast jag skrev till er var från norra Rumänien, strax efter att jag korsat Karpaterna. Därifrån fortsatte jag sedan rakt söderut mot Istanbul: ett flackt Rumänien; ett något bergigare Bulgarien; ett bergigt och hett Turkiet. Bulgariens Svarta havskust var som väntat förstörd av turism mellan de två huvudorterna Varna och Burgas. I norra Turkiet – dit jag nu tänker bege mig – lär kusten tvärtom vara relativt orörd.

Redan vid den turkiska gränsen ger polisen en försmak av den gästfrihet som väntar. En ung polis – säkert uttråkad vıd den kolugna gränsen – hälsar mig med en snabblektion i turkiska: ‘Hello is Merhaba; Goodbye is Güle güle. Güle güle!’ Och efter att ha tältat en första natt hos polisen i Babaeski kunde jag lugnt konstatera att sökandet efter tältplats här inte skulle behöva bli lika kämpigt som i Europa. Även om jag aldrig behövde campa i det vilda i den senare så var varje kväll en kamp mot klockan och orken i att hitta en plats som var säker nog för natten. Polen var kanske det enda land där jag kunde slappna av helt – de främlingar jag bad om tältplats välkomnade mig allt som oftast med öppna armar.

Istanbul – tjugo miljoner människor utspridda över en yta på upp emot 100 kilometer från öst till väst – är såklart inte den mest cykelvänliga av platser. Men med boende hos vännen Burak i fem nätter kunde vi tillsammans upptäcka staden till fots. Från den något finare förorten Yesilkoy tog tåget alltifrån en halvtimme till en timme in till centrum, och kanske är transporterna det jag kommer att minnas mest från denna jättestad. Väl inne i centrum är avstånden återigen enorma – åtminstone till fots i den 35-gradiga högsommarvärmen. Och turistbelamrade som stans välkända historiska byggnader är, så fann både jag och Burak just transporterna och de många karakteristiska förorterna vi besökte mest intressant under våra turer i stan. Att uppleva Istanbul från en invånares perspektiv; att iaktta blandningen av människor, kulturer och religioner – och allt som hör därtill. Och vackrare än den Blå Moskén var de gamla bostadshusen i trä – inklämda mellan nyare grannhus i betong.

Efter en andra dags vila i parkerna i Izmit – 140 urbaniserade och industrialiserade kilometer öster om Istanbul – fortsätter jag imorgon nordost mot Svarta havskusten med förhoppningar om ett grönare, lantligare Turkiet med gott om plats för vilsamma lunchpauser under trädgrenarna och stilla nätter i tältet. Därifrån vidare sydost via Ankara till Syrien.

Från Polen var min ursprungliga tanke att cykla genom Ukraina till Rumänien, men gränspolisen ville annorlunda. Från Biała Podlaska, där jag vilat ut i tre nätter hos vänner till familjen, tog det tre dagars cykling till den något mindre gränsen sydost om Belzec. Från kvällen den första dagen och framåt följde ett ihärdigt regn från en tät, grå himmel. Jag campar någon mil från gränsen, men nästa dag tar det stopp. Enligt den ukrainska gränspolisen får endast lastbilar, bussar och personbilar passera denna något mindre gräns. Jag försöker med en sedel – en extra sida i passet – men inte ens det hjälper. Deras ansiktsuttryck är lika hjälplöst grå som himlen ovanför.

Istället for att som poliserna föreslår resa genom en större grans en dags cykling söderut, så beslutar jag mig i all hast för att trampa förbi densamma för att istället resa genom Slovakien och Ungern till Rumänien – praktiskt taget längs med unionens nya östra gräns ända till Istanbul. En fråga återkommer dom närmsta dagarna: när i historien gjorde vi fel för att få gränser där maskiner men inte vi människor får passera?

Regnet fortsätter ända till Ungern: En torr natt på ett billigt vandrarhem i Przemyśl; en härlig kväll i tält invid hus till familj i Polens sydöstra hörn – dusch, middag, frukost och en burk hemodlad honung; en vacker väg utmed floden Laborec efter gränspassagen till Slovakien; tre nätter inomhus – två i Slovakien och en i Ungern – hos folk längs vägen som bjöd in mig.

Efter en uppdukad frukost på sex stekta ägg, skinka, bacon, bröd och grönsaker fortsatte jag de sista kilometrarna till den rumänska gränsen, där det förvånande nog var passkontroll trots EU-gräns sedan 1,5 år tillbaka. I Rumänien mötte jag snart Jean-Luc från Paris, och vi gjorde sällskap de tre dagarnas cykling över bergiga Transsylvanien. Nu vilar jag upp hos Razvan i Suceava – en trevlig arkitektstudent jag fått kontakt med genom den vanliga Hospitalityclub.

I början av nästa vecka ger jag mig av söderut utmed den för ett par dagar sedan katastrofalt översvämmade floden Siret (fyra personer omkomna i landets nordöstra region med samma namn som det lilla grannlandet – Moldavia). Det borde inte ta mig mer än tjugo dagar till Istanbul. Jag hoppas turkarna uppskattar cyklister mer än ukrainarna! :)