Vi svänger av ca halvvägs mellan Grünau och Nordoever – gränsen till Sydafrika. Fem kilometer öster om huvudvägen, nere i en dalgång som sträcker sig parallellt med stora vägen, hittar vi en gård. Huvudhuset tycks ganska nytt. Gården har sin egna vindkraft för elektricitet vilket, åtminstone just idag, tycks väldigt passande med en kraftig vind som blåser genom dalgången.
Vi knackar på och Wanda hälsar oss välkomna, med hennes och hennes man Kobus unga barn i famnen. Det ugna paret bjuder in oss att bo i ett av deras rum, och vi tillbringar eftermiddagen tillsammans – pratar över en kopp kaffe. Dom är underbara människor, varma. Vi bjuds på en läcker middag. En måltid i Namibia föregås vanligtvis – idag inget undantag – av att alla håller varandras händer runt bordet medan någon av husägarna ber bordsbön.
Dom berättar att Kobus far, som bor några kilometer längre söderut längs stora vägen, har stått värd åt en mängd cyklister där. Det här huset var inte synligt från vägen, och vi var faktiskt de första någonsin att besöka dem, men Kobus fars hus ligger bara några hundra meter från vägen och får desto fler förbipasserande att stanna till. Alla hans gäster har skickat vykort efteråt, och Kobus ber oss att göra detsamma till dem: “Det är det enda vi vill ha i gengäld.” Jag skickade ett från Stockholm under hösten – hoppas det nådde fram.
Sammanfattning Namibia
När vi kom till Namibia fick vi se mycket vi inte sett på väldigt länge – faktiskt inte sedan Marocko: telefonkiosker, papperskorgar, toalettpapper, och rastplatser längs med vägarna. Stormarknader i varje stad.
Vägarna i landet var alltid raka och flacka. Breda och asfalterade. Vi hade ofta en kraftig vind emot oss. Kall, isande och torr – lik den i svenska fjällen. Varje andetag sved i näsa och hals. Läpparna sprack av den plötsliga klimatförändringen.
Norra Namibia är den del av landet med flest människor, medan de södra delarna är ödsligt glesbefolkat med upp emot fem mil mellan husen. Landskapet övergick gradvis till att likna hur jag föreställer mig månen – grus, stenar och små berg – om än med en del gröna, taggiga buskar och lite torrt, gyllene gräs.
“Med cykeln hela den vägen!?” ‘Sony Boy’, som vi fick lära känna honom, kom hem och fann att han hade oväntade gäster. “Wow, låt oss göra en brasa?!!”, fortsatte han (070531). Det var så dom flesta namibier välkomnade oss. Varmt, alltid med en lägereld, och alltid med ett leende. Oftast ganska imponerade av vad vi gjort de senaste elva månaderna. En gång blev jag till och med tillfrågad att skriva min autograf på en mans T-shirt.
Bönder med större gårdar bjöd ofta också in oss att sova inomhus. Varm säng, rena lakan, varm dusch och läckra måltider, oftast bestående av diverse viltkött. Och även om “kyckling och fläsk är grönsaker för en sann namibier”, bjöds vi också den traditionella majsgröten ett par gånger. Rooiboste innan vi gick till sängs. Innan måltiden allt som oftast bordsbön, med varandras händer knutna runt bordet.
Halvvägs genom landets norra del bjöds vi in av Emile till hans familjs gård Ombaranga. Vi togs med på jakt i tre dagar, och bjöds på den kanske bästa maten på hela resan. Avspänt och jordnära. Essensen av namibisk gästfrihet (070514, 070524).