Tack vare våtmarkerna precis norr om, och Senegalfloden söder om, är vägen till Diama välkänd hos fågelskådare. Vi möter en grupp av nära dussinet turister från Tyskland och Schweiz, på väg i motsatt riktning i ett gäng fyrhjulsdrivna bilar. Dom är enormt entusiastiska över vår resa; ger oss kakor och flaskvatten. “Får jag ta ett foto? FÅR jag?”, frågar en av dem. Till synes djupt hedrad fotar hon oss med sin lilla kompaktkamera, hängandes säkert i en snodd från handleden.

I Bohaira, en liten by inte långt från gränsen till Senegal, stannar vi för natten.

Sammanfattning Mauretanien
På samma sätt som Västsahara liknade Marocko, liknade Mauretanien Västsahara. Återigen snälla, gästvänliga människor, god mat och raka vägar genom ett flack landskap av sand, grus och sten. Och återigen ännu mer glesbefolkat. Längre avstånd mellan byarna. Städer som byar; byar bara några få hus. Högre sanddyner. Vi genomlevde vår första sandstorm – om än “inte ens hälften av en ‘riktig’”, som en mer erfaren holländare berättade för oss.

I södra Mauretanien gav den gradvisa förändringen från torra Sahara till det bevuxna landskapet i söder oss en antydan om den frodiga grönska som skulle möta oss på andra sidan Senegalfloden.

Hur som helst så är de ödsliga ökenmarkerna så mycket mer än det sandiga, monotona landskapet man föreställer sig. Där finns ett härligt lugn och stillhet. En fysisk enkelhet som får en att hitta en sorts sinnesfrid. Miljön är raka motsatsen till vårt belamrade samhälle där materialismen och TV:n tillslut blir viktigare än våra egna tankar.

Återigen härskar en kvävande hetta under dagen. Vi stannar för att fråga efter kylt flaskvatten i de flesta av de många små affärerna längs med vägen, men utan lycka. Det minst varma vatten vi till slut hittar, finns i en affär där kylskåpstermometern visar på 27 grader. Men vattnet känns fortfarande svalt i jämförelse med hettan i solen utanför, och vårt vatten på cykelramen som vid den tiden är närmast kokande varmt efter timmar i solen.

Fram till Rosso är vinden emot oss. I Rosso ligger den största gränsövergången till Senegal. Båtar tar passagerare över den breda Senegalfloden, som också i sin fortsättning utgör gränsen de bägge länderna emellan. Vi bestämmer oss för att cykla en omväg – vi tar en lite väg västerut som följer floden på den mauretanska sidan, tills den möter Atlanten. Den lilla vägen – eller snarare vägarna – är oasfalterade, och följer ett stort dike. Väglaget av packad men mjuk, torr lera är bekvämt att cykla på. Det är rent av roligt, som i ett TV-spel, att cykla kors och tvärs mellan groparna i vägen; försöka hitta den bästa vägen.

Efter cirka femton kilometer börjar vi leta efter en plats att sova på. Vi tar av från vägen och rör oss inåt en liten by. De sandiga gränderna är så djupa att vi fastnar när vi försöker cykla; vi måste släpa cyklarna. Vid en liten kiosk frågar vi var vi kan campa. Mannen bakom disken hänvisar oss till byhövdingen. Framför affären ligger en öppen yta, och på andra sidan ligger hövdingens hus. Vi finner hövdingen själv där utanför, sittandes på en matta i skuggan av ett träd; vilandes. Vi upprepar vår fråga om en plats att campa på, och tillåts sätta upp våra tält på en innergård till ett intilliggande hus. En gård som tycks vara stående för just gäster och resande som passerar. Den omgärdas av en hög betongmur. Innanför står tre eukalyptusträd som reser sig än högre än muren, och sänder sin friska doft genom kvällsluften. Nedanför på marken lägger han ut en stor matta för oss att resa tälten på.

“Ris med fisk klockan åtta” säger den äldre man som har valts av bychefen att vara vår värd. Och klockan åtta är det – ett av de bästa mål mat jag någonsin ätit. Hemodlat ris som stekts krispigt i en blandning av goda kryddor. Ovanpå ligger en stor bit färsk fisk från den intilliggande Senegalfloden. Den yngre man som delar maten med oss (möjligen sonen till vår äldre värd), berättar att hans familj skördar 1 200 kilo ris varje år. Maten, etniciteten (wolof) och klimatet känns redan senegalesiskt – vi har ännu bara inte passerat gränsen. Vattenmelon till efterrätt.

Efter att vi ätit upp kliver vi snabbt in i våra tält på grund av de många myggorna. I det fuktigare klimatet vi nu anlänt kommer också risken för malaria, och det är värt att vara försiktig. Inte förräns norra Namibia kan vi återigen slappna av.

När jag släcker min ficklampa tänds genast tusen andra ljus ovanför mig. Stjärnorna är så klara. Jag ligger på rygg i tältet och tittar upp mot evigheten ovanför. Stjärnorna nästan faller ner över ansiktet och kroppen; marken kryper upp mot himlen. Det känns som att jag kan sträcka upp handen och röra vid dem. Så nära. Vackert!

Efter en vilodag i huvudstaden, då vi också utan problem lyckats få vårt visum till Mali, startar vi tidigt vår fortsatta väg söderut. Den holländska gruppen valde att stanna ännu en dag. Inte långt längre söderut börjar vi se grönt gräs och buskar. De täcker mycket av sanden, och bidrar till renare luft; det blir lättare att andas. Antalet byar blir också fler – snart är det sällan mer än fem kilometer emellan dem.

Efter en nio mil lunchar vi i en liten affär invid vägen. Där inne kokar tre kvinnor en gryta av kamelkött och potatis, men dom låter oss låna deras gaskök för att koka pasta. En äldre man står bakom disken. Alla skrattar mycket, är glada och vänliga. Kvinnorna går ut och gömmer sig runt hörnet för att röka cigaretter – vid lunchtid under ramadan. Mauretanierna är definitivt mindre strikta än marockanerna vad gäller religion. Ägaren av campingen i Nouakchott, själv född marockan, klagade till och med på sina anställda mauretanier: “dom dricker alkohol och äter fläsk”! Det är lite märkligt eftersom Mauretanien till skillnad från Marocko kallar sig ‘islamisk republik’, och till och med har infört sharia (islams religiösa lagar) till viss del.

När dagen närmar sig sitt slut har vi nått byn Elejama. Inte långt från vägen står ett stort, kvadratiskt tält uppställt på en sandig plan framför själva byn. Två av dess fyra sidor står öppna; tältduken upprullad mot taket. Innanför sitter många människor; stämningen är livlig. Vi bjuds in att sova övernatt av familjen som bor där. Kvällen passerar med ett konstant flöde av familjens vänner och släktingar som kommer och går. Från utsidan ser det ut som ett enkelt tält som skulle gå de flesta obemärkt förbi, men inuti är det fullt med liv. Vi bjuds på te; umgås.

Mamoune är vår bästa vän i tältet. Han är 21 år gammal och studerar ekonomi i huvudstaden. Vi serveras underbar mat: först en rätt av potatis, lök och kamelkött, och sedan en timme efter midnatt ris med fårkött. Återigen te. Som vanligt äter vi tillsammans från ett stort, gemensamt fat med mat. En skål med vatten och en tvål skickas runt mellan oss inför varje måltid, och vi tvättar våra händer. En av Mamounes vänner lyser upp maten med sin mobiltelefons svaga, blåaktiga skärmljus. “Det vita ljuset från en ficklampa skulle locka till sig för många insekter” förklarar han. Och även om det finns många insekter ikring, finns det åtminstone inga sandflugor eller myggor som i huvudstaden. Vi sover gott på mattor i det stora tältet.

Vi beslutar oss för att följa med den holländska gruppen längre och längre i den goda nordliga vinden. Under en stor del av dagen blåser det så kraftigt, och med så mycket sand i vinden, att det känns som en halv sandstorm – för en som aldrig upplevt en riktig.

Efter 165 kilometer tvingas vi dock skilja oss från gruppen. Dom har nämligen skippat lunch – bara ätit mackor och energikakor – medan vi behöver riktig mat. Vi hittar tillslut ett litet träskjul vid vägen två mil längre fram. Där lagar vi spaghetti, tar en välbehövd rast, och fortsätter sedan satsningen mot att nå huvudstaden.

Vi kommer fram två timmar efter gruppen, precis som skymningen faller och kvällsbönen ljuder från de många moskéerna i sandiga, dammiga Nouakchott. Gruppen applåderar oss när vi kommer in på campingen – kanske behövligt för att få lite extra energi för kvällen. De bjuder oss också på en härlig middag.

Dagens sträcka blev den längsta som vi någonsin cyklat under en dag, om än mycket tack vare den starka nordanvinden.

Mitt på dagen kommer en holländsk grupp cyklister ikapp oss. Deras två lastbilar, med mat och det mesta av bagaget, passerar först: “Sluter ni upp för en kopp kaffe” frågar en leende kvinna, som sträcker sig ut ur passagerarfönstret. “Vi väntar på er ett par mil längre fram” fortsätter hon medan vi tackar ja till inbjudan.

När vi kommer fram har ‘arbetslaget’ redan parkerat de två lastbilarna parallellt med varandra. Mellan dem har de spänt upp en stor, vit duk, och i skuggan under står en grupp bekväma campingstolar uppställda i en cirkel. I centrum står en laddning dryck och tilltugg. Kort efter oss kommer gruppen på dryga dussinet cyklister. Dom startade i Nederländerna, och hoppas nå Ghana om ett par månader. Projektet “Fietsen voor Onderwijs” (www.fietsenvooronderwijs.com) är ett privat initiativ för att samla pengar till diverse NGO:s längsmed vägen genom Afrika, men framförallt i Ghana.

Det är en vacker blandning människor, i åldrar från 35 till 69. Efter fikat följer vi med ytterligare en bit, och campar tillsammans två mil längre fram. Där har ‘arbetslaget’ återigen satt upp campen, liksom tidigare vid fikapausen bara några meter in från vägen.

Till middag bjuds vi på chili con carne, och till den vin som dom köpt på svarta marknaden i Nouadhibou (alkohol är olagligt att sälja i denna islamiska republik). Till kvällen har alla rest sina tält utom jag och en av cyklisterna som sover utomhus på madrasser – för lata att resa tälten antar jag. Men den starka vinden har blåst upp mycket sand i luften. Sanden bokstavligen staplar sig vid sidorna av kroppen, som små dyner, och min sjal hjälper inte mycket i att försöka hålla sanden borta från ögon, näsa och mun. Inte mycket ro till sömn, men häftigt att lyssna till vinden och livet i natten.

Innan vi cyklar vidare får vi sex (!) stora baguetter av tulltjänstemännen att ta med som färdkost. Om du för en gångs skull bjuds in av tjänstemän (polis, tull, läkare, militär) i Afrika, tycks det som att dom alltid är bland de mest generösa av värdar. Det är som att dom känner en skyldighet – som landets officiellt anställda – att visa dess goda ansikte. Oavsett anledning så är det i alla fall väldigt trevligt!

Middagsskugga
Vid lunch stannar vi vid en grupp hus intill vägen. En länga av baracker sträcker sig längs med vägen; I varje barack finns ett eller ett par rum. I en av dem ligger en liten butik, men priserna är nära dubbla de i Nouadhibou. Vi väntar med att handla till nästa bensinstation eller större by, där priserna oftast är bättre.

En stor baldakin utgår från en av barackerna, och under den täcker en matta sanden. Det är en skuggad plats, perfekt att vila på och vänta ut middagshettan i. En svag bris svalkar emellanåt. Vi kokar lite pasta till lunch. Lite senare kommer en grupp män förbi för att be på samma plats. Vi flyttar ut till mattans ena hörn, men lyckas fortfarande få plats innanför skuggan. Skulle vi tvingas ut i solen hade det varit bättre att fortsätta cykla igen. Det är olidligt varmt att stå stilla i solen, men med fläkten som cyklingen ger blir det hela uthärdligt.

Luften är så het och torr att mina shorts prasslar som papper när jag rör mig. Några meter bort, på den raka, platta vägen, rusar bilar – de flesta svarta Mercedes – snabbt förbi. En var tionde minut kanske. Sällan nog för att bryta en tystnad; tillräckligt ofta för att skapa en sorts rytm.

Ökenregn
I Chelkha stannar vi vid bensinstationen. Byn är liten – till synes nybyggd – och bensinstationen så ny att inte ens folk i Nouadhibou kände till den. Det finns få stationer längs med vägen, så om en tillkommer brukar det inte ta många dagar från det att den första lastbilen stannat tills dess att ryktet om den nya stationen spridit sig till städerna.

Stationen ägs av far och son. Medan solen sänker sig går de ut tillsammans till vägkanten. Där vänder de sig mot Mekka och ber. Strax innan sjunger sonen ut en bön över den lilla byn; mot den mörka himlen ovanför – gråblå moln som närmar sig från öster.

Vi berättar för ägarna att vi tänker laga spaghetti till middag, och frågar om dom vill dela maten med oss. Istället ger dom oss spaghetti från sin butik, som dom tillagar på sitt vis. Kokad i små bitar och sedan stekt tillsammans med torkat kamelkött, bitar av potatis och lite lök. Dom visar på värmande gästfrihet, och tro det eller ej men pasta och kamelkött var riktigt gott!

Vi sover på våra madrasser alldeles utanför stationens lilla butik, under bar himmel. Fadern och sonen sover också utomhus, på sängar som dom burit ut. Det regnar lite under kvällen och den tidiga natten, men bara några få droppar – härligt svalkande på ansiktet. De dunstar från den varma marken nästa lika snabbt som dom faller. Jag ligger ner och vilar; täcker ansiktet med en sjal mot vinden och sanden den bär med sig. Vi bjuds på te. Runtom oss uppstår en vacker blandning av låga, distinkta ljud: Den vinande vinden och några syrsors ihärdiga spelande en bit bort; knastret från radion och den sprakande kolgrillen. Och det stillsamma ljudet av när fadern häller teet fram och tillbaka mellan de små glasen. Ett mjukt, hastigt porlande – ett ljud likt vågor som når land.

Vi återvänder norrut, i hård motvind längsmed den fem mil långa halvön. Vid korsningen fortsätter vi rakt fram, österut, mot mauretaniens huvudstad Nouakchott. Vinden vänder.

Vägen kantas emellanåt av stora, beigefärgade tält i grupper om kanske ett dussin. Vid ett tillfälle springer en kvinna ut mot mig från ett av tälten. Jag stannar, hon går fram till mig och frågar om jag har några cigaretter. Jag hade, även om jag själv inte röker (lång historia), fyra paket Vegas. Efter att Lina också kommit följer vi med till kvinnan och hennes familjs tält för att vila. Där får vi först te, och sedan ett mål mat – ris och kamelkött. Jag ger cigaretterna till henne som tack, egentligen glad att äntligen lätta dem från min packning. Vi vilar upp oss ett tag, medan middagshettan passerar utanför, innan vi fortsätter.

Senare på eftermiddagen når vi en vägspärr som tullen satt upp, där vi bestämmer oss för att stanna för natten. Lina får också sin allra första punktering på resan, och hinner laga den precis som solen går ner. Trots att det inte är särskilt blåsigt, viner det sand genom luften. Tullen har en barack och ett tält, till synes utplacerade på måfå i sanden på kanske 50 meters avstånd från varandra, ett tiotal meter från vägen. Att röra sig mellan dem med cyklarna tar oväntat lång tid och kraft på grund av den djupa sanden – det är nästan lika tungt att lyfta de 50-60 kilona, som att dra dem.

Tulltjänstemannen som är i tjänst sitter vid tältet i slimmade solglasögon och låter de flesta fordon passera vägspärren. Bara lastbilar med frukt och grönsaker från Marocko stoppas. Chuck – en annan tjänsteman i civila kläder – bjuder in oss att sova baracken. Själv tycker han att det är för varmt därinne, och sover hellre tillsammans med de andra tjänstemännen i det stora, öppna tältet, som också fungerar som kontor. I tältet står ett bord, en stol och en byrå i rostfritt stål. Det ser lite absurt ut i ett enkelt tält; mitt ute i halvöknen. Byråkrati mitt ute i ingenstans. Det enda som saknas är en sån där skrivbordslampa med mörkgrön glasskärm.

Inuti baracken är golvet täckt av mattor som överlappar varandra. Väggarna av plank och taket av korrugerad plåt är täckta på insidan av mönstrade vaxdukar. Chucks militärgröna uniform ligger på en trasig fältsäng; hans basker och solglasögon hänger på en krok på väggen. I ett hörn ligger två franska damtidningar – kanske gåvor av förbipasserande turister? Chuck kör iväg till en affär i närheten, och kommer tillbaka med mangojuice och flaskvatten åt oss. Senare kommer han även med en bricka mat: en söt mjölsoppa med linser serverad i grisrosa plastmuggar och ett tefat med dadlar. Väldigt vänligt, även om soppan var tämligen klibbig och slemmig, och vi var glada att vi hade gjort vår gamla vanliga spaghetti dessförinnan. Vi lägger ut våra madrasser på golvet, och somnar.

Att passera den marockanska gränsen (Västsahara är som tidigare nämnt fortfarande ockuperat och kontrollerat av Marocko) är enkelt, om än väldigt tidsödande. Vi får vänta säkert en timme på att få vår utresestämpel. Kanske försökte de se om vi skulle ge dem något för att få passera snabbare?

Mellan de bägge gränserna finns fortfarande ca tre kilometer av ingenmansland, och väg som ännu inte har asfalterats. Faktum är att det är den enda sträckan mellan Sverige och Mali som fortfarande inte är asfalterad. Där delas vägen upp i en labyrint av olika stigar och vägar, utan skyltar eller andra vägvisare. Emellanåt är sanden så djup att cykeln måste ledas fram. Det som ytterligare komplicerar vår framfart är de många minor som fortfarande inte rensats bort från det omtvistade gränsområdet. Fast logiskt sett borde dom inte finnas där andra redan kört, så vi är helt enkelt extra försiktiga i att inte cykla på orörd mark.

I Mauretanien är gränspersonalen inte speciellt vänlig heller, men åtminstone snabbare än sin marockanska motsvarighet. Tullen vinkar bara förbi oss.

Efter någon timmes cykling i landet når vi fram till en korsning där vägen österut går till huvudstaden Nouakchott och den västerut mot Nouadhibou – en hamnstad längst ut på en halvö som sträcker sig söderut längsmed kusten. Vi äter lunch där vid korsningen innan vi fortsätter till Nouadhibou. Där bor vi på Auberge Sahara med vänlig personal från Senegal och Guinea.