Efter femton kilometer övergår asfaltvägen i en sandväg, som kommer att fortsätta i ca 300 kilometer. Gränsen till Burkina Faso är väldigt lugn. Jag får till och med instruera tjänstemannen på Malis immigration att stämpla en utresestämpel i mitt pass – han trodde först inte att det behövdes. “Blir denna bra?” frågar han mig samtidigt som han trevar runt i en hög av stämplar; visar dem för mig en efter en. Jag väljer (!) en stämpel och fortsätter cykla milen av ingenmansland som ligger mellan de båda gränsposterna. I den första staden i det nya landet frågar jag mig fram till polisstationen där jag får min inresestämpel. Visumet hade jag redan skaffat på landets ambassad i Bamako.

I Bomborikuy (Bombourkuy) fångar en stor katedral min uppmärksamhet. Jag stannar för att prata med några lokalbor utanför, och en av dem – aktiv i kyrkosamfundet – bjuder in mig att stanna övernatt på deras mission. Jag får ett eget rum med dusch och handfat, och ett myggnät över sängen. På kvällen spelas en pjäs upp på trappstegen framför katedralen. Kyrkans yngre medlemmar bjuder på trummor, sång och dans i månskenet. Inuti kyrkan lyser det skarpa, kalla ljuset från ett bart lysrör upp det tomma innandömet. Dom burit ut bänkarna som brukar stå där inne, och radat upp dem på den sandiga marken framför entrén. I publiken sitter mest barn från byn. Kärleken, skratten och glädjen i luften smittar av sig på mig också. Underbart och vackert!

Dom spelar fortfarande när prästen och två av hans kollegor från kyrkan bjuder in mig på middag: pommes av sötpotatis och en salt soppa med pyttesmå fiskar från en närliggande flod. När jag går och lägger mig hörs fortfarande trummorna borta vid kyrkan. Det är så obeskrivligt vackert. Tänk dig om alla barn i en svensk by skulle samlas på kvällen för att dansa och spela trummor?

Nästa morgon bjuds jag på frukost. Jag lämnar 2 000 CFA som tack för allt innan jag åker vidare.

På eftermiddagen tar Lina bussen till Ouagadougou. Hon kommer att flyga därifrån till Senegal, där hon kommer att möta sina föräldrar för en tre veckor lång semester tillsammans. Senare kommer hon även semestra med en vän i Ghana. Jag fortsätter själv, och vi planerar att mötas igen någonstans sydost om Burkina Faso. Min först natt ensam blir i lilla byn Somo, bredvid några cykelmekanikers hem och verkstad. Somnar tidigt.

Sammanfattning Mali
Mali – ett enormt land i Västafrikas absoluta centrum, både geografiskt och historiskt. Landet är känt för städer som Djenné och Timbuktu, klassiska afrikanska musiker som Salif Keita, Tourmani Diabaté och Ali Farka Touré och moderna musiker som Tinariwen och Amadou et Mariam. Landet kan verkligen bära uppfattningen hos en del, att det rymmer essensen av Afrika i ett enda land. Från musiken till landets lugna och respektfulla folk.

Men lika stort som Mali är, lika svårt är det att ge landet en rättvis beskrivning efter att ‘bara’ ha passerat igenom från väst till öst. För oss var det ganska monotont och trist. Långa avstånd, och halvvägs genom landet den värsta huvudstaden hittills. Bamako, en trång stad fylld med bilar, hade vi svårt att gilla. Den kändes inte säker nog att vandra omkring på kvällen, och hade dessutom inte mycket av stadsliv förutom de lite större affärerna. Det fanns få caféer och barer med uteservering – den typ som passar en nykomling, med möjligheten att iaktta människor och miljö runtikring.

Trots den något trista upplevelsen av huvudstaden, och miljön i övrigt, fick vi uppleva några minnesvärda möten. Bland dem Paul, som med rötter i Zimbabwe och hemvist i Australien nu jobbade med guldgruvorna i västra Mali. Han sponsrade oss med fyra nätters fyrstjärnigt hotellboende i Kayes. De fyra stjärnorna spelade inte så mycket roll som gjorde Pauls varma sinnelag och goda sällskap. Sena nätter i hotellbaren spelandes biljard; Creedence Clearwater Revival i stereon.

Jag hoppas kunna se mer av Malis enorma land nästa gång. Och trots en del mindre intressanta dagar så är varje sådan värd dom då du till slut somnar in under stjärnhimlen. Med den friska luften, som fläktar behagligt i kvällen. Där tystnaden är så total att du kan höra den. Och där folk är så förutsägbart mänskliga att du inte behöver oroa dig för någonting. Definitionen av stillhet och lugn!

Moussa, en ung man också på cykel, tar med oss till sin väns hus i Yangasso där vi får tälta på marken utanför.

Åtta kilometer före byn Tunah (Tonah, Tuna), precis bredvid vägen, ligger ett dussin lerhyddor med vasstak till synes slumpvis utspridda. Vi kommer dit vid femtiden på eftermiddagen. Där finns bara ett antal barn och en kvinna. Ingen pratar franska, än mindre engelska. Efter en timme kommer också några män och fler kvinnor på en moped. Dom låter oss tälta på marken mellan hyddorna. Dom ger oss vatten att filtrera, dricka och koka pasta i. Stämningen är väldigt tyst, men vänlig.

Vi bor på Mission Catholique i Ségou. 2 000 CFA per bädd med myggnät i en välstädad men trång sovsal.

Vi stannar i en liten by för att äta macka vid lunchtid. En äldre man bjuder in oss till starkt te. En malier på cykel har också han stannat i samma by. Han är på väg till Ségou, och sedan till Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou, med sin Singer symaskin på pakethållaren. Han cyklar från by till by, stad till stad, i jakt på arbete. För 250 CFA (tre-fyra kronor) lagar han mitt tält vid flera ställen där det har gått sönder. Med sin högerhand driver han maskinen, och med den vänstra flyttar han tyget. En spole vit tråd spinner och hoppar. Hans drivande hand rör sig varsamt och avslappnat, men ändå snabbt och flinkt. Han är klädd i en elegant, chartreusegrön dress. Jag får inte fota honom, men däremot symaskinen och cykeln när den är packad och redo för vägen igen. Maskinen är fastspänd på pakethållaren med en gammal innerslang till cykeln. En stapel med olika tyger, i skiftande färger och mönster, vilar mittpå styret. Strax efter att han lagat färdigt mitt tält, fortsätter han mot nästa by. Kanske för att köpa sig lite mat för dom pengar han just tjänat.

I Zambougou stannar vi till vid ett café där vi äter baguette med omelett och dricker kaffe. De flesta husen i byn är byggda utmed stora vägen. Caféet ligger på den sandiga marken mellan den långa raden av hus och vägen. Ovanpå ett enkelt träbord står ett gäng glas, en hög teskedar, en burk med snabbkaffe och en med pulvermjölk. På andra sidan bordet ligger en låda med godis, cigaretter och tändstickor sorterade i olika fack. Nere på marken står en kolgrill med en sotig, svart stekpanna ovanpå. Bredvid en kartong med ägg. Bakom bordet, som också fungerar som serveringsdisk, står en ung man som snabbt gör i ordning våra mackor och kaffet. Vi sitter på en smal träbänk vid sidan om bordet. Solen går precis ner. Bussar och bilar passerar på asfaltvägen framför oss.

Snart är det mörkt – bara ljusen från arbete skiner: bilmekanikerns bländande svetslåga från andra sidan gatan; oljelampans flämtande, varma flamma på bordet bredvid oss; den rubinröda bädden av glödande kol under stekpannan på marken intill. Salif Keitas magiska musik och röst strömmar ut ur en kassettspelare. Senare gör några yngre män iordning en brasa på marken mellan caféet och vägen. Vi stannar kvar tills sent och småpratar, och sätter sedan upp våra tält på en övergiven innergård några hus bort.

Bristen på elektricitet på landsbygden är en del av vad som gör Afrika så speciellt och mänskligt. Samhället somnar varsamt och stilla – långt bort från den onaturliga röra av betong och elektricitet som stora delar av vår värld är idag. Samtidigt inger mörkret också en viktig respekt och ödmjukhet inför naturen. Vi kan inte styra över allt omkring oss.

När vi vaknar på morgonen har vår värd åkt till Bamako, men hans son kommer med bröd, varmt vatten, socker och mjölkpulver åt oss till frukost.

I Fana campar vi på en bensinstation: Lina på taket och jag i en av stationens två öppna garage. Det verkade som en tyst och bra plats, tills mörkret kom och ägarna satte på en dånande generator; puttrandes ut mörka moln av avgaser på stationens baksida.

En butiksägare i Santigula låter oss tälta på sin mark. Han bjuder oss på spaghetti med bitar av kött till middag.

Att lämna Bamako är ganska enkelt, även om det är tjockt med trafik på huvudvägen ut ur stan.

I en by efter 40 kilometer tillåts vi tälta på en gård vars ägare tycks ha rest iväg för dagen. Alla husen, liksom muren som omger gården, är byggda av samma jord som marken dom står på. På utsidan kantas lermuren av unga eukalyptusträd som reser sig ovanför den manshöga muren och bildar ett glest, grönt staket. Marken är välstädad – sopad ren från löv och grenar. Det tycks som att folk häromkring är nästintill besatta av att sopa sina gårdar, något som ibland får snarare motsatt effekt som det också rör upp fint damm i luften, som lägger sig som ett tunt lager över allt omkring.

Tältar hemma hos en doktor i Kati.

Vi stannar till i Nossombougou för att koka pasta bredvid en av affärerna längs med huvudvägen. Det är en liten stad med kanske tre till fyra tusen invånare. Männen utanför affären är dock inte sena att meddela oss att det finns fler toubabs i stan. Det är på sätt och vis ‘byns nyhet’ om det finns flera av oss på besök, så vi får ofta veta det så fort vi kommer fram. Männen fortsätter och berättar att de andra är kanadensare (en av dem, Nima, har en blog: www.quebecmali.wordpress.com). Nio stycken – fem kvinnor och fyra män.

Som vi äter klart vår lunch, kommer en av dem förbi. Sonam från Ontario har hört talas om vår närvaro – ryktet tycks sprida sig som en löpeld. Sonam välkomnar oss till orten, och efter att vi frågat låter hon oss campa på hennes värdfamiljs mark. Väl där tvättar vi oss och en del av våra kläder, innan resten av kanadensarna kommer. Dom är här i tre månader, av vilka bara ett par dagar kvarstår. Dom arbetar lite i fälten tillsammans med sina värdfamiljer, men i huvudsak är det ett projekt för kulturutbyte. Tidigare har dom stått värd i Kanada åt sin motpart från Mali.

Senare på kvällen bestämmer vi oss för att följa med dem till ett av de två dryckeshålen i stan. Efter middag med Sonam och hennes värdfamilj beger vi oss till puben som finns gömd inne på en stor gård, omgärdad av en hög mur. Vi är dom enda gästerna, men dricker säkert lika mycket som baren vanligtvis säljer på en månad. En av kanadensarna gick till och med dit i förväg för att be dem förbereda inför vårt besök – fylla på lagret av öl och kyla dem. Det senare var dock inte möjligt idag, eftersom det inte fanns någon is. Bartendern hade istället lagt dem i ett vattenbad så att etiketterna var blöta, något som åtminstone ingav känslan av en välkyld öl!

Äntligen får vi lämna jordvägen för en fin asfalt i Didiéni. I samma ort stannar vi också för att äta lunch på ett av de många caféer som kantar vägen. Vi pratar länge med 20-åriga Bouba, som driver ett av fiken. Han, precis som de flesta män här, frågar mig helt sonika om jag kan ge honom en europeisk fru. Jag försöker förklara att vi inte ser på kvinnor som handelsgods i Europa. Till slut föreslår jag att jag kan lägga upp hans bild med en tillhörande profil på min hemsida, och om någon fattar intresse så kan hon höra av sig till mig för kontaktuppgifter. Bilden hittar du i galleriet; här är profilen helt enligt Boubas önskemål: Kan räkna till både tusen och miljoner; kan stå ut med kylan tack vare en het kopp kaffe varje morgon; söker europeisk kvinna, men ålder spelar ingen roll, eftersom “profeten Muhammed gifte sig med en äldre kvinna”.

Tre kilometer före Kolokani vinkar ett ungt par med två vänner till oss från vägkanten. De sitter på marken lutandes mot långsidan av sin svarta Mercedes, och bjuder in oss till fika. En baguette med burksardiner, bananer och te. De är mauretanier, på väg hem till Nouakchott efter att ha tillbringat sin semester i Bamako. Mannen klagar mycket över Malis korrupta polis. Trots hans ansträngningar att hemma i Mauretanien skaffa nästan ett dussin olika papper, fyllda med stämplar och signaturer, har han tvingats muta polisen vid varenda vägspärr. Men bortsett från det problemet verkade dom alla ha tyckt om Bamako – huvudstaden vi är på väg mot.

I Tiorubougou (Tioribougou), ytterligare knappa tre mil söderut, bjuder en charmig dam in oss att tälta hemma hos henne. Hon talar inte någon franska, men vi lyckas förklara vår resväg och hur långt vi färdats, och hon är djupt imponerad. Hon visar oss till hennes familjs gård i byn, och förklarar först senare att hon själv bor i Kayes, och måste återvända med bussen samma kväll.

Vi reser våra tält, tvättar cyklarna och gör lite kvällsmat. Sen tar elvaåriga Mamadou mig med på en promenad genom byn i kvällsmörkret. Vi går till den asfalterade huvudvägen som skär genom byn, och följer den fram tills där byn slutar med den vanliga skylten med ett snedstreck över byns namn. På vägen tillbaka passerar vi en gård där människor samlats framför en TV, och Mamadou förklarar det självklara: “Dom tittar på TV”. Sedan förbi en gård med en stor lerugn, som han berättar är byns bageri.

Sedan pekar han ut i mörkret, mot en liten ljuspunkt långt bort i fjärran: “Ser du ljuset där? Det där lilla ljuset?” Ja, svarar jag. “Det är solenergi! Vill du gå bort och se!?”, fortsätter han, med en varm entusiasm i rösten som bara barn kan uttrycka. Jag kunde inte motstå förslaget, så från det att vi nått gården där vi tältar, fortsätter vi på en liten stig mellan odlingsfält. Ljuset är beläget inne på området för det lokala vattentornet. Vi tittar in genom de höga stålgrindarna; beundrar den häftiga teknologin. Vi betraktar ett ensamt ljus som skiner genom mörkret, i en by som annars till stor del fortfarande lever på naturens villkor.

Återigen en dags cykling på den del av vägen som ännu inte asfalterats (den ska vara färdig inom ett år, sa någon). Ännu en dag med lastbilar som dundrar förbi – ger ifrån sig ett oväsen som ett urspårat godståg – och lämnar oss i ett sakta sjunkande moln av damm. Efter varje gång en lastbil passerat måste vi stanna och vänta på att dammet sjunkit till marken – vi kan inte att cykla och blunda samtidigt.

I Segue möter vi en grupp medicinstudenter från Kanada. De arbetar – gör sin praktik – på den lilla lokala kliniken där vi också tältar. På kvällen bjuds vi in till deras hem på andra sidan den lilla byn. Där får vi en välbehövd, varm dusch, en kall öl och en god middag. Dom berättar för oss att det inte finns någon laboratorieutrustning här – inte ens för att testa malaria. Så medicin ger dom oftast baserat endast på vilka symtom som patienten uppvisar/upplever.