The border is straight forward but tedious. Especially the Turkmen side, where police, dressed in all sorts of clothes – from camouflage to cowboy hats – all hold different stamps and papers to be filled-in and paid for. When taking all my luggage through an x-ray machine, the officer behind the screen enjoys guessing all of my belongings to be something illegal: ‘A Kalashnikov? A syringe for drugs?’

The road through Turkmenistan is surprisingly green with, I guess, Soviet-inspired irrigation canals everywhere. No cotton though. All construction sites along the road seem to be in a stalemate. Roads, buildings, pipelines. No machines to be seen; no workers around. It feels rather dead except for the farming.

Sleep at a roadside restaurant with nice caretakers. Fish from an adjacent river for dinner.

Rain the whole day. And quite chilly, too. Freezing toes. Bright red poppy flowers in full bloom give some brightness to an otherwise dull scenery. In Sarakhs – the border-town between Iran and Turkmenistan – a new hotel gives me a discount price for a night’s comfort. 5 dollar instead of list-rate 30. Thanks a bunch!

Tomorrow, I’ll cross the border to Turkmenistan and leave Iran behind. I’ll remember the proudness and nationalism, the importance of being seen as different from the Arabs, the camping traditions around Nouruz (the Iranian new year), the chai, the food, the hair fashion (”No-no! Shave your beard, but not your hair!”, as host Mehdi said), the nose fashion (highest percentage of plastic surgeries per capita in the world, they say) but more than anything else the grand hospitality of the Iranian people. There are no words to describe their kindness.

Begin cycling again after more than a month off the saddle. Camp the night outside a police station in roadside village Marzdavan. Rain at night.

After eight hours of cycling, there is just enough time and energy left to think out a good dream to dream, and fall asleep. Simple. Fantastic.

Efter en lång väntan fick jag så tillslut mitt visum till Iran. Ett stort tack är på sin plats till dom som hjälpte mig att stå ut med tre veckor i glas, stål och betong: Lee, Mathew, Angela, Mohsen och Fereshteh. Jag fick biljett till båten över Persiska viken till följande morgon. Mina väskor vägde in till 43 kilo – tur för mig att dom inte inkluderade cykel och trailer (totalt 60 kg) med vilka jag skulle ha behövt betala övervikt. Jag ankom sen kväll till stökiga Bandar Abbas och i sällskap av en holländsk backpacker reste jag mitt tält vid en polispostering mellan havet och basaren.

Nästan dag är en het start efter alltför många dagar i luftkonditionerade emiraterna. Som tur var slingrar sig vägen snart uppåt, och efter bara fyra dagar befinner jag mig på över 2 000 meters höjd. Jag har blivit inbjuden till folks hem för middag och sovplats tre av de fyra nätterna – fast en av dem slutade med camping hos polisen i vilket fall då mannen som bjöd in mig visade sig vara en häftig opiumrökare (luktar som gamla sockor). Den där fjärde natten på Jebal (berg) Barez spenderar jag i huset till lokala engelskläraren Mohammad med fru och barn. Hans inbjudan är bevis inte bara på den världskända iranska gästfriheten, utan också på iraniernas enorma nyfikenhet och hunger för att möta nya människor och kulturer. Innan jag reser vidare nästa morgon ber Mohammad mig om en tjänst: att skicka honom skämt på engelska via SMS!

Upp till huvudorten Mashhad i nordvästra Iran skär vägen genom en tom öken och annars mestadels öde, kala berg. Men människorna – och polisen som eskorterade mig ca 150 kilometer på grund av rädsla för opiumsmugglare – gjorde denna öken trevligare och mer intressant än någon jag hittills passerat. Om inte inbjuden till någons hem – utan undantag med underbar mat och god sömn – så campade jag vid någon av de många polisposteringarna längs med vägen. Och när firandet av No Ruz (det iranska nyåret) började, så var jag bara en av många campare då lokalbor också gav sig ut för att njuta av naturen under deras två veckor långa semester. Iran: ett av de mest picknick- och campingvänliga länder jag besökt.

I Mashhad fick jag boende – och säker plats att ställa min cykel på – genom Hospitalityclub och nu goda vän Mehdi, medan jag reste till Tehran för en nio dagars semester med mina föräldrar och för att skaffa visumet till Turkmenistan. Det senare – transit giltigt i bara fem dagar – finns nu i mitt pass och jag är tillbaka i Mashhad. Framför mig väntar 500 kilometer öken att passera under dom fem dagarna. Men värre än den stressen är att lämna alla de goda vänner jag funnit i Iran – de flesta i Mashhad och Tehran där jag tillbringat ca tio dagar vardera. I Iran är du del av familjen som gäst och – om du inte tänker två gånger – så kan du snart stå där med en egen familj också! Jag har mycket att fundera över under dom fem dagarna i Turkmenistan; många vänner som kommer att fylla mina tankar. Nackdelen med att möta någon är, såklart, att du måste säga hej då. Min svaghet.

By reaching Mashhad, I took a month off from the saddle to tour the Northwest and central parts of Iran – the latter together with my parents whom came over to visit me. Here is a collection of photos from some of those beautiful Iranian cities.

Pedal the last 100+ kilometers to the country’s second largest city, helped by a good wind in the back. Dirty industrial quarters line the road for the last 20 or so kilometers, before giving way to city proper.

Hospitalityclub-host Mehdi meets me in the suburb where he lives, and he takes me home to his flat where I’ll rest up the next few days.

I will go back and forth to Tehran by train for a ten day vacation with my parents before returning here by late April to resume cycling north.

Pass by a beautiful valley, where blooming apple trees attracted domestic No Ruz-tourists in numbers for pick nick. Fresh apples, dried apricots and nuts are sold along the roadside. Ali, a random man out with his wife, invites me to share their lunch pick nick.

Camp by police checkpoint, next to a Red Crescent caravan.

Say goodbye to my wonderful hosts in Bajestan after a morning walk with Yaser and Moslem around the nearby ‘Victory roundabout’ – one with a bit of grass and trees, and of course also the odd tent of a family celebrating Now Ruz. Three laps. The name ‘Victory’ refers to the Iran-Iraq war, and photo portraits of the town’s young men who died in the same war, put up on small billboards along the towns few boulevards, remind its citizens of that same struggle, too.
Camp the night next to a police checkpoint caravan in Mehene, just past Feazabad.

Lika förvånad som glad blir jag när unga Ahsam bjuder in mig till sin familj i småstaden Bajestan. Jag frågade henne efter vägen till Mashhad när hon stannat till vid vägkanten i sin bil, men bjöds istället in till fika.
Ahsams syskon och mamma hälsar mig välkommen – det börjar med te och godis och slutar med att jag får stanna över natt. Tyvärr blir vistelsen trots inbjudan av Ahsam snart uppdelad på män och kvinnor. Ahsam stannar hemma när hennes bror Yaser och hans bästa vänner, bröderna Moslem och Mohsen, visar mig runt i stan och odlingsfälten runtikring. Det är trevligt sällskap, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är synd med bristen på vänskapliga samtal med kvinnor.
Yaser med vänner tar mig runt på en oförglömligt engagerad tur i stan – livet framstår så lättsamt och enkelt: där är skolan, där är parken, där är moskén. Jag önskar att jag också var 19 igen. Stolt visar dom mig odlingarna av granatäpplen och saffran, även om tyvärr ingendera är i blom så här års. Längs med huvudgatan i stan sitter porträtt uppsatta på stolpar över ortens unga män som fick sätta livet till i kriget mot Irak. Det hela känns för mig mest som ett prov på det klassiska tricket av en misslyckad regim att förflytta politisk fokus från inrikesproblem till ett “yttre hot”. Det tycks fungera. Mina vänner är enormt känslosamma i sina berättelser och jag gör bäst i att inte ta upp den eventuella politiska baktanken som bilderna skvallrar om.
Nästa morgon cyklar jag vidare, men går först en morgonpromenad med grabbarna – tre varv runt närliggande “Victory Roundabout” – segerrondellen, ett namn som återigen hänvisar till kriget mot Irak. Samtalen med systern Ahsam begränsades till inbjudan dagen innan, och ett snabbt hej då nästa morgon.
Jag spenderar dagens cykling grubblandes över om det var jag som undvek kontakten med henne för att jag trodde att det var normen, eller om mötet med bröderna var avsiktligt från familjens sida för att män skulle hänga med män, och kvinnor med kvinnor.

No escort today. Boring desert cycling. Camp at a police checkpoint, next to a Red Crescent Youth Organization tent. The two teenagers who work in the latter take me for a motorbike tour through town in the evening. Nice!

After 50 kilometers of escort – the police in a car, following me from behind – the police get tired of my slow speed and decide that I have to join them in the pick-up. 85 kilometers by car. Reach town Deyhuk an hour later.

Camp the night at a roundabout, next to a police station. The mosque park on the other side of the road is packed with twenty or so camping families with tents, and by 15:15, they toast the No Ruz – Iranian New Year 1388 – by raising a glass of mineral water.

Just 20 kilometers outside Ravar, a police car with two officers wait for me by the roadside, their trunk already open. I instantly get it. I’d known beforehand of the fact that drug smugglers roam the area, and that they’ve occasionally kidnapped, but never harmed, foreigners. Because of this, the police wants to escort me part of the way. As one of the officers drives, the other one scans the desert horizon with a pair of antique-looking binoculars, looking for those smugglers. When I ask them to be let go to cycle again, they repeatedly say: ”Danger”.

After some 75 kilometers, I’m let go. Another police car stops me just an hour further north, but I’m allowed to continue by bike. The last 20 kilometers, I’m again escorted, but this time the police vehicle follows me behind instead of actually driving me. I end up camping at a police checkpoint. The village Nayband which is marked out on the map, turns out to be a police checkpoint with an adjacent prison (!!).

Along the road, Mehdi, his wife and her English-speaking sister Akram invite me to their home in Ravar. Arriving in the late afternoon, they treat me like a king with great food, snacks and drinks, and wonderful company throughout the evening. Sleep on mattress on the living room floor.

My plan was to cycle north through the Kaluts desert but plans change when parked at a police checkpoint a truck runs over the wheel of my trailer. It’s completely smashed. He gives me 20 dollars on the spot, and a ride to main-city Kerman some 120 kilometers further west. A new wheel is five bucks, and a night in a hotel is another five. My route changes to follow the more western desert road past Ravar and Ferdows. Today, I also experienced my first real rain since Slovakia, I think!

Climb to mountain village Jebal Barez at 1,800 meters, where through a brother-in-law I’m invited to English-teacher Mohammad’s house. After an afternoon visit back to Jiroft, to see the pre-No Ruz buzz, the drive back up to Jebal Barez at night is about the most scary ride I’ve been on. Iranians truly drive suicidal.

It’s so so pleasant to leave behind the heat of the Persian Gulf – each day climbing further in land and up into the mountains of Iran.