Att hitta rätt gränspost är inte lätt. I det lilla nordostliga hörnet av Ghana tycks det finnas flera bara till Togo. Där är sällan några skyltar som visar rätt väg till gränser i Afrika, men oftast är det möjligt att förlita sig på den enda huvudvägen i området. Vanligtvis asfalterad. Här finns det istället flera större vägar, och ingen av dem är asfalterad.

“Polisen? Nej, han är inte här. Tillbaka om en halvtimme” säger någon vid det första poliskontoret jag passerar. “Immigration och utresestämpel? Bara i Bawku” fortsätter han. “Är det inte möjligt att få stämpeln här” frågar jag för att försäkra mig – inte riktigt sugen på att trampa tillbaka till Bawku efter dryga timmen av cykling. “Jo, här kan du också få stämpeln. Det finns ett tullkontor fem minuter längre fram” säger han och pekar mot en liten stig, stor nog bara för cyklar och människor.

Framme vid tullhuset sitter två pojkar utanför på en träbänk. Dom berättar att tulltjänstemannen har gått sin väg “men snart kommer tillbaka”. Jag stannar kvar; väntar. Pojkarna lyssnar på en radio, och emellanåt reser dom sig upp och dansar några steg på den sandiga marken framför huset. När tjänstemannen till slut kommer får jag höra att det är fel gräns.

Jag hänvisas tillbaka till korsningen varifrån jag fortsätter längs den större vägen. Fyra mil senare – det mesta på en genväg under stora elledningar – når jag så äntligen gränsposten. Jag får min utresestämpel för Ghana där, och efter ett par kilometer, i Sinkasse, får jag mitt visum till Togo för 10 000 CFA.

Togo bjuder på vackra vyer. Slingrande vägar över ett böljande landskap, genom vad jag skulle kalla typisk savann. Lågt gräs med bara några få, stora vackra träd utspridda som på måfå. Byar och gårdar ser väldigt ordentliga och prydliga ut. Det är mycket renare och tystare här än i Ghana. Det vilar ett lugn över hela landet. Inga barn som ropar längs med vägarna; inte så mycket trafik. Det känns som att cykla på en mindre landsortsväg istället för det den faktiskt är – landets enda stora, asfalterade huvudväg.

I Dapaong, den första staden jag når, finns ett fint auberge där jag får ett eget rum för bara 25 kronor natten. Det är en fin, lugn stad också – att gå runt på kvällen känns helt säkert och det är mycket liv på gatorna.

I Bawku sover jag på Paradise Guesthouse – 30 000 cedis natten.

Sammanfattning Ghana
Ghana levde inte upp till mina förväntningar, men trots det fanns det några minnesvärda dagar. Mole nationalpark, som jag hade hört så mycket gott om, var kanske den största besvikelsen. För mig liknade den mer ett zoo än en park. Inte för att det fanns några stängsel runt djuren, utan p.g.a. restriktioner som istället var som stängsel runt besökarna. Många andra turister jag mötte där höll med. Det var hopplöst svårt att få göra någon längre exkursion in i parken, annat än den dagliga promenaden runt det konstgjorda vattenhålet 500 meter från motellet.

Bara för att göra besöket till en riktig flop, fick jag också malaria på vägen tillbaka norrut från Mole, och fick lov att lifta tillbaka till närmsta staden Tamale. Där vilade jag upp mig i fyra dagar – först på sjukhuset och sedan på ett gästhem.

Jag lämnar Ghana i besvikelse efter att ha förväntat mig något annat. Men Ghana är säkert underbart vid de rätta platserna, och de rätta tillfällena. Det handlar mest om att hitta de platserna, och att nå dit vid de rätta tillfällena; möta de rätta människorna. Att resa kräver lite tur – något jag hade i Burkina Faso, men inte här.

Precis innan floden Röda Volta (Nazinon), där vägen går genom ett skogsområde mellan byarna Nangode och Tilli, möter jag Janet och Ype. Ype var den yngste i det holländska cykelteamet Fietsen voor Onderwijs som jag och Lina mötte i Mauretanien. Jag minns att han berättade att han, efter det att gruppen nått Accra, skulle cykla runt i Ghana tillsammans med sin fru i några veckor. Så flera månader efter att vi sågs för första gången, möts vi igen i nordöstra Ghana. Det är en liten värld!

Vi bestämmer oss för att bushcampa tillsammans nära floden. Jag tältar aldrig i skogen själv, men Janet och Ype gör det oftare än inte. Platsen vi hittar är riktigt vacker – en torr skog med häftiga stenformationer alldeles nära. Efter en gemensam middag drar vi oss tillbaka till tälten; njuter av stillheten och lugnet.

I Wale-Wale bor jag på det billigaste gästhemmet i stan. Fortfarande trött efter malarian i Tamale går jag till sängs tidigt.

I Diare återvänder jag till Sulemana och hans vänner som jag mötte på vägen ner. Dom är lika vänliga som sist, och låter mig bo hos dem över natten.

När jag når korsningen där den grusiga tvättbrädan möter den asfalterade vägen till Tamale har solen just gått ner. Sedan timmar tillbaka har jag bestämt mig för att så snabbt som möjligt försöka få lift från korsningen till sjukhuset i Tamale.

Jag känner mig sjuk, och alla symptom pekar mot malaria. Men det visar sig vara svårare än jag trodde att få komma med någon av de många bilar, bussar och lastbilar som passerar, eftersom jag också vill få med cykeln och väskorna. Det slutar med att jag, efter mer än en timmes hopplösa försök, betalar en förare tio gånger ordinarie taxa för transporten. I vanliga fall hade jag hellre väntat i flera dagar än att betala överpris, men idag hade jag inget val. Jag kände mig sämre och sämre för varje timme som gick.

Vid åtta på kvällen kommer jag äntligen fram till gästhemmet i Tamale. Där lämnar jag snabbt cykeln och bagaget i ett av rummen och tar en taxi till sjukhuset. Väl där har jag redan 40 graders feber. Doktorn ödslar inte ens tid på att ta blodprov efter att jag beskrivit symptomen: muskelvärk, huvudvärk och punktvis ryggvärk. Han ger mig en kombination av dropp och piller, och håller mig kvar på sjukhuset i två nätter. Tyvärr var det omöjligt att hitta riktig mat där, så jag fick klara mig på en macka och ett par apelsiner. Sådant är det största sjukhuset i Ghanas tredje största stad.

Att vara sjuk är såklart en av baksidorna med att resa. Inte p.g.a. av själva illamåendet, eller rädslan över att vara sjuk långt hemifrån, utan för att det är så svårt att slappna av och ta sig tid att vila ut. När man är på resande fot är varje dag en dag av utgifter. Vad du än gör och var du än bor, så vet du att värdefull reskassa och tid försvinner. Men efter att under de senaste en-två månaderna till och från ha haft både förkylning, näsblod och dålig mage, är det ändå ett enkelt beslut att vila upp ytterligare två nätter på gästhemmet i stan. Både förkylning och näsblod är vanliga symptom från de dammiga nordanvindarna som hör till årstiden.

Jag cyklar tillbaka från Mole till den närmsta byn, Larabanga. Förutom att där finns en känd moské (en av många som sägs vara ‘Västafrikas äldsta’), finns där även Salia Brothers Guesthouse. Besökare får inte komma in i moskén, så den saknar tyvärr värde för turister. Vandrarhemmet å andra sidan, erbjuder sina gäster att sova på madrasser på taket för 20 kronor natten. Trots allt finns det nog ingen bättre turistattraktion än att titta upp på stjärnorna!

Mole nationalpark – beryktad för sitt vackra läge och för att vara en av de bästa platsen för den som vill se elefanter. Parken tycks attrahera mer eller mindre varenda turist som besöker landet. Under de tre dagar jag befinner mig i området passerar fem andra långfärdscyklister, förutom mig själv. Men efter att ha besökt väl organiserade parker i Östafrika, framstår denna mer som ett skämt.

När jag besöker en nationalpark är min lägsta förväntan att kunna vandra in i parken, och tälta där. Men i Mole stannar nästan alla besökare på Mole Motel vid parkentrén. Där är dessutom camping förbjuden eftersom personalen inte lyckas hålla elefanter och babianer borta från området. Anledningen till att besökare stannar på motellet är p.g.a. den mängd krav som ställs på de som vill vandra och campa i parken. Inte nog med att man måste betala en dollar per timme för den obligatoriska parkvakten – man måste också betala sju dollar per natt för campingen. Det är mer än vad ett rum med dusch/toalett och elektricitet kostar på motellet, trots att campingplatserna i parken inte har några faciliteter alls – de är bara en bit mark som rensats från buskar och träd. Så för att campa måste man dessutom ta med sig utrustning så som kök, ljus, tält och mat till alla som deltar i vandringen – även parkvakten.

De ansvariga på parken tycks inte ha gjort någonting för att förenkla för de som vill vandra genom att t.ex. erbjuda färdig mat på campen, möjligheten att hyra tält eller genom att minska priset till en nivå som åtminstone är samma som den för boende på motellet. Jag kunde inte hitta någon annan anledning till detta än att parkvakterna var trötta på att visa folk runt i parken.

Så den enda delen av parken som 99% av besökarna till slut ser, och så också jag, är den runtikring motellet. Jag följer med på en av de två dagliga exkursionerna (06:30 och 15:30). Mestadelen av den två timmar långa vandringen spenderas vid det konstgjorda vattenhålet precis nedanför motellet. Som längst kommer vi bara ett par kilometer därifrån. Vi ser i och för sig elefanter på nära håll, liksom några buskbockar, kobs och vårtsvin. Men trots att det ser bra ut på papper, saknar parken tyvärr all känsla av vildmark och känns i slutändan inte mycket mer spännande än ett zoo.

Efter dryga sju mil svänger jag av på en liten grusväg som leder till Ghanas största och mest välkända nationalpark. Vägen är dock en av de värsta jag cyklat på: en räfflad tvättbräda hela vägen. Det är svårt att cykla snabbare än 15 km/h – inte för att det är tungt utan för att guppen ger en sån grym huvudvärk annars!

Jag möter jämngamla Alfred i Busunu – en av de större byarna längs med vägen. Efter att jag lagat pasta med tomat- och löksås, iakttagen av ett tjugotal barn, bjuder Alfred in mig att bo hos honom. Vi är fyra-fem vänner under samma tak. Det är ett mörkt rum med flera madrasser lagda bredvid varandra på golvet. Alfred tänder ett stearinljus vid min huvudända där jag lägger mina käraste ägodelar: dagboken, pennan och passet. Jag är trött, håller på att somna – blåser ut ljuset. I tystnaden hörs kackerlackor som träder fram från rummets hörn efter att det sista ljuset slocknat.

Sulemana ger mig sin adress, sitt telefonnummer och en bild av sig själv innan jag lämnar dem för de sista, dryga fem milen till Tamale. Där bor jag på ett katolskt gästhem. Missionerna är oftast bland de billigare boendealternativen, rena och säkra, och dessutom mer eller mindre garanterat fria från prostituerade. Tamale har landets nordligaste uttagsautomat för kreditkort, så äntligen kan jag också ta ut lite mer pengar. Själva staden är inte mycket att hurra över. Jag stannar två nätter för att surfa, bränna bilder och planera den kommande rutten.

Det är vintersäsong här, precis som i Burkina Faso, och morgnarna är verkligen kyliga. Vi värmer upp oss runt en liten eld utanför huset. Michael lägger några jordnötter med skal på glöden; rostar dem som morgonsnacks. Hela familjen är samlad. Tack vare kylan finns det knappt några myggor om kvällarna.

“Oh please – don’t mention, don’t mention” svarar Michael snabbt när jag tackar honom för gästfriheten. Jag fortsätter söderut mot Tamale.

I Diare möter jag jämngamla Sulemana. Han bor hemma hos sin familj, och jag får dela hans rum. Han och vännerna Ali och Amed är utbildade byggnadsarbetare, men har inte lyckats hitta något jobb de senaste tre åren – bara ett och annat säsongsarbete på odlingsfälten. Så mest hänger de bara ikring, sysslolösa. Till skillnad från merparten av Ghanas befolkning som är kristna, är Sulemana och hans vänner muslimer – liksom de flesta i denna by, verkar det som. På kvällen köper de mat åt mig från ett gatustånd, trots att de själva äter det Sulemanas familj lagat – som om de inte trodde att jag skulle tycka om deras mat. Jag bjuds på pommes frites, serverade med ett fint pulver av malda, rostade jordnötter ovanpå. Urgott!

Att korsa gränsen till Ghana går snabbt och enkelt, med vänliga tjänstemän på bägge sidor. En fin, asfalterad väg med breda vägrenar, och ibland till och med övergångsställen där den skär genom byar. I Ghana är turistindustrin mer påtaglig och utvecklad, med “Crocodile Pools” och “Slave Camps” titt som tätt skyltade längs med vägen, och innan större städerna proklameras det att “Ghana Tourist Board welcomes you to …”. Vägkanterna är rena – en gång ser jag till och med anställda renhållningsarbetare som plockar rent – något jag aldrig tidigare sett i Afrika.

I Sumbrungu möter jag Michael – också på cykel. Han bjuder in mig att stanna övernatt; vi cyklar tillsammans till hans familjs hem några kilometer längre fram, i lilla byn Azimsum. Gården utgörs av flera hus, sammankopplade av lermurar. Tillsammans bildar de med murarna flera små mysiga innergårdar. Huset vi sover i är målat klarblått på utsidan, och ljusblått inuti. Det är byggt av betong, med ett lutat tak av korrugerad järnplåt. Vi sover på en tunn, vävd matta på golvet. “När jag får mer pengar kommer jag att köpa en säng” säger Michael medan han rullar ut mattan. Lerväggarna emellan husen är urholkade, och har små, små ingångar nere vid marken. Inuti bor kycklingar!

Jag tvättar lite kläder innan vi återvänder till Sumbrungu, där Michael nyligen öppnat sin egna butik. Han säljer kassettband med musik, och arbetar vanligtvis till tiotiden på kvällen. Han köpte ett parti kassetter i södra Ghana, där de bara kostar 9 000 cedis styck. I närliggande Bolgatanga kostar dom 12 000, och här säljer han dem för 15 000. Under de tre timmar jag är där tillsammans med honom säljer han dock inga, men imorgon är det marknadsdag. Då hoppas han kunna sälja fem-sex stycken. Det skulle ge honom ca 25 000 cedis i vinst (ca 15 kr). Det låter kanske inte mycket, men livet i Ghana är också ganska billigt.

I affären har han en kassettspelare och två stora högtalare, ständigt på högsta volym. Han är själv ganska religiös och de flesta banden innehåller kristen musik. Ett av de bäst säljande, berättar han, är nigerianska “Total Prayer”. Själv skulle jag väl inte kalla det musik – sångerskan Juliana Okah upprepar om och om igen: “I shall not die, my parents shall not die, my sisters and brothers shall not die. I shall not get any sickness, my parents shall never get sick” osv. Jag är ganska lättad när han bestämmer sig för att spela 50 Cent istället.

Vid sjutiden cyklar vi till kyrkan där han alldeles nyligen startat en ungdomskör. Byggnaden, ännu inte färdigställd, är bara ett tomt, taklöst skelett av tegelväggar. Så trots att de är inomhus, övar de i månljuset under bar himmel. Michael har tagit med sig en svag, uppladdningsbar ficklampa, som han ställer på ett bord i mitten av den tomma kyrkan så att vi åtminstone kan se varandras ansikten. Till en början är där ett dussintal flickor och två pojkar i kören, men ännu ett dussin yngre barn ansluter en timme senare. Michael har själv skrivit och komponerat deras vackra huvudlåt. Det är första dagen några av barnen är med, och dom sjunger väldigt tyst och blygt till en början. Men efter nära två timmars övning har Michael ingjutit självförtroende i deras sång.

Vi cyklar hem i mörkret. Ner en dalgång med en liten flod och tomatodlingar; kylig luft. Sedan upp på höjden till Azimsum; till Michaels hus och en god natts sömn.