Vi stämplar ut ur Gabon i Ndendé – snabbt och enkelt. Efter att ha passerat den beryktade mängden vägspärrar på den kongolesiska sidan – både polis, immigration och tull – möter vi en buss med ett dussin turister. Vi gör sällskap någon mil söderut från gränsen, och campar sedan tillsammans i bushen. På de dåliga vägarna kunde vi cykla lika snabbt som dom kunde köra sin buss.

Sammanfattning Gabon
Vi hade just rest genom en av Afrikas djupaste, mest ogenomträngliga skogar, berättade en kanadensisk kvinna för oss. Fåglar med läten som R2D2 (Star Wars-filmerna); grupper av apor småpratandes i trädtopparna. Skogen tycktes verkligen ganska ogenomtränglig, om än sakta men säkert skövlad av malaysiska skogsbolag. Lastbilarna, lastade till gränsen med enormt timmer, rusade förbi oss. I norra delen av landet var säkert vartannat fordon som passerade oss just en sådan timmerlastbil.

Klimatet betydde inte bara härliga fåglar och apor, utan även mindre trevliga insekter. Det fanns inte bara mängder av myggor – i Gabon fick vi även bekanta oss med ‘le foro’. En enormt liten fluga som svärmade i enorma antal, speciellt kring skymning och gryning. Efter några dagar var vår bara hud bokstavligen täckt av röda bitmärken, som dessutom kliade enormt.

Gabon var glesbefolkat, men som vanligt väldigt gästvänligt. Dessutom frågade aldrig någon efter gåvor eller någon annan motprestation – där fanns en ömsesidig uppskattning i att leva och äta sida vid sida med oss förbiresande.

Vi åker vidare vid sjutiden. Efter bara sex kilometer börjar ett kraftigt regn och vi tar skydd i en by, Yombi. Medan vi väntar på att skuren ska avta gör vi havregrynsgröt till frukost, och samlar sedan regnvatten med alla kastruller och flaskor vi har. Det blixtrar och åskar.

Vi möter Sam, ägaren av huset där vi har tagit skydd. Han knäcker nötter med sin hammare i ett intilliggande hus. Ytterdörren står vidöppen och släpper in det lilla ljus som nått fram genom det kompakta molntäcket ovanför. Sam säljer nötterna i små plastpåsar för 500 CFA styck – jag köper två. Dom smakar lite syrligt som en blandning mellan krusbär och hallon. Vid middag kan vi äntligen fortsätta som regnet avtagit till ett svagt duggande. Vägarna är fortfarande täckta av lager tjock, klibbig lera, som är rätt trögt att cykla genom.

Vi tältar i Rembo (Rémboué) framför ett ungt pars hus. Vi får slå upp våra tält under en förlängning av deras plåttak, som skyddar oss från regnet. Eldflugor, med dess gulgröna ljus, blinkar sig fram genom kvällsmörkret.

Jag har haft en liten infektion i en av mina tår ett tag, och nu gör den så ont att jag besöker ett sjukhus i Fougamou. I receptionen lägger en sjuksköterska om en äldre kvinnas svårt blödande bröst. Det ser inte bra ut, inte minst eftersom hon får behandlingen i den trånga receptionen. Ytterligare en sjuksköterska sitter bakom ett skrivbord och skalar jordnötter. I vilket fall får jag snabbt hjälp – fast kanske bara för att jag är utomstående? Jag betalar konsultationsavgiften på ca. 20 kr och får sedan sitta ner och vänta.

Efter en kvart kallas jag in till doktorns kraftigt luftkonditionerade rum. Det är som att vandra in i en kall, svensk vinterdag. Han konstaterar snart att min tå har penetrerats av en av de vanligaste parasiterna. Den har börjat bygga sitt egna lilla hem i min tå, och det är därför bra att så snabbt som möjligt avlägsna den innan den hinner lägga ägg. Med hjälp av en nål och en kirurgkniv – bägge engångs- och nya ur obrutna förpackningar – lyckas han skära upp såret och karva ut parasiten på mindre än en halvtimme. Tunga Penetreus hette den, eller lokalt ‘chique’.

Vi tältar i en by någon mil längre fram.

Det har inte regnat på flera dagar nu, och det är fint att se vattnet i de många vattendragen klarna från leran och smutsen som det fört tidigare med sig. Nu bjuder de rentav in till ett bad när solen står som högst. Efter fem mil övergår den asfalterade vägen i en sämre jordväg. Vi tältar hos en kvinna och hennes gamle far söder om Memengue.

Vi tältar vid den katolska missionen i Lambaréné.

Under de första en-två milen söder om Ndjolé, slingrar sig vägen upp och ner, med ett par ganska krävande stigningar. Lina bestämmer sig för att lifta med en kanadensisk kvinna från Québec som åker förbi. Hon stannar till och ger oss båda lite tips om hur vi bäst undviker en del insekter.

De svarta flugorna som surrar ikring och stör, men inte bits, är egentligen väldigt små bin. De ger en delikat, svart (!) honung, berättar hon. För att bli av med dem kan man gnida in sin hud och sina kläder med ‘la rouge’ – den tegelröda jorden. Bina kommer att fastna i den. Mot myggor och andra bitande bestar, använder hon de gröna löven till en planta som luktar lite som citron. Hon avslutar med att säga att vi just rest genom en av Afrikas djupaste, mest ogenomträngliga skogar.

Vi tältar bakom ett hus i utkanten av en by strax efter bron över Abangafloden.

I Ndjolé bor vi på ett billigt auberge. Jag får gratis (!) hjälp på det lokala sjukhuset att undersöka en öroninfektion som gjort ont de senaste dagarna.

Från tidig morgon till middag regnar det kraftigt. Vi stannar vid skolan tills det avtar och samlar under tiden regnvattnet till att ha som dricksvatten under dagen. Ända sedan Kamerun har bra brunnsvatten varit svårt att hitta, och det bästa sen dess har varit att samla regnvatten. Oavsett vilket så är vi ändå alltid noggranna med att filtrera eller klorera vattnet innan vi dricker det.

Hittills har Gabon liknat en enda stor nationalpark. Vi har sett grupper av apor flera gånger varje dag utan att ens ha letat efter dem. Men så kommer det kanske inte att förbli länge till. Malaysiska skogsbolag har fått tillstånd att skövla skogen. Varje dag passerar två-tre dussin lastbilar, lastade till randen med timmer, förbi oss. Dom åker mot kusten, där Gabons guld skeppas till länder långt bort. En lokalbo berättade att han en kväll kom till en glänta i skogen. Där såg han en stor elefanttjur som malaysierna skjutit bara för att ta dess betar och lämna kroppen att ruttna. Och just det att låta köttet gå förlorat var nog det som var svårast att acceptera för gabonesen.

Det är tydligt att den nya vägen – en av de bästa jag sett i Afrika – har byggts för och troligtvis också av skogsbolagen. Min gissning är att bolagen sponsrat vägen åt staten, som en delbetalningen för skogen.

Igår passerade vi en kurva där en mängd timmertruckar och bilar stannat till. På en sidan vägen fanns en djup ravin – en annan lastbil hade just kört av vägen och kraschat nedför stupet. Ingen hade överlevt. I en by längre fram stod ett dussin timmerbilar parkerade på bägge sidor av vägen. Ett tjugotal personer stod samlade runt en pickup. Tystnad. På flaket låg en kropp, insvept i svart plast. Det var som i en film – det dunkla ljuset; det stilla regnet som föll från en gråtung himmel. “Två [kollegor] döda”, sa någon.

Den största utmaningen längs den sträcka vi nu färdas – faktiskt ända sedan södra Kamerun – är en insekt jag aldrig stött på tidigare. Det är en liten fluga, som finns i sådant antal och biter i sån mängd att all bar hud snart är täckt av stora, röda bitmärken. Flugorna, kallade ‘le foro’, är så små att de knappt syns. Det tog oss tills nu, dvs. mer än tio dagar, att faktiskt för första gången se vad det var som bet oss. När de väl kommit in i tältet – vilket är lätt hänt – är de omöjliga att hitta och döda. Så många kvällar sprayar vi våra tält från insidan med insektsmedel innan vi går och lägger oss – inte heller så trevligt med tanke på hur giftigt sånt spray är.

I vilket fall har vi fått höra att de kommer att avta i antal som vi rör oss söderut, och förhoppningsvis helt försvinna i södra Gabon. I värsta fall kommer dom dock förfölja oss så långt som till norra Angola, där jag med säkerhet minns att de inte fanns under mitt förra besök.

Byn Viafe består av bara ett dussintal hus, som alla kantar stora vägen där den skär genom byn. Högst upp på en liten kulle ovanför vägen och ovanför byn, ligger dess skola. Den nås via en liten sandstig. Vi får tälta på verandan, vars tak skyddar oss mot de nu mer eller mindre dagliga regnen.

När vi först kom fram till byn stannade vi för att fotografera ett ben till en antilop som såldes längs med vägen. Det säljs alltifrån apor till sköldpaddor och ormar längs med vägarna här, så till en början är det hela inget ovanligt. Men på samtalsämnet viltkött börjar så byborna vi möter berätta om den föregående dagen, då de sköt ihjäl en elefant som gick rakt genom byn. “De äter våra skördar; förstör våra fält”, säger dom medan en av männen tar fram och visar upp elefantens ena öra. Det är olagligt att skjuta elefanter i landet, och det erkänner dom, men samtidigt är det något som dom som redan har mat på borden bestämt. Örat ska dom använda till trumskinn.

På kvällen kommer fyra eller fem barn förbi skolan och tillika vår nya boplats. Vi samtalar ett tag, och det dröjer inte länge innan de avslöjar hur en av lärarna slår dem varje dag – på deras handleder och bakar. “Han är full; pinnen han använder har spruckit för att han slår oss så hårt”, förklarar de medan de visar det hårda plaströr som läraren använder. Dom har berättat för sina föräldrar också, men utan att få något gehör. Deras föräldrar har bara sagt till dem att det är så skolan ska vara. Jag undrar när BRIS kommer till Gabon?

Idag en häftig storm – först sand och sedan ihållande regn. Vi söker skydd vid marknaden i Mitzic. Efter att regnet avtagit fortsätter vi en kort bit, till byn Metchui där vi stannar för natten. Det kommer att fortsätta regna hela dagen, så då är det bättre att stanna tills imorgon.

Vi får tälta på gården till en stor familj – flera generationer. Några av barnen följer oss med till ett närliggande vattendrag för att bada. En smal stig, till en början kantad av gummiträd, leder ner till en dalgång. Det är mörkt hela vägen – de höga trädens grenar släpper inte igenom något ljus. Men när vi når floden öppnar sig grenverken ovanför oss och släpper förbi det svaga skymningsljuset. Där finns stora, runda stenar att sitta på och en knädjup pool med friskt, klart vatten. Grusbotten. Vi tvättar oss hastigt innan vi beger oss upp igen till husen. På vägen tillbaka fylls luften av en svag doft av gummi, som om träden bara släpper den vid den här tiden på dygnet.

I köket, som ligger i ännu ett hus, finns fyra-fem sängar uppradade sida vid sida som i en sovsal. Mellan dem står lägereldar och brinner; luften är fylld av skarp, stickande rök. På motsatt sida från sängarna och eldarna, kantas väggen av hyllor med kastruller och grytor i alla tänkbara storlekar – från små till helt enorma. Kvinnorna ger oss den enda av eldarna som ännu inte används; vi kokar pasta till middag.

Det är så fuktigt i luften här; så dimmigt att solen inte bryter genom molnen förrän vid tiotiden på morgnarna. På förmiddagarna ångar det ur de djupa skogarna.

I Oyem tar jag ett blodprov vid det lokala sjukhuset för att kontrollera att jag inte längre har järnbrist, efter att medicineringen nu är färdig. Allt ser bra ut.

I byn Nkout, strax innan Nkolabona, tältar vi bakom huset till en Jean-Baptiste. Han bor för sig själv i ett stort hus i byns utkant. Han visar en för oss helt ny frukt, som växer på flera av träden ikring hans hus. ‘Afrikanskt päron’ (även nsafu, safu, safou, dacryodes edulis) bär frukter vackert färgade i nyanser från rosa till lila. Konsistensen, efter att ha kokats i ett par minuter i vatten, är som överkokt potatis. Den smakar syrligt, som en blandning mellan kronärtskocka och rabarber. Gott!

I Bitam, efter nån timmas cykling, hittar vi immigrationen där vi så får våra inresestämplar. Samma man som igår stod vid gränsposten, står idag på huvudkontoret i Bitam. Han var väldigt trevlig och glad igår, fast kanske inte till någon överraskning med tanke på att varje lokalbo som passerade gränsen gav honom en handskakning med lite pengar i handen, överlämnade i hemlighet men samförstånd. Han gav oss en lite orolig blick när han såg att vi lagt märke till det.

Idag, som för att undvika någon fråga om mutorna, berättar han istället för oss om en annan utländsk cyklist. Mannen hade passerat för något år sedan, och bestämt sig längre söderut för att campa i skogen bredvid vägen. Under kvällen hade någon sett reflexerna på hans cykelväskor och misstagit dem för att vara ögonen på ett djur. Cyklisten sköts så illa att han fick lov att flyga hem från Libreville. Att campa så tycks ganska onödigt, speciellt som folk här är så gästvänliga. Lokalbor ropar “kom och drick läsk” eller “kom och ät kakor” från vägkanten. Barnen ler och säger: “ç’est bon que” (det där [cyklingen] är bra det).

I de norra utkanterna av Oyem tältar vi bakom ett hus till en flicka och hennes mormor. Nästa morgon leker vi med Chita – en tam schimpans som någon i familjen fångat i skogen. Dom hade skjutit dess mamma för köttets skull, men Chita var väl för gullig kanske?

Gränsövergången – klassisk över en flod – går enkelt och snabbt. Proceduren på den gabonesiska sidan är dock lite ovanlig. Vid gränsen får vi en blankett att fylla i, men först när vi når polisen/immigrationen i nästa stora stad – Bitam – byter vi ut den mot en inresestämpel i passet.