Vi vaknar tidigt, och en timme innan soluppgången börjar vi trampa mot Kapstaden. Upp längs böljande kullar, ner genom dalgångar med isande kall dimma. Solen går upp och färgar landskapet i nyanser av guld; svarta skuggor. En obeskrivlig rysning går genom kroppen när vi, från höjden av en kulle, för första gången lyckas urskilja den skuggliknande, mörka silhuetten av Taffelberget. En gigant utan topp, som ett Everest vars översta 90% kapats av med ett enda svärdshugg, vid vars fot Kapstaden vilar framför den kalla Atlanten.

Närmare stan passerar vi fattiga ‘locations’ och rika villaförorter om vartannat. Från Melkbosstrand följer vi stranden längs en mindre väg. I Bloubergstrand hjälper en förbipasserande joggare, Willy, oss att ta de obligatoriska fotona av oss framför vårt slutmål. Den sista biten väg är hektiska motorvägen N2 (som förbinder Kapstaden med Johannesburg). Sedan genom centrum. Det är en märklig känsla – en blandning av obehag av att inte ha någon plan för var vi ska cykla nästa dag, och tillfredsställelse av att faktiskt ha nått vårt mål. Dessutom känns Kapstaden, eftersom jag varit här förut, som en gammal vän. Att se Long Street igen känns som att komma hem. Det är en minst sagt märklig känsla att bära upp cykeln för trapporna till vandrarhemmet i en sista ansträngning, ställa henne på balkongen, och veta att jag inte kommer cykla något mer. Inte på ett tag i alla fall.

Vi stannar någon vecka i Kapstaden och firar. Jag möter några gamla vänner: Jason, Mermans, Junior och de andra i bandet Afro Fiesta (www.youtube.com/watch?v=dG69qRTiuLw) – och träffar några nya: Pier, Sara och Petra. Och som om det inte var nog med att vi träffat Lars (www.lostcyclist.com
) några dagar tidigare möter vi också Daniel (www.scutisorex.se), som kommer fram några dagar senare. Han, precis som Lars, har cyklat genom Östafrika från Sverige. Det är en rätt otrolig slump att vi fyra, alla från Sverige, når Kapstaden inom loppet av två veckor.

Sammanfattning Sydafrika
Sydafrika var i det stora hela väldigt likt Namibia, även om det ju längre söderut vi kom, blev mer och mer tätbefolkat. Kustvägen från Strandfontein var en vacker belöning som vi närmade oss Kapstaden. Människorna, precis som dom i Namibia, var grymt gästvänliga. Mötet med de Waal, en diamantdykare i Strandfontein, var vårt mest minnesvärda (070614, 070615).

Vi nådde Kapstaden den 23 juni, ett år och tre veckor efter att vi lämnat Stockholm: “En obeskrivlig rysning går genom kroppen när vi, från höjden av en kulle, för första gången lyckas urskilja den skuggliknande, mörka silhuetten av Taffelberget. En gigant utan topp, som ett Everest vars översta 90% kapats av med ett enda svärdshugg, vid vars fot Kapstaden vilar framför den kalla Atlanten. [...] Det är en minst sagt märklig känsla att bära upp cykeln för trapporna till vandrarhemmet i en sista ansträngning, ställa henne på balkongen, och veta att jag inte kommer cykla något mer. Inte på ett tag i alla fall.”

Vi svänger av ca halvvägs mellan Grünau och Nordoever – gränsen till Sydafrika. Fem kilometer öster om huvudvägen, nere i en dalgång som sträcker sig parallellt med stora vägen, hittar vi en gård. Huvudhuset tycks ganska nytt. Gården har sin egna vindkraft för elektricitet vilket, åtminstone just idag, tycks väldigt passande med en kraftig vind som blåser genom dalgången.

Vi knackar på och Wanda hälsar oss välkomna, med hennes och hennes man Kobus unga barn i famnen. Det ugna paret bjuder in oss att bo i ett av deras rum, och vi tillbringar eftermiddagen tillsammans – pratar över en kopp kaffe. Dom är underbara människor, varma. Vi bjuds på en läcker middag. En måltid i Namibia föregås vanligtvis – idag inget undantag – av att alla håller varandras händer runt bordet medan någon av husägarna ber bordsbön.

Dom berättar att Kobus far, som bor några kilometer längre söderut längs stora vägen, har stått värd åt en mängd cyklister där. Det här huset var inte synligt från vägen, och vi var faktiskt de första någonsin att besöka dem, men Kobus fars hus ligger bara några hundra meter från vägen och får desto fler förbipasserande att stanna till. Alla hans gäster har skickat vykort efteråt, och Kobus ber oss att göra detsamma till dem: “Det är det enda vi vill ha i gengäld.” Jag skickade ett från Stockholm under hösten – hoppas det nådde fram.

Sammanfattning Namibia
När vi kom till Namibia fick vi se mycket vi inte sett på väldigt länge – faktiskt inte sedan Marocko: telefonkiosker, papperskorgar, toalettpapper, och rastplatser längs med vägarna. Stormarknader i varje stad.

Vägarna i landet var alltid raka och flacka. Breda och asfalterade. Vi hade ofta en kraftig vind emot oss. Kall, isande och torr – lik den i svenska fjällen. Varje andetag sved i näsa och hals. Läpparna sprack av den plötsliga klimatförändringen.

Norra Namibia är den del av landet med flest människor, medan de södra delarna är ödsligt glesbefolkat med upp emot fem mil mellan husen. Landskapet övergick gradvis till att likna hur jag föreställer mig månen – grus, stenar och små berg – om än med en del gröna, taggiga buskar och lite torrt, gyllene gräs.

“Med cykeln hela den vägen!?” ‘Sony Boy’, som vi fick lära känna honom, kom hem och fann att han hade oväntade gäster. “Wow, låt oss göra en brasa?!!”, fortsatte han (070531). Det var så dom flesta namibier välkomnade oss. Varmt, alltid med en lägereld, och alltid med ett leende. Oftast ganska imponerade av vad vi gjort de senaste elva månaderna. En gång blev jag till och med tillfrågad att skriva min autograf på en mans T-shirt.

Bönder med större gårdar bjöd ofta också in oss att sova inomhus. Varm säng, rena lakan, varm dusch och läckra måltider, oftast bestående av diverse viltkött. Och även om “kyckling och fläsk är grönsaker för en sann namibier”, bjöds vi också den traditionella majsgröten ett par gånger. Rooiboste innan vi gick till sängs. Innan måltiden allt som oftast bordsbön, med varandras händer knutna runt bordet.

Halvvägs genom landets norra del bjöds vi in av Emile till hans familjs gård Ombaranga. Vi togs med på jakt i tre dagar, och bjöds på den kanske bästa maten på hela resan. Avspänt och jordnära. Essensen av namibisk gästfrihet (070514, 070524).

Vi åker vidare vid halv fem på morgonen och når Lubango strax efter soluppgången. Jag och Lina säger tack och adjö till Adilson, Buy och Chigo, och cyklar sedan vidare för att hitta ännu en lift som kan ta oss till gränsen. Vårt visum för Angola kommer att gå ut imorgon, och med en resa framför oss som tar minst 24 timmar, måste vi hitta någon snart om vi ska nå fram i tid.

Vi cyklar från centrum till stans sydostliga utkanter. Där stannar vi längs med den enda väg som leder till Namibia, och börjar lifta. Efter någon timme lyckas vi. Släpet är tomt, så vi slänger upp våra cyklar där. Framför ratten sitter Miguel och bredvid honom sitter hans kollega/mekaniker Mona (ett mansnamn här). De reser till Namibia för att köpa kläder och andra varor som är eftertraktade i Angola.

Mer eller mindre 300 av de första 400 kilometerna av vägen är markerad med röda och vita stenar eller pinnar utefter vägrenen, som indikerar att marken vid sidan om fortfarande är minerad. Det är en enorm sträcka längs en huvudväg – tänk dig halva sträckan mellan Stockholm och Göteborg. Trots att det är närmare tio år sedan kriget tog slut, finns fortfarande mycket att göra.

Vi stannar övernatt i Môngua. Där finns majonnäs på burk i en av de små kioskerna. Det är något jag aldrig skulle äta hemma, men som jag använder ganska ofta här – om så bara för att mjuka upp gårdagens bröd.

Externa länkar
Längs med vägen mötte vi tysken Sebastian och japanen Mitch som hade cyklat tillsammans genom DR Kongo. Läs mer på Sebastians hemsida: www.vom-wind-getragen.de (tyska).

Sammanfattning Angola
När det kommer till visum är Angola det värsta landet på kontinenten. Den närmsta ambassaden norr om landet från vilken vi kunde få våra turistvisum låg i Abuja, Nigeria. Ambassaderna i Point-Noire (Republiken Kongo) och Libreville (Gabon) ger inte ut visum till turister, och de i Kinshasa och Matadi (Demokratiska Republiken Kongo) ger bara femdagars transitvisum. Så vi fick ett femtondagars visum, giltigt i två månader från utgivningsdag, och tvingades stressa de ca 200 milen mellan Abuja och Angolas norra gräns i Cabinda. Väl inne i landet fick vi lov att lifta den sista biten till huvudstaden Luanda då femtondagarsvisumet inte gav oss tid nog att cykla hela vägen. Väl i Luanda tog det nära två veckor att få visumet förlängt på immigrationen.

Samtidigt är Angola det vackraste land jag någonsin besökt. Människorna, städerna och byggnaderna och naturen. Angolanerna visar en oerhörd gästfrihet gentemot besökare, och samtidigt finns en känsla av jämlikhet. Det finns inget tiggeri. För att bäst beskriva varför jag älskar Angola så mycket, läs inlägget från Benguela (25 april).

Vi cyklar iväg i hopp om att korsa gränsen till Angola, bara för att nå fram tre minuter efter stängningstid. Den kongolesiska sidan bryr sig inte om dom minuterna, men angolanerna är omöjliga. Dom är precis som när jag sist besökte Angola – benhårda när det gäller regler. Inte speciellt afrikanska, eller som kongolesiska immigrationen sa: “dom är inte som oss!”

Vi vänder tillbaka ett par kilometer och tältar bakom en familjs hus.

Sammanfattning Republiken Kongo
Efter bara tio dagar i landet – av vilka tre på sjukhus; sjuk i malaria – är det svårt att sätta ett finger på Kongo. Vägarna var skräp, men människorna underbara, som vanligt.

Sammanfattning Gabon
Vi hade just rest genom en av Afrikas djupaste, mest ogenomträngliga skogar, berättade en kanadensisk kvinna för oss. Fåglar med läten som R2D2 (Star Wars-filmerna); grupper av apor småpratandes i trädtopparna. Skogen tycktes verkligen ganska ogenomtränglig, om än sakta men säkert skövlad av malaysiska skogsbolag. Lastbilarna, lastade till gränsen med enormt timmer, rusade förbi oss. I norra delen av landet var säkert vartannat fordon som passerade oss just en sådan timmerlastbil.

Klimatet betydde inte bara härliga fåglar och apor, utan även mindre trevliga insekter. Det fanns inte bara mängder av myggor – i Gabon fick vi även bekanta oss med ‘le foro’. En enormt liten fluga som svärmade i enorma antal, speciellt kring skymning och gryning. Efter några dagar var vår bara hud bokstavligen täckt av röda bitmärken, som dessutom kliade enormt.

Gabon var glesbefolkat, men som vanligt väldigt gästvänligt. Dessutom frågade aldrig någon efter gåvor eller någon annan motprestation – där fanns en ömsesidig uppskattning i att leva och äta sida vid sida med oss förbiresande.

En polisman vid en vägspärr strax utanför Biyeyem påstår att mönstret på våra däck inte är djupt nog. Jag hittar snabbt på att jag är professionell cyklist och av erfarenhet vet att våra däck är perfekta för de rådande förhållandena. Dessutom har vi faktiskt djupare mönster på våra cykeldäck än vad många bilar här har.

Ambam, bara tre mil norr om gränsen till Gabon, blir vår sista anhalt i Kamerun. Imorgon kommer vi ta oss över till vad som sägs vara ett lugnt men dyrt land. Vi bunkrar upp i stan med så mycket mat och nödvändigheter vi orkar bära.

Sammanfattning Kamerun
Kamerun. Vacker grönska, mycket djur (sköldpaddor och apor bland de som såldes längs vägen), och, antar jag, ändå bara en försmak av den extraordinära regnskog som måste ligga längre inåt land. Stränderna norr om Kribi var en god överraskning – vacker vit sand och klart vatten, men ändå inga turister. Kamerun, liksom många andra länder i Afrika, visade sig vara ett okänt paradis.

Mitt djupaste minne är Albatros, ca halvvägs mellan kusten och gränsen till Gabon. Karismatiske Jean-Yves och hans lilla oas mitt i skogen gav oss en intressant inblick i naturen och den lokala kulturen, och hur dom lever sida vid sida. Till alla som planerar att besöka Kamerun, rekommenderar jag ett par dagars besök på Domaine del Albatros. Trots avståndet till större orter och begränsade resurser har Jean-Yves lyckats bygga något utöver det vanliga.

I Calabar möter vi amerikanskan Amy som körde förbi oss dagen innan. Vi får bo i hennes gästrum i stan, och på kvällen bjuds vi att följa med på en pizzafest som hennes tyska pojkvän Alex ordnar för diverse vänner. Kunde vi få en bättre födelsedagspresent (både jag och Lina fyller år den 14:e)?

Visum till Kamerun
Adress: Cameroon Consulate / 21 Ndidem Usang Iso Road / Po box 863 / Calabar / NIGERIA
Telefon: 00234-(0)87-222782
Vi kommer dit vid niotiden och släpps in en halvtimme senare. Två ifyllda formulär, ett brev till konsuln (något i stil med “Dear Excellency, please give us a visa…”), tre foton och 51 000 centralafrikanska CFA ger oss ett visum giltigt i en månad (s.k. ‘short stay’). Vi fick lov att vänta inne på konsulatet tills fyra på eftermiddagen, och tilläts bara gå ut för att köpa lunch. Som tur var fanns där en toalett. Vi behövde ingen passkopia, referens i Kamerun eller bevis på hotellbokning.

Sammanfattning Nigeria
När jag först kom till Nigeria var jag beredd på det värsta. Rykten om vidsträckt korruption och beväpnade banditer lämnar lite gott att läsa om landet. Dessutom gjorde jag misstaget att läsa amerikanska utrikesdepartementets reserekommendationer, med Nigeria högst upp på varningslistan: “Våldsam brottslighet som begås av vanliga kriminella, såväl som av personer i polis- eller militäruniform, kan inträffa i hela landet. Att färdas på vägar är farligt. Rån av beväpnade ligor har rapporterats på landsvägar och i större städer.” Där fanns också specifika varningar gällande att resa landvägen från Benin. Och även om det var lätt att tröttna på gränspolisen som medvetet arbetade långsamt i hopp om en muta, och till slut rakt ut frågandes efter en ‘dash’ á 1 700 naira – hade jag aldrig några egentliga problem. I själva verket var den mutförfrågan vid gränsen den enda under hela resan genom landet, och i slutändan behövde jag aldrig ge efter.

Efter ett par dagar i landet slöt Lina upp igen efter nära två månaders semester, och vi fortsatte tillsammans sydost mot gränsen till Kamerun. Längs vägen mötte vi mestadels vänliga och välkomnande tjänstemän vid de många vägspärrar vi passerade varje dag – både polis och militär. Dom var där för vår säkerhet, och ville helt enkelt att vår resa i landet skulle bli så bra som möjligt. På immigrationsmyndigheten i Abuja var det inga problem att få mitt visum förlängt – de anställda bjöd oss till och med på läsk! I slutändan hade vi säkert ett dussin adresser och telefonnummer till tjänstemän som ville hålla kontakten, eller som gav oss sina nummer för att vi skulle kunna ringa om något hände. Det värsta som inträffade var faktiskt vårt möte med den nigerianska säkerhetstjänsten (9 feb.), men även dom visade sig helt enkelt bara bry sig om vår säkerhet.

Boende på hotell/vandrarhem var billigt (förutom i Cross River State där det och allt annat var dyrare), så det hände bara ett fåtal gånger att vi tältade eller bodde hemma hos folk längs med vägen. Dessutom cyklade vi ofta mellan åtta och tolv mil om dagen – ibland på riktigt dåliga vägar – och hade inte mycket tid kvar till att möta en eventuell värd.

Den största skillnaden från övriga Västafrika var människorna. Dom var enormt välkomnande och vänliga. När folk i Senegal och Mali ropade “Ge mig pengar” eller “Ge mig din cykel”, hälsade nigerianerna på oss med “Well done”, “You try”, “Master” eller “Patron”. Roligt blev det när dom också satte sin stolthet i att gissa vår nationalitet, men oftast inte lyckades helt med hälsningar så som “Chinaman”, “From Japan”, “Indian” och “From Afghanistan”. När vi berättade att vi var från Sverige, svarade dom oftast först: “Aha – Schweiz”. Efter att ha upprepat Sverige några gånger, fortsatte de “Aha, Sudan”. När dom till slut förstått att det var Sverige, frågade dom “Ligger det i Asien?”

Nigeria har på långa vägar varit den trevligaste överraskningen hittills på resan. Och även utan att räkna in de låga förväntningarna med rykten om korruption och våld, är landet en favorit i hela regionen. Det tycks som att staten, åtminstone ur en turists synvinkel, lyckats i sin kamp mot korruptionen under de senaste åren, men att bilden av landet kommer ta mycket längre tid att förändra.

Till sist något om det kommande valet i april. Det är ett nästintill obligatoriskt samtalsämne mellan folk här, och det var ganska lätt att få en bild av hur folk i allmänhet ser på det. Alla vi diskuterade frågan med – och det gjorde vi med nästa alla människor vi mötte – gav intrycket av att sittande presidenten Obassanjo och hans PDP (People’s Democratic Party; Folkets demokratiska parti) gjort lite gott under de senaste fem åren. Långt ifrån deras slogan på enorma affischtavlor runtom i landet: “Vi har gjort bra saker – låt oss göra mer!” Alla sa att de skulle rösta för förändring. Ganska många sa tyvärr också att dom troligtvis inte skulle rösta alls för att de inte trodde att deras röst skulle räknas. Ett par sa rakt ut att vad resultatet än blir, kommer det att manipuleras till PDPs favör. Bilden var så enstämmig att jag skulle tvivla starkt på ett resultat genom vilket PDP fick fortsatt makt. Gissa vilka som vann?

Jag cyklar de sista tio milen till Nikki – bara två mil väster om gränsen till Nigeria. Imorgon kan jag korsa gränsen tidigt och komma en bra bit därifrån innan jag återigen måste söka nattplats. Ikring gränser finns alltid större risk för bedragare och tjuvar, så jag brukar alltid försöka undvika att behöva sova där som första plats i ett nytt, okänt land. I Nikki frågar jag en hotellägare om hon tror att jag kan tälta vid gränsen. “Decoupé” svarar hon snabbt samtidigt som hon drar fingret över halsen för att symbolisera att någon skär av ens huvud. Jag stannar i Nikki.

Vid ett annat gästhem, där jag stannar övernatt, pratar jag med ägarinnans syster. Hon berättar att hon en gång reste till Holland i tre månader för att besöka en familjemedlem som gift sig med en holländare. Men hon gillade det inte: “man måste ringa innan man besöker en vän!” säger hon med förvåning i rösten. Jag hoppas att hon också kan berätta det för sina vänner, för dom flesta afrikaner tycks fortfarande tro att Europa är paradiset utan brister. Jag försöker oftast säga att även om den materiella standarden är högre i Europa, så ser inte det sociala livet lika bra ut.

Sammanfattning Benin
En snabb färd på dammiga vägar. Jag minns Benin mest som en resa genom ett enda stort moln av tegelrött damm. Jag hann inte se speciellt mycket längsmed vägen, men dom människor jag träffade var alla vänliga!

Från Kara fortsätter jag tre mil österut till gränsen mot Benin. Jag tillåts tälta bakom den togolesiska gränspostering. Poliserna och immigrationstjänstemännen som jobbar där visar sig vara trevligt sällskap också.

Vid Benins gränser kan man bara få ett 48-timmars transitvisum, vilket är precis på gränsen till vad som behövs för att hinna cykla tvärs över landet till Nigeria. Med över 230 kilometer av dålig sandväg framför mig är det viktigt att tjäna in även den korta tid det tar att få visumet. På kvällen går jag därför över till Benins gränspostering, där dom hjälper mig med att få visumet dagen innan; daterad för morgondagen.

Sammanfattning Togo
Även om Togo är ett litet land var fem dagar knappast tillräckligt med tid för att göra det rättvisa. Det lilla jag hann se fick mig i alla fall att längta tillbaka redan innan jag lämnat landet. Ett oerhört vackert landskap – ibland bergigt, men oftast mjukt böljande. Med små välstädade byar till synes slumpvis utströdda över savannen, var det lika pittoreskt som vilken Disneyfilm som helst. Människorna – fridfulla och lugna, inte minst i jämförelse med ghananerna – passade också dom perfekt in i den bilden.

Som turist var det också skönt med billiga hotell – dessutom välstädade, något som tycktes utmärka allt i Togo.

I Bawku sover jag på Paradise Guesthouse – 30 000 cedis natten.

Sammanfattning Ghana
Ghana levde inte upp till mina förväntningar, men trots det fanns det några minnesvärda dagar. Mole nationalpark, som jag hade hört så mycket gott om, var kanske den största besvikelsen. För mig liknade den mer ett zoo än en park. Inte för att det fanns några stängsel runt djuren, utan p.g.a. restriktioner som istället var som stängsel runt besökarna. Många andra turister jag mötte där höll med. Det var hopplöst svårt att få göra någon längre exkursion in i parken, annat än den dagliga promenaden runt det konstgjorda vattenhålet 500 meter från motellet.

Bara för att göra besöket till en riktig flop, fick jag också malaria på vägen tillbaka norrut från Mole, och fick lov att lifta tillbaka till närmsta staden Tamale. Där vilade jag upp mig i fyra dagar – först på sjukhuset och sedan på ett gästhem.

Jag lämnar Ghana i besvikelse efter att ha förväntat mig något annat. Men Ghana är säkert underbart vid de rätta platserna, och de rätta tillfällena. Det handlar mest om att hitta de platserna, och att nå dit vid de rätta tillfällena; möta de rätta människorna. Att resa kräver lite tur – något jag hade i Burkina Faso, men inte här.

Att lämna Koubri, Boston, Abdalai och Jean är inte lätt. Det har varit en grym vecka; jag har blivit vän med både en djembe och Burkina Faso. Men efter en så lång paus här och dessförinnan i Ouaga, börjar det klia i benen. Dags att trampa vidare!

Den sista bit väg söderut till Pô skär genom Kabore-Tambi nationalpark (Parc National de Kaboré Tambia). Den döptes nyligen om (tidigare Parc National de Pô) efter namnet på en parkanställd som mördats av en tjuvskytt. Solskenet försvagas av en disig luft, precis som hela den gångna veckan. Där finns inte en människa i sikte, så när som på tre soldater vid en militärpost halvvägs genom parken. Jag frågade om jag fick campa där – till synes en lugn och vacker plats, mitt i skogen – men dom delade tyvärr inte min entusiasm.

Framme i Pô äter jag ris och bönor på en restaurang för 100 CFA (1,50 kr). Två andra gäster som sitter bredvid mig erbjuder sig att hjälpa mig med boplats. “Du kan bo hos min vän – han bor där borta”, säger den ena och pekar upp längs vägen. Vi åker iväg (dom cyklar också), men vi trampar och trampar och det visar sig att han bor sex kilometer norrut, dvs. åt fel håll. Jag funderar på att vända tillbaka och leta efter en annan plats i rätt riktning, men solen har redan satt sig så det börjar bli svårt.

Plötsligt stannar vi vid vägkanten: “Han kommer att visa dig en plats”. Mina två ‘vänner’ lämnar mig där vid vägkanten med en främling, som sen föreslår att jag campar på ett fält bredvid vägen. Jag försöker få dem att förstå hur osäkert det vore för mig att campa där, fullt synlig för förbipasserande. Efter en lång diskussion tar en annan man med mig till sitt hem; vi delar på hans stora säng. Som tur var kunde jag också ta med cykeln in på rummet och ha den under uppsikt. Min värd är hängiven kristen: Jesus står ristat i betongen framför ingången till huset, och han fördriver mestadelen av sin tid i att be. Jag sover, glad att åtminstone ha återupptagit cyklandet – en första lång dag – efter mer eller mindre två veckors vila. Det är skönt att vara på väg igen.

Sammanfattning Burkina Faso
Det är en sömnig gränspost. Jag får instruera mannen på Malis immigration att ge mig en utresestämpel, och får själv välja vilken. Han trevar i högen av stämplar: “Blir den här ok?” På Burkina Fasos sida är det lika lugnt, fast lite mer organiserad. Mina första dagar i landet trampar jag ‘la rouge’ (den röda) – en sandväg, kallad så efter jordens vackra, tegelröda färg. Att välja en mindre väg innebär såklart sämre underlag, men det är det värt då där också är mindre trafik och färre turister.

Min första natt bor jag på en katolsk mission. På kvällen spelar byns ungdomar upp en vacker, glädjefylld pjäs på trapporna in till den stora katedralen. Det var en vacker introduktion till ett land som visade sig vare precis så gästvänligt som den där första dagen tycktes antyda. Burkina Faso är för övrigt ett mellanting inte bara geografiskt utan även religiöst, mellan Mali, där Islam dominerar, och Ghana, där merparten av befolkningen är kristna.

Ouagadougou, huvudstaden som i en guidebok beskrivs som “en övervuxen by med alldeles för många getter”, visade sig vara allt annat än just det. Jag såg faktiskt inte en endaste get, utan istället en mängd trevliga barer och billiga restauranger, och en stad som dessutom var enkel att strosa omkring i. Mycket trevligare än Bamako i Mali, som inte ens kändes säker nog att gå omkring i kvällstid.

Den veckolånga vistelsen i Koubri – djembe-sessionerna med burkiniern Boston och fransmannen Jean – är redan ett av dom bästa minnena från hela resan.

På eftermiddagen tar Lina bussen till Ouagadougou. Hon kommer att flyga därifrån till Senegal, där hon kommer att möta sina föräldrar för en tre veckor lång semester tillsammans. Senare kommer hon även semestra med en vän i Ghana. Jag fortsätter själv, och vi planerar att mötas igen någonstans sydost om Burkina Faso. Min först natt ensam blir i lilla byn Somo, bredvid några cykelmekanikers hem och verkstad. Somnar tidigt.

Sammanfattning Mali
Mali – ett enormt land i Västafrikas absoluta centrum, både geografiskt och historiskt. Landet är känt för städer som Djenné och Timbuktu, klassiska afrikanska musiker som Salif Keita, Tourmani Diabaté och Ali Farka Touré och moderna musiker som Tinariwen och Amadou et Mariam. Landet kan verkligen bära uppfattningen hos en del, att det rymmer essensen av Afrika i ett enda land. Från musiken till landets lugna och respektfulla folk.

Men lika stort som Mali är, lika svårt är det att ge landet en rättvis beskrivning efter att ‘bara’ ha passerat igenom från väst till öst. För oss var det ganska monotont och trist. Långa avstånd, och halvvägs genom landet den värsta huvudstaden hittills. Bamako, en trång stad fylld med bilar, hade vi svårt att gilla. Den kändes inte säker nog att vandra omkring på kvällen, och hade dessutom inte mycket av stadsliv förutom de lite större affärerna. Det fanns få caféer och barer med uteservering – den typ som passar en nykomling, med möjligheten att iaktta människor och miljö runtikring.

Trots den något trista upplevelsen av huvudstaden, och miljön i övrigt, fick vi uppleva några minnesvärda möten. Bland dem Paul, som med rötter i Zimbabwe och hemvist i Australien nu jobbade med guldgruvorna i västra Mali. Han sponsrade oss med fyra nätters fyrstjärnigt hotellboende i Kayes. De fyra stjärnorna spelade inte så mycket roll som gjorde Pauls varma sinnelag och goda sällskap. Sena nätter i hotellbaren spelandes biljard; Creedence Clearwater Revival i stereon.

Jag hoppas kunna se mer av Malis enorma land nästa gång. Och trots en del mindre intressanta dagar så är varje sådan värd dom då du till slut somnar in under stjärnhimlen. Med den friska luften, som fläktar behagligt i kvällen. Där tystnaden är så total att du kan höra den. Och där folk är så förutsägbart mänskliga att du inte behöver oroa dig för någonting. Definitionen av stillhet och lugn!

Vi lämnar byn tidigt på morgonen efter att vi köpt lite bröd till frukost – brännande hett från bageriet. Efter 50 kilometer stannar vi för lunch vid en busshållplats. Människorna omkring oss, som kommer och går med bussarna som passerar förbi, tittar på varje steg vi tar; allt vi gör. Men dom pratar sällan med oss, eller frågar efter något. Dom iakttar bara.

Busshållplatserna finns ofta vid de byar som ligger för långt bort från vägen för att invånarna ska kunna vänta på transport hemma. Platserna består oftast av en sittyta av stockar eller tjocka grenar, upphöjd ca en halvmeter upp på fyra höga pålar. Ännu någon meter upp finns oftast ett halmtak för att ge skugga, fast inte tillräckligt tjockt för att skydda mot regn. Om det inte finns något tak, så står oftast ett träd i närheten som kan skänka skugga under dagens hetaste timmar. Ibland är taket trasigt, eller så saknas det, och platsen blir mer eller mindre oanvändbar. På dom platserna ser man sällan någon sitta.

Vid byn Sinthiou Fissa finns en sådan busshållplats vid huvudvägen, precis vid korsningen där en liten sandväg leder ner till den egentliga byn. Där står några män – i väntan på transport, eller kanske bara betraktandes förbipasserande. Vi frågar dem om det möjligen går att finna flaskvatten i byn: “Nej, det finns inget vatten – men det bor en amerikan här”! En besökande toubab är en ‘grej’ i de flesta byar, så jag kan väl inte säga att svaret kom som en överraskning. Dock kanske att en amerikan kunde vara ett substitut till flaskvatten!

Vi blir såklart nyfikna, och är dessutom ganska trötta, så vi cyklar ner mot byns centrum. Det är ett sandigt torg omgärdat av ett antal hus och två små butiker. Några män vid en av butikerna berättar att amerikanen är en volontär från amerikanska Fredskåren, och strax därefter dyker han upp. Han kommer på sin cykel från arbete på fälten ett par kilometer därifrån. Greg heter han, och efter att vi frågat bjuder han in oss att tälta på hans värdfamiljs gård. Vi tycker alla att det är trevligt att få prata med en annan muzungu (Öst- och Södra Afrika), faranji (Etiopien), toubab (Västafrika) eller vad de nu kallar oss vita människor. Det är skönt att ibland få dela erfarenheter och upplevelser av kulturen och livet här med någon från en liknande bakgrund som vår.

Fredskåren (am. Peace Corps) är en frivilligorganisation för biståndsarbete, instiftad av John F Kennedy på 60-talet. Vi mötte flera av dess volontärer i Gambia, Senegal, Mali och Burkina Faso. Alla tycktes dom stanna i två år – Greg hade redan varit i Sinthiou Fissa en tredjedel av sin tid. Fast det är inte som att ‘sitta inne’ precis – han berättade att det i och för sig kunde vara jobbigt ibland, men att det också var en väldigt bra erfarenhet. För en gångs skull är det en typ av bistånd som handlar om mer än att bara lätta på sitt samvete genom att donera kläder eller pengar. Gregs uppdrag var att undervisa i miljöfrågor på den lokala skolan, ur ett jordbruksperspektiv: kompostering, effektiv vattenanvändning osv.

Sammanfattning Senegal
Senegal var som två olika länder. För oss som färdades på cykel, delades landet in i den del dit de flesta turister åker, och den dit färre kommer. Kusten kontra inlandet. Lokalbefolkningen vid kusten var verkligen en prövning för vårt tålamod. Dom tiggde – eller snarare begärde – våra saker om och om igen. Unga som gamla; i byarna såväl som i städerna. Dom frågade efter en penna, godis, skjortan jag bar eller Linas cykel. I inlandet stötte vi däremot inte på några sådana problem. Gästvänliga och varma människor lät oss tälta i byarna vi passerade.

Senegal har också, tycker jag, den bästa maten söder om Sahara. Krispigt, ofta stekt ris, blandat med smakrika men inte speciellt starka kryddor, som en bädd under skivor av lime, chili, fisk, grönsaker så som okra och frukter som papaya. Riset är en fräsch basmat till skillnad från den vanliga afrikanska majsgröten. Bitarna av fisk, grönsaker och frukt är också bättre än de vanliga mosiga köttgrytor i vilka man knappt kan urskilja innehållet.