Gränsövergången – klassisk över en flod – går enkelt och snabbt. Proceduren på den gabonesiska sidan är dock lite ovanlig. Vid gränsen får vi en blankett att fylla i, men först när vi når polisen/immigrationen i nästa stora stad – Bitam – byter vi ut den mot en inresestämpel i passet.

En polisman vid en vägspärr strax utanför Biyeyem påstår att mönstret på våra däck inte är djupt nog. Jag hittar snabbt på att jag är professionell cyklist och av erfarenhet vet att våra däck är perfekta för de rådande förhållandena. Dessutom har vi faktiskt djupare mönster på våra cykeldäck än vad många bilar här har.

Ambam, bara tre mil norr om gränsen till Gabon, blir vår sista anhalt i Kamerun. Imorgon kommer vi ta oss över till vad som sägs vara ett lugnt men dyrt land. Vi bunkrar upp i stan med så mycket mat och nödvändigheter vi orkar bära.

Sammanfattning Kamerun
Kamerun. Vacker grönska, mycket djur (sköldpaddor och apor bland de som såldes längs vägen), och, antar jag, ändå bara en försmak av den extraordinära regnskog som måste ligga längre inåt land. Stränderna norr om Kribi var en god överraskning – vacker vit sand och klart vatten, men ändå inga turister. Kamerun, liksom många andra länder i Afrika, visade sig vara ett okänt paradis.

Mitt djupaste minne är Albatros, ca halvvägs mellan kusten och gränsen till Gabon. Karismatiske Jean-Yves och hans lilla oas mitt i skogen gav oss en intressant inblick i naturen och den lokala kulturen, och hur dom lever sida vid sida. Till alla som planerar att besöka Kamerun, rekommenderar jag ett par dagars besök på Domaine del Albatros. Trots avståndet till större orter och begränsade resurser har Jean-Yves lyckats bygga något utöver det vanliga.

I en by möter vi en man med en fin, 1980-tals tävlingscykel. Han berättar för oss om problemen vid polisens vägspärrar. “Dom stoppar mig och kräver ett kvitto för cykeln. Men eftersom jag inte har något så måste jag ‘betala’ – annars beslagtar dom cykeln, och det kostar mig ännu mer att få den tillbaka.”

Vi stannar övernatt på Auberge Domaine del Albatros. Det ligger längs med vägen, ensamt ute i skogen. På en stor gräsäng, mellan vägen och en bergssluttning, ligger fyra-fem vitmålade hyddor med halmtak utspridda som på måfå. Ägaren Jean-Yves Akame låter oss bo i en av hyddorna för bara fem dollar natten. Där inne finns en stor säng, ett bord och stolar, en dusch, toalett och ett handfat.

Elektriciteten har inte fungerat på hela dagen, och med den inte heller duschen. På kvällen kommer istället Jean-Yves med en hink vatten åt oss att duscha i, och en oljelampa att lysa upp rummet med. I hyddan närmast vägen har han byggt en bar. Vi möts där på kvällen för att prata om hans projekt. Han vill få turister att hitta till sitt auberge – han vill visa dem runt; berätta om den lokala kulturen och miljön. Hans fru har gjort oss te; vi sitter i timmar och samtalar.

Nästa morgon tar han oss med på en kort vandring upp genom skogen och över några odlingsfält. Hans kunskap om olika växter och insekter är häpnadsväckande – där tycks finnas ett användningsområde för mer eller mindre varje typ av gräs och växt vi ser. Saven från en växt kan läka sår, bladen från en annan går att forma till en kopp och dricka vatten med, och ännu en annan används till att markera ut mark, eller i en grupp om fyra för att markera en grav.

På vägen till Kapstaden förstördes tyvärr de flesta av mina bilder från våra två dagar i Albatros, men jag lovade ändå att framföra ett varmt välkomnande till den som hittar till Jean-Yves vackra auberge. Jag är säker på att ett längre besök där kan bli en av höjdpunkterna under en resa genom landet.

Vi bor på ett auberge i Akom II för 2 500 CFA natten.

Då och då skiner solen igenom öppningar mellan regntunga, gråblå moln, och lyser upp den frodiga gröna skogen och tegelröda jorden.

Efter 25 kilometer passerar vi genom landets enda riktiga semesterort, Kribi, och svänger av inåt land på en jordväg. Vi övernattar hos två unga kvinnor – Doris och Estella – i Afan-Oveng. Vi badar i en liten flod i närheten. Från ett annat litet vattendrag hämtar vi dricks- och kokvatten.

I Londji Plage (Longji Plage), tältar vi på stranden mot en liten avgift till dess ägare. Kustbyn ligger inte långt ifrån Kribi – en välkänd semesterort i södra Kamerun. Stranden är riktigt fin faktiskt.

Kamerun är också känt för sin regnskog i östra delen av landet. Men den enda skog vi har sett har kommit lastad på långtradare. Flera stycken passerar oss varje dag på sin väg västerut till hamnen i Douala. Regnskogen i Centralafrika är världens näst största efter Amazonas.

Fortfarande väldigt trötta från malaria, bestämmer vi oss ändå för att cykla vidare. Vi tältar på gården till en trevlig familj längs med vägen.

Vi får våra visum till Kongo vid två som ambassaden lovat oss, men innan dess testar sig både jag och Lina positivt för malaria – igen! Jag hade dessutom järnbrist och någon svamp och bakterie i feces, så vi får massvis med tabletter med oss på bussen tillbaka till Edéa.

Vi lämnar våra cyklar och vårt bagage bakom oss, och tar bussen den två timmar långa resan till huvudstaden Yaoundé. Vi är på jakt efter de två sista visumen på resan – till Gabon och Republiken Kongo.

Gabon är enkelt. Vi lämnar in våra pass vid tio på morgonen tillsammans med en ifylld blankett, två foton och 35 000 CFA, och hämtar ut dem strax före två på eftermiddagen.

Sedan springer vi vidare till Republiken Kongos (Kongo-Brazzaville) ambassad, där vi måste lämna in vår ansökan innan två för att få vårt visum nästa dag. Vi hinner precis, och proceduren är lika enkel som på föregående ambassad: En ifylld blankett, två foton och 70 000 CFA (!). Återigen får vi en månads visum från ett valfritt datum.

Efter att vi sökt igenom centrum för en plats att bo på, och utan att hitta något billigt nog, tar vi en chansning och frågar en taxichaufför efter en rekommendation. Vi har tur – han kör oss till en förort långt bort som vi aldrig hade hittat själva. Där får vi ett rum med wc/dusch, fläkt och TV för bara 6 000 CFA. Rent och fint, också. Imorgon plockar vi upp våra pass på eftermiddagen innan vi åker tillbaka till Edéa.

På morgonen – när vi ser stan i dagsljus för första gången – är jag mest glad över att se att dom har chococam. Det är ett jordnöts- och chokladsmör som funnits i många av de frankofona länderna i Västafrika också. Perfekt att bre på en baguette som snacks längsmed vägen. Avokadosäsongen tycks också just ha börjat – de kostar bara någon krona styck. Härligt!

Efter att vi fått reda på att varken Gabon eller Republiken Kongo har någon ambassad i stan säger vi hej då till vår värd Ejyke och fortsätter söderut till Edéa. Det är en fin väg, men med överraskande lite trafik för att vara den enda asfalterade vägen mellan landets två största städer. Folk kör vettigare här än i Nigeria – kanske tack vare skyltarna som då och då syns längsmed vägen med texter så som “Sept mortes” (sju döda), bredvid vilka resterna av en buss eller bil ligger kvar som en påminnelse.

I en by femton kilometer före Edéa stannar jag till vid ett hus där det tillverkas palmolja. Jag pratar med Araba. Han berättar att han jobbar där för pengarnas skull. Kvar i hembyn, inte långt från huvudstaden Yaoundé, är hans fru och enda barn. Det har gått åtta månader sedan dom senast sågs, för pengarna han tjänar räcker inte till bussbiljetten på cirka 70 kr. Det går inte att ta miste på hur ledsen han är över att inte få träffa sin familj. Det ryker från elden under de gamla oljefaten i vilka palmfrukterna värms upp. I ett hörn står pressen de använder för att utvinna själva oljan.

I Edéa bor vi på Auberge Ration. Där kommer vi också lämna våra cyklar inlåsta medan vi åker till huvudstaden Yaoundé i jakt på visum till Gabon och Republiken Kongo.

Dom sa först att vi skulle komma fram sex på morgonen, efter att redan ha ändrat sig från midnatt när vi avgick fyra timmar sent. Men tidigt på morgonen “har motorn ett litet problem [...] och vi kan inte gå med full fart”. Vi kommer fram vid tre på eftermiddagen, femton timmar sent.

Bredvid mig på lastdäcket låg Ejyke Emanuel. Han bjuder in oss att bo hemma hos honom i Douala: “ring mig när ni kommit fram till bensinstationen i Camp Yabassi”. Efter att vi fått våra inresestämplar vid immigrationen – enkelt och snabbt utan problem – börjar vi röra oss in mot stan. Men när vi frågar tre män längs med vägen för väganvisningar, bjuds vi istället in på öl. Och varför inte? William från Sydafrika, Sherman från Singapore och Martin från Sverige (!) jobbar som sjömän; deras fartyg ligger i docka. “Dom behövde laga någonting; nåt var trasigt”, förklarar Martin.

Vi går tillbaka till hamnen där vi sätter oss på en av flera fina barer med havsutsikt. Själva redan ganska druckna bjuder dom in oss till tre rundor öl och en tallrik färsk, grillad fisk. Båten dom arbetar på försörjer oljeplattformarna vi passerade under natten med nödvändigheter såsom mat, bränsle och reservdelar. Vi har riktigt kul tillsammans i alla fall, och tackar för en schyst början av vår resa genom Kamerun.

Dom ordnar med en taxi som eskorterar oss till Camp Yabassi. Vi följer efter på våra cyklar – om än ganska vingligt. När vi kommer fram ringer föraren Ejyke åt oss, och minuten senare dyker han upp. Efter att vi lämnat våra saker hemma hos honom går vi till en pub i närheten där han bjuder på ännu en runda dricka och färsk fisk.

Vi sover i Ejykes enrumslägenhet: jag och Lina på sängen och Ejyke på golvet (han vägrade ta sängen själv). Det är varmt, och en ensam bordsfläkt räcker inte för att hålla de många myggorna på avstånd. Jag ligger vaken och lyssnar på nigerianen 2Face Idibia: “If love is a crime, I’m willing to be hunted”. Hans senaste CD Grass 2 Grace, som Ejyke köpt i Nigeria, står på återuppspelning natten igenom.