Att korsa gränsen till Ghana går snabbt och enkelt, med vänliga tjänstemän på bägge sidor. En fin, asfalterad väg med breda vägrenar, och ibland till och med övergångsställen där den skär genom byar. I Ghana är turistindustrin mer påtaglig och utvecklad, med “Crocodile Pools” och “Slave Camps” titt som tätt skyltade längs med vägen, och innan större städerna proklameras det att “Ghana Tourist Board welcomes you to …”. Vägkanterna är rena – en gång ser jag till och med anställda renhållningsarbetare som plockar rent – något jag aldrig tidigare sett i Afrika.

I Sumbrungu möter jag Michael – också på cykel. Han bjuder in mig att stanna övernatt; vi cyklar tillsammans till hans familjs hem några kilometer längre fram, i lilla byn Azimsum. Gården utgörs av flera hus, sammankopplade av lermurar. Tillsammans bildar de med murarna flera små mysiga innergårdar. Huset vi sover i är målat klarblått på utsidan, och ljusblått inuti. Det är byggt av betong, med ett lutat tak av korrugerad järnplåt. Vi sover på en tunn, vävd matta på golvet. “När jag får mer pengar kommer jag att köpa en säng” säger Michael medan han rullar ut mattan. Lerväggarna emellan husen är urholkade, och har små, små ingångar nere vid marken. Inuti bor kycklingar!

Jag tvättar lite kläder innan vi återvänder till Sumbrungu, där Michael nyligen öppnat sin egna butik. Han säljer kassettband med musik, och arbetar vanligtvis till tiotiden på kvällen. Han köpte ett parti kassetter i södra Ghana, där de bara kostar 9 000 cedis styck. I närliggande Bolgatanga kostar dom 12 000, och här säljer han dem för 15 000. Under de tre timmar jag är där tillsammans med honom säljer han dock inga, men imorgon är det marknadsdag. Då hoppas han kunna sälja fem-sex stycken. Det skulle ge honom ca 25 000 cedis i vinst (ca 15 kr). Det låter kanske inte mycket, men livet i Ghana är också ganska billigt.

I affären har han en kassettspelare och två stora högtalare, ständigt på högsta volym. Han är själv ganska religiös och de flesta banden innehåller kristen musik. Ett av de bäst säljande, berättar han, är nigerianska “Total Prayer”. Själv skulle jag väl inte kalla det musik – sångerskan Juliana Okah upprepar om och om igen: “I shall not die, my parents shall not die, my sisters and brothers shall not die. I shall not get any sickness, my parents shall never get sick” osv. Jag är ganska lättad när han bestämmer sig för att spela 50 Cent istället.

Vid sjutiden cyklar vi till kyrkan där han alldeles nyligen startat en ungdomskör. Byggnaden, ännu inte färdigställd, är bara ett tomt, taklöst skelett av tegelväggar. Så trots att de är inomhus, övar de i månljuset under bar himmel. Michael har tagit med sig en svag, uppladdningsbar ficklampa, som han ställer på ett bord i mitten av den tomma kyrkan så att vi åtminstone kan se varandras ansikten. Till en början är där ett dussintal flickor och två pojkar i kören, men ännu ett dussin yngre barn ansluter en timme senare. Michael har själv skrivit och komponerat deras vackra huvudlåt. Det är första dagen några av barnen är med, och dom sjunger väldigt tyst och blygt till en början. Men efter nära två timmars övning har Michael ingjutit självförtroende i deras sång.

Vi cyklar hem i mörkret. Ner en dalgång med en liten flod och tomatodlingar; kylig luft. Sedan upp på höjden till Azimsum; till Michaels hus och en god natts sömn.

Att lämna Koubri, Boston, Abdalai och Jean är inte lätt. Det har varit en grym vecka; jag har blivit vän med både en djembe och Burkina Faso. Men efter en så lång paus här och dessförinnan i Ouaga, börjar det klia i benen. Dags att trampa vidare!

Den sista bit väg söderut till Pô skär genom Kabore-Tambi nationalpark (Parc National de Kaboré Tambia). Den döptes nyligen om (tidigare Parc National de Pô) efter namnet på en parkanställd som mördats av en tjuvskytt. Solskenet försvagas av en disig luft, precis som hela den gångna veckan. Där finns inte en människa i sikte, så när som på tre soldater vid en militärpost halvvägs genom parken. Jag frågade om jag fick campa där – till synes en lugn och vacker plats, mitt i skogen – men dom delade tyvärr inte min entusiasm.

Framme i Pô äter jag ris och bönor på en restaurang för 100 CFA (1,50 kr). Två andra gäster som sitter bredvid mig erbjuder sig att hjälpa mig med boplats. “Du kan bo hos min vän – han bor där borta”, säger den ena och pekar upp längs vägen. Vi åker iväg (dom cyklar också), men vi trampar och trampar och det visar sig att han bor sex kilometer norrut, dvs. åt fel håll. Jag funderar på att vända tillbaka och leta efter en annan plats i rätt riktning, men solen har redan satt sig så det börjar bli svårt.

Plötsligt stannar vi vid vägkanten: “Han kommer att visa dig en plats”. Mina två ‘vänner’ lämnar mig där vid vägkanten med en främling, som sen föreslår att jag campar på ett fält bredvid vägen. Jag försöker få dem att förstå hur osäkert det vore för mig att campa där, fullt synlig för förbipasserande. Efter en lång diskussion tar en annan man med mig till sitt hem; vi delar på hans stora säng. Som tur var kunde jag också ta med cykeln in på rummet och ha den under uppsikt. Min värd är hängiven kristen: Jesus står ristat i betongen framför ingången till huset, och han fördriver mestadelen av sin tid i att be. Jag sover, glad att åtminstone ha återupptagit cyklandet – en första lång dag – efter mer eller mindre två veckors vila. Det är skönt att vara på väg igen.

Sammanfattning Burkina Faso
Det är en sömnig gränspost. Jag får instruera mannen på Malis immigration att ge mig en utresestämpel, och får själv välja vilken. Han trevar i högen av stämplar: “Blir den här ok?” På Burkina Fasos sida är det lika lugnt, fast lite mer organiserad. Mina första dagar i landet trampar jag ‘la rouge’ (den röda) – en sandväg, kallad så efter jordens vackra, tegelröda färg. Att välja en mindre väg innebär såklart sämre underlag, men det är det värt då där också är mindre trafik och färre turister.

Min första natt bor jag på en katolsk mission. På kvällen spelar byns ungdomar upp en vacker, glädjefylld pjäs på trapporna in till den stora katedralen. Det var en vacker introduktion till ett land som visade sig vare precis så gästvänligt som den där första dagen tycktes antyda. Burkina Faso är för övrigt ett mellanting inte bara geografiskt utan även religiöst, mellan Mali, där Islam dominerar, och Ghana, där merparten av befolkningen är kristna.

Ouagadougou, huvudstaden som i en guidebok beskrivs som “en övervuxen by med alldeles för många getter”, visade sig vara allt annat än just det. Jag såg faktiskt inte en endaste get, utan istället en mängd trevliga barer och billiga restauranger, och en stad som dessutom var enkel att strosa omkring i. Mycket trevligare än Bamako i Mali, som inte ens kändes säker nog att gå omkring i kvällstid.

Den veckolånga vistelsen i Koubri – djembe-sessionerna med burkiniern Boston och fransmannen Jean – är redan ett av dom bästa minnena från hela resan.

I Koubri möter vi Bostons goda vän Abdalai. Han bor i ett litet hus med ett rum; en säng. Jean och jag tältar utanför – vi reser tältet på marken framför huset. Bredvid dörren – en bit räfflad plåt – står en liten träbänk. Vi tillbringar mestadelen av vår tid där invid huset; övar djembe i timmar i sträck. Borta vid vägen säljer ett café ris med jordnötssås för 100 CFA (1,50 kr), och ett annat gör baguetter med omelett till ungefär samma pris.

Vinden blåser upp damm som fyller luften; skymmer solen. Under mestadelen av dagen är ljuset inte mycket starkare än det är på natten vid fullmåne. Det syns nästan inga skuggor. Det är ‘harmattan’ – en nordostlig vind i Västafrika, som inträffar årligen mellan december och februari. Vinden bär med sig damm och sand från Sahara till Guineabukten.

Bio
“Det finns två TV-apparater i samma by – två biografer”, berättar vår vän Abdalai med stor entusiasm, som om det är ovanligt för en by att ha fler än en TV. Han visar oss till den han tycker är den bättre. Vi betalar 50 CFA vardera i entré till det lilla rummet. Åtta rader av lerbänkar reser sig från marken, som vore de naturliga delar av lergolvet. Väggarna är också av lera; taket av vass. En 28-tums TV lyser upp från ena kortsidan. Ikväll visas en rätt dålig karatefilm – filmen hoppar regelbundet och färgerna är genomgående rödaktiga. Volymen är på högsta nivå; ljudet är skrikande skarpt och raspigt. Men för dom flesta i publiken är bion en sällsynt möjlighet att se något nytt och kanske okänt – kvalitén är inte det viktiga. Jag och Jean går ut efter en halvtimme; upptäcker byn, som är det nya och okända för oss.

Nyår
Barnen strövar omkring på gatorna; bränner av smällare. På kvällen besöker jag byns kyrka. Några barn övar inför en teaterpjäs senare på kvällen, men jag får sticka emellan och prova en av deras fyra egentillverkade elgitarrer. Jean kommer också, och tillsammans spelar och sjunger vi en stund. Vi återvänder senare för att titta på pjäsen – fast den spelas på deras lokala språk, så vi förstår inte mycket.

En halvtimme innan midnatt somnar vi hemma, och vaknar igen först nästa morgon. Det är första gången jag sovit över ett nyår. Nya prioriteringar här jämfört med hemma i Sverige.

Jag på cykel; Boston och Jean i taxi. Vi håller nästan samma hastighet tack vare trafikstockningarna i Ouaga. Vid skymningen har vi nått en förort där vi stannar övernatt hos en av Bostons vänner. Vi fortsätter till byn nästa dag. Quartier Le Tremplin D’Accueil, förortens namn, översätter Boston till “platsen dit du är välkommen innan du kommit fram”.

During the past few days, I and Jean have been given djembe lessons by Boston and others at Nayac. We practice for maybe three hours each day – fun at first when progress is quite fast. Tomorrow, Boston, Jean and I will travel to small village Koubri, thirty kilometers south of the capital. We plan to stay there for maybe a week and continue practicing. From there, I will continue cycling towards Ghana – only little more than 150 kilometers further south.

I’ve experienced Ouagadougou as the best major town so far on the journey: relaxed atmosphere, numerous pleasant bars and kind people. Far form what one guidebook described as “an overgrown village with way too many goats.”

Nu har saker och ting verkligen lugnat ner sig här, och livet tycks fortsätta som vanligt. Jag byter de senaste dagarnas skottsalvor mot slagen av djembes (trummor). Fransmannen Jean, som bor på samma vandrarhem, tar mig med till lokala organisationen Nayac.

Nayac har som syfte att låta människor från hela världen se och lära afrikansk kultur – musik, dans och målning. Dom håller också dagliga klasser där de lär ut traditionella instrument till lokala barn, för att de i sin tur ska kunna föra traditionen vidare. Vi stannar i flera timmar och lyssnar – först på när de unga pojkarna undervisas, och sedan till när lärarna spelar tillsammans. Härlig stämning!

Igår återigen utegångsförbud. Officiellt från 16:00, men gatorna gapade tomma först vid skymning, och även då var det inga problem att gå ut. När alla gick till sängs vid midnatt var jag så rastlös att jag fick med mig en ur personalen ut och jogga. Bara några kvarter bort och sedan tillbaka. Några gatuhundar gjorde oss sällskap; en grupp män satt i ett gathörn och tittade på en liten TV. Ingen militär eller polis syntes till, och ingen skottlossning hördes under natten.

På morgonen går jag på en promenad; tar en kaffe på ett av caféerna i närheten. Jag möter en fransman som bor i staden, och får höra fler historier om gårdagen. Militären förstörde fängelsemuren med pansarvagnar; tre eller fyra fångar rymde. Där har länge funnits en dispyt mellan polisen och militären över vem som har mest makt, och gårdagens konflikt utlöstes av att en militär sköts av polisen. Presidenten, som igår var på konferens i Mali, har troligen återvänt nu. Vad som tycks säkert är att militären anser sig få för lite respekt av polisen, och att dom helt enkelt strövade runt i stan igår kväll för att demonstrera sin makt.

Jag går förbi Avenue Nkrumah igen, och sedan ner till polisstationen. Hela dess fasad är täckt av skotthål; det har brunnit inuti. En stor mängd poliser står utanför och vaktar, ovanför dem skylten “Police Commissariat”, sönderskjuten. I deras kroppsställning syns tydligt att dom förlorat stolthet efter nattens händelser. Det står en utbränd bil på andra sidan gatan; patronhylsor ligger spridda över gatan.

I vilket fall verkar de flesta människor här säkra på att det ska bli lugnare inatt. Några ministrar har manat till återhållsamhet, säger BBC News. Hur som helst så har vi nu julgransbelysning på vandrarhemmet, som en av gästerna skaffat, och vi kan alltid fylla på ett lager av mat och öl till kvällen om det skulle bli utegångsförbud igen.

Intressant är för övrigt hur väl utlänningar tycks ha behandlats av både militären och polisen. Vi fick höra om några som blivit strandsatta i stan igår när skottlossningen började, som eskorterades ‘hem’ till sitt hotell av polis/militär.

Externa länkar
BBC News: http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6199983.stm
Alertnet: www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L20701982.htm
Alertnet: www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L21835180.htm
Alertnet: www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L21835037.htm

På väg från posten till vandrarhemmet, genom centrum och ned för Avenue Nkrumah (namngiven efter Ghanas första president), möter jag människor som springer åt andra hållet. En av dem tar sig tid att snabbt stanna upp och råda mig att också vända tillbaka: “Polisen slår människor med batonger”. Jag går tillbaka, men blir såklart nyfiken på att se vad som händer, och går ner till den närmsta parallellgatan nedanför. I alla korsningar har människor samlats för att via tvärgatorna se vad som händer på Avenue Nkrumah. Men snart rör sig militär nedför dessa gator också för att försöka skingra folksamlingarna och hindra dem från att se på.

Tillbaka på vandrarhemmet är allting lugnt och stilla. Men på eftermiddagen manar personalen oss gäster att inte röra oss på stan under kvällen och natten. I skymningen bekräftar radion att regeringen beslutat om utegångsförbud från 19:30. Personalen hjälper oss med att köpa lite nödvändigheter för att få till en bra kväll ändå: bröd, öl och cigaretter från en liten affär i närheten, som fortfarande höll öppet trots de annalkande problemen. Fram tills en timme eller så efter det anmodade utegångsförbundet, hör vi fortfarande fordon och människor som rör sig på gatorna utanför.

Sen börjar vi höra de dova ljuden av skott på avstånd. Medan kvällen lider, växer skottsalvorna allt närmare, och ökar i intensitet. Ryktena är många genom kvällen, och vad som är sant är svårt att veta. Vi får höra att det är militären och polisen som bråkar med varandra efter en dispyt. Någon säger att det hela började då en militär som försökte ta sig in på en föreställning med falsk biljett blev avvisad av polisen. När han sedan började bråka arresterades han och sattes i fängelse i tre dagar. Han släpptes för ett par dagar sedan, och fick snabbt stöd från resten av armén. Ett annat rykte gör gällande att tre civilklädda soldater nyligen sköts ihjäl av polis vid en vägspärr; de senare ovetandes om att dom de sköt var militärer. Vi nås regelbundet av rykten och nyheter från de enstaka människor som fortfarande rör sig på gatorna, och via telefonsamtal till personalen:

20:49: Alla interner på stans största fängelse har rymt.

20:52: Det rör sig ‘bara’ om det lilla fängelset i stan.

21:00: Fyra människor döda, men inga civila.

Skotten hörs starkare och skarpare nu, som om dom avlossades precis runt hörnet.

21:15: Kraftig smäll, lång tystnad och sedan fortsatt skottlossning.

Jag står vid ingången till vandrarhemmet, en man kommer förbi ute på gatan och vi pratar kort:
 – Bonjour! Hur mår du?
 – Bra! Och du?
 – Bra. Men läget är inte helt ok inatt va?
 – Njae, det är musiken! Musiken för att skrämma iväg myggorna!
Sedan skratt, och på sätt och vis sammanfattar samtalet hur de flesta lokalbor tycks ta det: med lugn och skratt. Men det är å andra sidan också så man tar de flesta problem här.

21:30: Ännu en kraftig smäll, följt av ytterligare skottlossning.

21:37: Flygplatsen har stängt.

23:00: En pojke passerar och berättar att det mest är militär ute på gatorna, och att dom bara skjuter i luften. Polisen hade fått förvarning om att konflikten skulle eskalera under kvällen, och hunnit dra sig tillbaka. Pojken hade också sett folk gå runt på gatorna med handbojor – kanske rymlingar från fängelset.

Tio minuter senare rånar polisen den lilla kvartersbutiken. Vi går till sängs runt midnatt; skottsalvor fortsatt ringandes över staden.

På morgonen beger sig Clemont iväg till marknaden femton kilometer bort för att sälja medicin från Kina. “Fungerar den?” frågar jag. “Lite!” svarar han, och ger uttrycket av att ‘business is business’. Jag fortsätter mot huvudstaden Ouagadougou i sällskap av en burkinier som cyklar åt samma håll. Jag har aldrig tidigare stött på en lokalbo som cyklar med mig så långt – dessutom är han ruskigt snabb. Vi är framme i ‘Ouaga’ vid fem, och Lina är fortfarande kvar där. Hon kommer att flyga till Senegal nästa morgon, så vi tar en sista öl tillsammans på en bar.

Vi bor på Foundation Charles Dufour – ett av de billigare vandrarhemmen i stan: 3 000 CFA per natt för en säng i sovsalen. Inrättningen startades av en fransk soldat med samma namn, som såg behovet av hjälp till stans många gatubarn. Han började med att ge åtta barn ett hem – den nuvarande föreståndaren Adama en av dem. Vandrarhemmets huvudbyggnad ligger numera i vad som förut var Charles Dufours privata hem. En trång sovsal, ett par dubbelrum, ett kök och en mysig liten innergård.

Strax innan Koudougou möter jag rastafarin Clemont, som bjuder in mig att bo i sitt hem. Det är ett litet hus med två rum. Därinne är väggarna dekorerade med affischer av Bob Marley, Peter Tosh och Barça. Det doftar välkomnande av rökelse.

Jag bjuder på pasta med grönsakssås till middag, och han på te efteråt. Vi lagar pastan i en av hans sotiga gjutjärnsgrytor över en kolgrill. Vi sitter tills sent utomhus och småpratar med några vänner till Clemont. Te följt av mer te. Clemonts egna recept: första rundan stark, den andra med jordnötter som tilltugg och den tredje med färskpressad citronjuice i.

Jag lagade riktigt god lunch idag – pasta med en sås av tomater, lök och okra. Grönsaker här smakar så mycket mer – tomater känns som att jag äter för första gången, på riktigt. Tomater hemma smakar som vatten i jämförelse.

I vilket fall lagade jag lite för mycket mat och efter att jag ätit klart fanns fortfarande en del kvar i kastrullen. Jag gillar inte att kasta mat, så jag behöll det i kastrullen och lät den balansera på styret och styrväskan medan jag försiktigt fortsatte cykla. Sen – bara några få minuter senare – kommer två pojkar gåendes längs vägen i motsatt riktning. Bägge bär dom på varsin tom metallburk, och det visar sig att dom faktiskt söker donationer av mat. Så dom är verkligen glada för min spaghetti och tomatsås. Efter att jag lagt över maten i deras burkar tar en av dem min kastrull och tvättar den åt mig. Där finns inget vatten, men han plockar upp en liten bit papper från vägkanten och använder den som en diskborsten. Aldrig förr eller därefter har jag mött folk längs vägen som tiggt efter mat, så ödet att möta dem idag, när jag hade rester att dela med mig av, gav mig ett leende för resten av dagen!

Än en gång sover jag på en katolsk mission – denna gången i Dédougou. En man, också på cykel, gör mig sällskap den sista halvtimmen. Förbi den stora bomullsfabriken precis innan stan, där bomullsbitar ligger spridda i mängder över marken och den omgivande bushen. Bomull är en av Burkina Fasos huvudsakliga exportprodukter. Missionen i Dédougou är lite kuslig; jag får en sovsal för mig själv, och råttor i väggar och tak håller mig vaken tills sent på kvällen.

Efter femton kilometer övergår asfaltvägen i en sandväg, som kommer att fortsätta i ca 300 kilometer. Gränsen till Burkina Faso är väldigt lugn. Jag får till och med instruera tjänstemannen på Malis immigration att stämpla en utresestämpel i mitt pass – han trodde först inte att det behövdes. “Blir denna bra?” frågar han mig samtidigt som han trevar runt i en hög av stämplar; visar dem för mig en efter en. Jag väljer (!) en stämpel och fortsätter cykla milen av ingenmansland som ligger mellan de båda gränsposterna. I den första staden i det nya landet frågar jag mig fram till polisstationen där jag får min inresestämpel. Visumet hade jag redan skaffat på landets ambassad i Bamako.

I Bomborikuy (Bombourkuy) fångar en stor katedral min uppmärksamhet. Jag stannar för att prata med några lokalbor utanför, och en av dem – aktiv i kyrkosamfundet – bjuder in mig att stanna övernatt på deras mission. Jag får ett eget rum med dusch och handfat, och ett myggnät över sängen. På kvällen spelas en pjäs upp på trappstegen framför katedralen. Kyrkans yngre medlemmar bjuder på trummor, sång och dans i månskenet. Inuti kyrkan lyser det skarpa, kalla ljuset från ett bart lysrör upp det tomma innandömet. Dom burit ut bänkarna som brukar stå där inne, och radat upp dem på den sandiga marken framför entrén. I publiken sitter mest barn från byn. Kärleken, skratten och glädjen i luften smittar av sig på mig också. Underbart och vackert!

Dom spelar fortfarande när prästen och två av hans kollegor från kyrkan bjuder in mig på middag: pommes av sötpotatis och en salt soppa med pyttesmå fiskar från en närliggande flod. När jag går och lägger mig hörs fortfarande trummorna borta vid kyrkan. Det är så obeskrivligt vackert. Tänk dig om alla barn i en svensk by skulle samlas på kvällen för att dansa och spela trummor?

Nästa morgon bjuds jag på frukost. Jag lämnar 2 000 CFA som tack för allt innan jag åker vidare.