Jag tror senast jag skrev till er var från norra Rumänien, strax efter att jag korsat Karpaterna. Därifrån fortsatte jag sedan rakt söderut mot Istanbul: ett flackt Rumänien; ett något bergigare Bulgarien; ett bergigt och hett Turkiet. Bulgariens Svarta havskust var som väntat förstörd av turism mellan de två huvudorterna Varna och Burgas. I norra Turkiet – dit jag nu tänker bege mig – lär kusten tvärtom vara relativt orörd.
Redan vid den turkiska gränsen ger polisen en försmak av den gästfrihet som väntar. En ung polis – säkert uttråkad vıd den kolugna gränsen – hälsar mig med en snabblektion i turkiska: ‘Hello is Merhaba; Goodbye is Güle güle. Güle güle!’ Och efter att ha tältat en första natt hos polisen i Babaeski kunde jag lugnt konstatera att sökandet efter tältplats här inte skulle behöva bli lika kämpigt som i Europa. Även om jag aldrig behövde campa i det vilda i den senare så var varje kväll en kamp mot klockan och orken i att hitta en plats som var säker nog för natten. Polen var kanske det enda land där jag kunde slappna av helt – de främlingar jag bad om tältplats välkomnade mig allt som oftast med öppna armar.
Istanbul – tjugo miljoner människor utspridda över en yta på upp emot 100 kilometer från öst till väst – är såklart inte den mest cykelvänliga av platser. Men med boende hos vännen Burak i fem nätter kunde vi tillsammans upptäcka staden till fots. Från den något finare förorten Yesilkoy tog tåget alltifrån en halvtimme till en timme in till centrum, och kanske är transporterna det jag kommer att minnas mest från denna jättestad. Väl inne i centrum är avstånden återigen enorma – åtminstone till fots i den 35-gradiga högsommarvärmen. Och turistbelamrade som stans välkända historiska byggnader är, så fann både jag och Burak just transporterna och de många karakteristiska förorterna vi besökte mest intressant under våra turer i stan. Att uppleva Istanbul från en invånares perspektiv; att iaktta blandningen av människor, kulturer och religioner – och allt som hör därtill. Och vackrare än den Blå Moskén var de gamla bostadshusen i trä – inklämda mellan nyare grannhus i betong.
Efter en andra dags vila i parkerna i Izmit – 140 urbaniserade och industrialiserade kilometer öster om Istanbul – fortsätter jag imorgon nordost mot Svarta havskusten med förhoppningar om ett grönare, lantligare Turkiet med gott om plats för vilsamma lunchpauser under trädgrenarna och stilla nätter i tältet. Därifrån vidare sydost via Ankara till Syrien.
