Från Mashhad tog det mig två molniga och regniga dagars cykling – 185 kilometer – till den turkmeniska gränsen. Det var en enkel men tidsödande övergång – alldeles för många stämplar och papper. Om ändå britterna hade jobbat sig lite längre norrut i ‘det stora spelet’. Framför mig låg 500 kilometer gammal, ojämn asfalt till Uzbekistan, att cykla på de fem dagar mitt visum var giltigt. Tyvärr fick jag problem redan andra dagen. Mitt vänstra knä gjorde så ont att jag fick lov att börja lifta, vilket jag gjorde kanske en fjärdedel av vägen därifrån och framåt. Doktorerna i huvudorterna Mary (Turkmenistan) och Bukhara (Uzbekistan) talade ingen engelska, så hjälp fick vänta tills uzbekistanska huvudstaden Tashkent. Bra då att turkmenistanierna och uzbekistanierna var så vänliga – min första lift bjöd in mig till lunch, middag och sömn i hans hem i Mary. Ett annat fint minne blev inbjudan av ett gäng äldre män i södra Uzbekistan till deras årliga första maj lunch med mycket vodka (även om jag lyckades undkomma den senare och istället dricka grönt te – gott och vanligt här).

Hela vägen från Iran har varit mycket grönare än jag hade förväntat mig – bevattningskanaler fanns överallt i södra Turkmenistan och även öknen i norr var överraskande grön med små låga buskar över sanddynerna. De historiska städerna Bukhara och Samarkand var självklart imponerande – men åtminstone vad gäller den senare av dem, så kommer dess namn alltid vara mycket mer magiskt än de städade monument som nu finns där.

Jag har också spenderat några dagar på en sidoresa med buss fram och åter Tashkent. Visum till Tadzjikistan och Kirgizistan – för totalt mer än 200 dollar – var de sista jag behövde för den här resan eftersom mitt kinesiska visum kommer med kurir i mitt andra pass från Stockholm. En engelsktalande doktor kunde också äntligen ta en titt på mitt knä – ‘bara en ligamentsträckning i en led – efter lite vila borde det vara återställt’. Ett stort tack är också på sin plats till Cykloteket som hjälpte till med rådgivning via internet gällande min knäskada.

Jag fortsätter nu österut, korsar tadzjikiska gränsen imorgon och förbi den berömda Pamir Highway når jag Kirgizistan ca två veckor senare, och Kina efter ytterligare två dagar på sadeln. Vägen (världens andra högsta asfalterade) kommer att passera över 4 000 meter över havet ett antal gånger – 4 600 som mest – så jag hoppas verkligen knäet kommer att hålla. Men med tanke på hur gamla lastbilarna är här – och vägarna också för den delen – så borde backarnas lutning vara mjuk nog.