Vi stannar ännu en dag med Hassan och hans kompanjoner. Molod brukade arbeta med att ta människor till de spanska Kanarieöarna. Varje passagerare betalade ca 10 000 kr för att skeppas över i en liten båt – med andra ord snabba pengar för den som skötte det hela. Men när Molods far fick reda på hur han tjänade sina pengar, slog han honom. “Det finns bara ett sätt att tjäna sitt levebröd – genom hårt och ärligt arbete” sa han till sin son. Så Molod slutade, och hamnade istället här hos Hassan.

Till frukost får vi kaffe med mjölk, dadlar, bröd med olivolja, ost och varsin portionsyoghurt. Vi går på en lång exkursion i öknen. Hassan visar vad som finns att hitta: sand, stenar, fossiler, snäckskal, vit, grå och röd flinta, en gammal patron till en kalasjnikov, de rostiga resterna av en lastbil (“den sprängdes i luften av en mina”), ‘ökenkorall’, kamelskelett och bitar av skal från strutsägg. Ibland stannar Hassan upp: genom den vinande vinden kan han urskilja ljudet av ett fordon på flera mils avstånd. Långt innan dess att vi hör det, om vi någonsin gör det.

Till lunch äter vi bröd med burksardiner och en enkel soppa av vatten och vetemjöl.

Senare återvänder vi genom nattmörkret till huvudvägen och bensinstationen. Då och då lutar sig Hassan ut ur fönstret och tittar upp mot stjärnorna för vägvisning. “Om du tappar bort dig här är du en död man” säger han och fortsätter “men jag känner till varenda stig och väg här.” Tyst för mig själv hoppas jag att det han sa sist stämmer lika bra som hans första påstående.

Han stänger av framlysena: “detta är utmaningen som smugglare står inför. Dom kör några kilometer inåt land från huvudvägen vid kusten, för att undvika polisen och deras vägspärrar. Ändå måste dom köra utan lysen för att inte bli upptäckta”. Trots mörkret är vägen överraskande lätt att urskilja – kanske tack vare månens sken. Jag håller ratten ett tag medan Hassan tänder sig ännu en pipa med tobak. Det är en lättnad när vi äntligen når huvudvägen igen. Timmen i bilen – med den omgivande miljön ständigt oförändrad – kändes som en evighet. Likt den evighet en man som kommit vilse skulle stå inför.