I stans utkant kalasar två vildhundar på ett får. Dött boskap längs vägen är inte ovanligt – dom har antagligen blivit påkörda av fordon nattetid.

Efter ca 50 kilometer hinner jag ifatt en ensam fiskare på moped. Han har vilt, svart skägg och ett par cirkelrunda små solglasögon i John Lennon-stil. Trots sin ålder pratar han rätt så bra engelska. Vi håller varandra sällskap i en halvtimme; försöker samtala genom den kraftiga vinden. Vid vägskälet till en liten stig stannar vi för att hälsa farväl. Några hundra meter bort mot havet har han ett fiskeläger – ett ensamt tält. Ännu en bit längre ut leder en klippavsats ned till stranden och sedan havet. Det blåser för mycket idag för att kunna fiska, berättar han. Han ska bara hämta några grejer och ta med dem hem till Boujdour. Om en eller ett par veckor, när vädret är bättre, kommer han att återvända för att fiska.

Ytterligare en mil fram längs vägen, får en övergiven lastbil i vägkanten bli vindskydd åt oss när vi äter bröd med sylt till lunch. Fortfarande är det blåsigt; det är sand överallt och det knastrar betänkligt vid varje tugga. Efter ett tag ger vi oss av igen, vinden fortsatt på vår sida. Ibland flyger fjärilar förbi. Dom cirklar lekfullt kring oss innan dom försvinner tillbaka in mot öknen. Vinden blåser sanden över vägen, likt sjalar som sveper över asfalten; likt öknens själar.

Vid en bensinstation efter nära femton mil möter vi Hassan. Han bjuder in oss till sitt läger 25 kilometer inåt land, där han arbetar som geolog. Klädd i militärgrön jacka, och under den en kamouflagefärgad väst. Jackan är passande för en geolog med dussintalet små fickor att fylla med stenar och andra fynd.

Vi lämnar våra cyklar inlåsta på stationen och hoppar in i Hassans Landrover: Lina i framsätet med Hassan; jag på golvet i utrymmet bak tillsammans med Hassans två kamrater Barer och Molod. Molod pratar väldigt tyst – använder mycket kroppsspråk – om Gud, bröd, solen och akaciabuskens magiska löv som kan lindra diarré. Deras solbrända, vindpinade ansikten och permanent kisande ögon vittnar om livet under en evigt skinande sol. Djupa rynkor vid ögonvrårna efter mycket kisande – och mycket skratt.

Hassan kör av från asfaltvägen, som följer kusten, och trycker gasen i botten över halvöknens sand och grus. Han följer knappt synliga leder; svaga bilspår i sanden. Han hänvisar ständigt till sitt läger som ‘paradiset’, och efter en timmes färd förstår vi varför. En grön skog – täckt av damm – träder fram ur det monotona, flacka ökenlandskapet. I samma stund går solen ner bakom oss.

Platsen är verkligen en oas mitt i ödemarken. Hassan parkerar bilen vid de första träden, och vi promenerar den sista biten. Lägret är omgärdat av ett staket, och utanför vid grinden sitter två äldre män på en stor filt. Vi dricker te, smakar lite sötad, färsk kamelmjölk och äter dadlar med dem, innan vi fortsätter in. Själva campen utgörs av två stora, hangarformade tält (expeditionstyp). Köket och matbordet finns i ett av dem, liksom ett arbetsbord, och i det andra sover vi på vardera en madrass. Hassan har byggt alltsammans själv. Han har kopplat in en solpanel som ger energi tillräckligt för ett kylskåp, en elektrisk spis, ljus om kvällen, och kanske till och med lite TV-tittande. Längre in i skogen har han byggt en stor pool av cement. Den är fylld med vatten från vad som verkligen gör platsen till ett paradis – en naturlig varmvattenkälla. Det 35-gradiga vattnet skänker härlig värme i den svala kvällen. Underbart!

Till middag äter vi tajine av torkat kamelkött, potatis, tomat, lök och russin.