Clean, cheap hotel. Forced into a burning hot shower before allowed to lie down – too dirty, the manager seemed to think.
In the evening, I’m invited by two young brothers to spend the next night in their house – an offer that I gladly accept, since being invited to locals’ homes is unusual in China. They both work at the ”Super highway toll station”, to quote the computer dictionary which we hence use to communicate.
Sleep for 10 Yuan at a petrol station restaurant (1st floor)/hotel (2nd floor). I chat with the 19-year-old son of the owner for a while, using a Chinese-English translation application on his computer.
Pleasant hotel just East of Yengisar. 20 Yuan.
It takes me more than two hours in Kucha to find a hotel which is cheap enough, yet still accepts foreigners. Before finding my hatch for the night – Traffic Hotel (it was situated right next to the bus station, thus the name) – I pass by one hotel where the standard rate was quoted for the hour rather than the night, and the light inside the room was so dim that I had to use my torch.
In China, reaching cities large enough to have 3- and 4-star hotels, but too small (or uninteresting from a tourism point of view) to have any youth hostel, I face a new problem. The government here has decided to ban tourists from staying at the cheaper hotels (3-5 US dollar), so that the local community can squeeze out a few extra dimes even from those who don’t need a satellite TV in their room.
So after an hour in Aksu, I realize I won’t find anyplace cheap enough there. I head out again from the city to the highway, and pedal a further ten kilometers before I finally find a roadside hotel where the caretaker doesn’t oblige the rules and lets me stay cheap (you can tell if they play by the rules or not, by whether or not they register your passport).
I’m invited by an old man – with a very elegant mustache – to both eat dinner at his house, and then spend the night there. But just as we’ve finished eating – dumplings with a vegetable stir-fry and some locally grown peaches for dessert – the police arrives. There are four or five of them, first checking my passport, then telling me to leave. It’s all part of the sensitive issue of the Uyghur minority – to which the old man who invited me belongs.
After having briefly flipped through the photos in my camera, the police tells me to leave for the next town, 100 kilometers away. I try to explain the impossible of reaching there in the bare hour of sunlight that’s left, but they refuse to understand. Maybe it didn’t help me that I acted stubborn; laughed at them? I couldn’t help but – nothing irritates me more than repressive governments, that can’t even understand their own best. Lacking any bit of sense.
I pretend to leave for the desert outside, but am able to sneak into a local hotel two blocks away from the police station – out of sight for the officers, who remain on their station courtyard, away from the street.
Stay the night with dwarf Zeidila in his roadside shack, 20 kilometers before Bkaharkolznan. He’s got some drinks and cookies for sale, but by looking at the battered outside of his shelter one would have thought that it’d been deserted many years ago.
Från Samarkand följde en snabb halvdags cykling till den tadzjikiska gränsen. Där började snöklädda berg rama in de vackra, gröna dalgångar jag till en början cyklade igenom för att så småningom nå Pamirbergen. De senare är i själva verket en platå på mellan 3 600 och 4 600 meters höjd, med ett mycket mer månlikt, ödsligt landskap än det i dalgångarna, vars floder fylls till brädden då snö och is smälter under de korta sommarmånaderna.
Det var en ny upplevelse på denna resa att komma upp på dessa höjder, efter att ha cyklat genom ett flertal öknar. Nu med temperaturer under nollstrecket om nätterna och ofta inte över 10 grader om dagarna. Jag hade inga kläder för detta – speciellt inte med tanke på att denna vinter och vår varit den längsta respektive blötaste på 20 år i Tadzjikistan. Men jag väntade ut de regniga dagarna, och investerade i lite kläder ‘made-in-China’ i basaren i Dushanbe och det visade sig räcka precis. Och det var definitivt värt det – enormt vackra landskap och en gästfrihet på topp. Det är alltså inte bara i öknen som gästfrihet är som mest - det är helt enkelt så att ju färre människorna är, desto vänligare är de.
Efter en vecka i höglandet rullade jag sakta ner till Kashgar i Kina på 1 500 meters höjd via två dagar genom Kirgizistan. Kashgar är – med 250 kilometer till Kirgizistan, 400 kilometer till Tadzjikistan, mindre än 1 000 kilometer till Pakistan och 3 500 kilometer till Beijing – inte så kinesiskt utan snarare en huvudort för en av landets många etniska minoriteter, uighurerna – kryddad av sina närliggande grannländer. Staden är också en härlig kontrast till städerna i Centralasien – livlig och stökig istället för städad och ordnad. Jag kommer att skriva mer om Kina – och dess olika delar – allteftersom jag rör mig österut. Det kommer att ta mellan två och tre månader att nå Beijing, med början nordost mot Urumqi, sedan rakt österut via den ‘norra sidenvägen’ (i själva verket en motorväg) – totalt ca 2 000 kilometer öken.
Till sist känns det på sin plats att nämna en dikt av den iranska poeten Sohrab Sepehri, utan vidare kommentarer:
“We should go under the rain.
We should wash our eyes,
And we should see the world in a different way.”
Reach Kashgar by noon. The city is much bigger and busier than I’d imagined. But the meaning of all the signs in Chinese are impossible to make out; the talk and chatting of people makes less sense than birds song. It’s quite relaxing to be in a busy city, without being able to understand what’s being said around you.
Anyway, after a few phone calls to a guesthouse I’ve been recommended, its staff comes out to meet me at a central square, and escorts me to the guesthouse. Time for Internet, shopping and rest-up before the two or so thousand kilometers of desert road which lies ahead.
Glad att varken den kirgiziska eller kinesiska immigrationen klagade över att jag hade två pass – ett visa i vardera – börjar jag cykla mot storstaden Kashgar som ligger ca två dagar från gränsen. Först lite god mat i den kinesiska gränsbyn: Xinjiangprovinsens specialitet ‘laghman’ (handdragna nudlar) med wok av grönsaker och kött.
Sover natten på ett mindre ortshotell längs med vägen.
It’s a rainy day – in fact too rainy to fit my gear, but tomorrow is Thursday and waiting another day here would be asking for spending the weekend at the border, which by then is off course closed. After 40 kilometers of cycling – including one yurt visit and one to a construction site for warming/drying up – I decide to hitchhike the rest of the way. It’s simply too cold with the rain – ironically, snow at 4,600 altitude in Tajikistan was warmer. The road is the worst so far this trip; reminding me of post-war roads in Angola, and most is downhill, so cycling would actually have been just as fast as the truck I go with. The scenery is absolutely breathtaking – very much regrettable to miss out on.
I stay the night at a very friendly border hotel for 2.5 dollars. I pray that my two passports will be accepted tomorrow – my Kyrgyz visa is in one; my Chinese visa is in another.
Innan gränsen passeras ett antal obeskrivbara månlandskap. Skrämmande vackert. Jag ankommer gränsen precis i tid för lunch med den tadzjikiska narkotikapolisen: potatissoppa, bröd och grönt te. Någon timma senare passerar jag immigrationen, och därpå den korta återstoden av klättringen upp till toppen av det pass som utgör själva gränsen. Här lämnar jag de karga Pamirbergen bakom mig för att rulla ner på de gröngräsiga betesmarkerna i Kirgizistan – på 3 000 snarare än 4 000 meters höjd. Vägen ner är täckt av djup lera som bildats när snön smält nu under våren. Den kirgiziska immigrationen ligger 20 kilometer längre fram, och efter ytterligare 25 kilometers cykling norrut når jag den lilla orten Sary Tash där jag får sova i ett litet rum på ett café för en mindre avgift.
Under dagen mötte jag kanadensiska paret Chris och Margo, också på cykel en längre tid. Kika gärna på deras hemsida: http://candmwanderings.blogspot.com.
Nästa morgon väcks vi av solsken och kritvit snö – helt underbart. Karavanserajet är så vackert just för att det trots sin enkelhet hjälpt oss, och för att det stolt stått kvar under så många hundra år. Vi krämar på med solskydd och drar upp cyklarna till vägen igen. 50 kilometer längre fram når vi sjön Kara Kul och byn med samma namn, där vi mot tio dollar var får sovplats och mat hos en familj. I byn finns det en affär, en bar och en moské. De sista två är nog ortens viktigaste institutioner, och det är typiskt Centralasien.
