I continue north, but am forced to hitchhike after some 75 kilometers (from Täze Zähmet), when the pain in my left knee has again reached unbearable levels. I camp at a police checkpoint outside Türkmenabat – the last main-town before the border to Uzbekistan another 30 or so kilometers north. Delicious dinner with the police.

The country seems dead – paused in non-progress. The only road sign I’ve seen is one for a gas pipe line. The latter would pass underneath the road it seemed, but it was yet to be finished. Like at any construction site here, work is in a stalemate. No machines around; no workers to be seen. The last pipe line on one side of the road had a rusty edge, and on the other side was just an empty ditch.

Sedan en eller två dagar tillbaka har mitt knä gjort riktigt ont. Jag är i Turkmenistan, där ett fem dagar långt transitvisum och en 500 kilometer lång väg inte gör saken bättre – jag måste trampa minst 100 kilometer per dag för att inte riskera utvisning. Ju mer jag cyklar, ju värre känns det. Efter 70 kilometer idag är smärtan outhärdlig – jag bestämmer mig för att lifta dom sista 60 kilometrarna till den större orten Mary där jag hoppas kunna hitta en läkare.

Mannen som plockar upp mig – den första jag vinkar till – kör en mindre Peugeot men ser absolut inga problem i att packa den till bristningsgränsen med min smutsiga cykel modell större, väskor och kärra. Han kör mig direkt hem till sitt hus i utkanten av Mary – det tycks självklart att jag också ska bjudas på lunch, middag och därefter sovplats. Återigen visar sig folk vara raka motsatsen till den benhårda regim som styr landet.

På eftermiddagen tar mina nya vän mig med till en läkare för att höra efter om mitt knä. På vägen dit stannar han till vid en bondgård – det visar sig att den också huserar förortens lilla apotek och han kommer tillbaka ut till bilen med en spruta och en ampull med någon injektionsvätska i.

Doktorn tar också emot mig på en bondgård – den brokiga vägen dit, av torkad lera, är lika skumpig som den till apoteket. Vi sätter oss i ett ombonat ladurum utan ljus, och efter att ha tittat snabbt på knäet vill han injicera vätskan. Jag avböjer – utan att kunna prata engelska med någon kan jag inte ens förstå vad den innehåller. Istället får det bli en burk salva som jag ska smörja med tre gånger om dagen. Om salvan kommer att hjälpa känns tveksamt, men det spelar mindre roll. Nu får jag ju vila hemma hos en ny vän – känna mig lugn i vetskapen om att vad som än händer så finns en medmänniska aldrig långt borta – och bättre medicin än så får man leta efter.

The border is straight forward but tedious. Especially the Turkmen side, where police, dressed in all sorts of clothes – from camouflage to cowboy hats – all hold different stamps and papers to be filled-in and paid for. When taking all my luggage through an x-ray machine, the officer behind the screen enjoys guessing all of my belongings to be something illegal: ‘A Kalashnikov? A syringe for drugs?’

The road through Turkmenistan is surprisingly green with, I guess, Soviet-inspired irrigation canals everywhere. No cotton though. All construction sites along the road seem to be in a stalemate. Roads, buildings, pipelines. No machines to be seen; no workers around. It feels rather dead except for the farming.

Sleep at a roadside restaurant with nice caretakers. Fish from an adjacent river for dinner.

Rain the whole day. And quite chilly, too. Freezing toes. Bright red poppy flowers in full bloom give some brightness to an otherwise dull scenery. In Sarakhs – the border-town between Iran and Turkmenistan – a new hotel gives me a discount price for a night’s comfort. 5 dollar instead of list-rate 30. Thanks a bunch!

Tomorrow, I’ll cross the border to Turkmenistan and leave Iran behind. I’ll remember the proudness and nationalism, the importance of being seen as different from the Arabs, the camping traditions around Nouruz (the Iranian new year), the chai, the food, the hair fashion (”No-no! Shave your beard, but not your hair!”, as host Mehdi said), the nose fashion (highest percentage of plastic surgeries per capita in the world, they say) but more than anything else the grand hospitality of the Iranian people. There are no words to describe their kindness.

Begin cycling again after more than a month off the saddle. Camp the night outside a police station in roadside village Marzdavan. Rain at night.

After eight hours of cycling, there is just enough time and energy left to think out a good dream to dream, and fall asleep. Simple. Fantastic.

Efter en lång väntan fick jag så tillslut mitt visum till Iran. Ett stort tack är på sin plats till dom som hjälpte mig att stå ut med tre veckor i glas, stål och betong: Lee, Mathew, Angela, Mohsen och Fereshteh. Jag fick biljett till båten över Persiska viken till följande morgon. Mina väskor vägde in till 43 kilo – tur för mig att dom inte inkluderade cykel och trailer (totalt 60 kg) med vilka jag skulle ha behövt betala övervikt. Jag ankom sen kväll till stökiga Bandar Abbas och i sällskap av en holländsk backpacker reste jag mitt tält vid en polispostering mellan havet och basaren.

Nästan dag är en het start efter alltför många dagar i luftkonditionerade emiraterna. Som tur var slingrar sig vägen snart uppåt, och efter bara fyra dagar befinner jag mig på över 2 000 meters höjd. Jag har blivit inbjuden till folks hem för middag och sovplats tre av de fyra nätterna – fast en av dem slutade med camping hos polisen i vilket fall då mannen som bjöd in mig visade sig vara en häftig opiumrökare (luktar som gamla sockor). Den där fjärde natten på Jebal (berg) Barez spenderar jag i huset till lokala engelskläraren Mohammad med fru och barn. Hans inbjudan är bevis inte bara på den världskända iranska gästfriheten, utan också på iraniernas enorma nyfikenhet och hunger för att möta nya människor och kulturer. Innan jag reser vidare nästa morgon ber Mohammad mig om en tjänst: att skicka honom skämt på engelska via SMS!

Upp till huvudorten Mashhad i nordvästra Iran skär vägen genom en tom öken och annars mestadels öde, kala berg. Men människorna – och polisen som eskorterade mig ca 150 kilometer på grund av rädsla för opiumsmugglare – gjorde denna öken trevligare och mer intressant än någon jag hittills passerat. Om inte inbjuden till någons hem – utan undantag med underbar mat och god sömn – så campade jag vid någon av de många polisposteringarna längs med vägen. Och när firandet av No Ruz (det iranska nyåret) började, så var jag bara en av många campare då lokalbor också gav sig ut för att njuta av naturen under deras två veckor långa semester. Iran: ett av de mest picknick- och campingvänliga länder jag besökt.

I Mashhad fick jag boende – och säker plats att ställa min cykel på – genom Hospitalityclub och nu goda vän Mehdi, medan jag reste till Tehran för en nio dagars semester med mina föräldrar och för att skaffa visumet till Turkmenistan. Det senare – transit giltigt i bara fem dagar – finns nu i mitt pass och jag är tillbaka i Mashhad. Framför mig väntar 500 kilometer öken att passera under dom fem dagarna. Men värre än den stressen är att lämna alla de goda vänner jag funnit i Iran – de flesta i Mashhad och Tehran där jag tillbringat ca tio dagar vardera. I Iran är du del av familjen som gäst och – om du inte tänker två gånger – så kan du snart stå där med en egen familj också! Jag har mycket att fundera över under dom fem dagarna i Turkmenistan; många vänner som kommer att fylla mina tankar. Nackdelen med att möta någon är, såklart, att du måste säga hej då. Min svaghet.

By reaching Mashhad, I took a month off from the saddle to tour the Northwest and central parts of Iran – the latter together with my parents whom came over to visit me. Here is a collection of photos from some of those beautiful Iranian cities.