Jag vaknar vid soluppgången, och de anställda vid slottet släpper in mig innan de officiella öppettiderna. I Oman finns ett dussintal slott och fort – oftast mer men ibland mindre renoverade. Dom är gratis eller annars riktigt biliga att besöka. Där jag är just nu finns även toalett och dusch samt ett litet tak utomhus under vilket jag kunnat sova – helt perfekt. På morgonen går jag runt i slottet – en härligt förvirrande blandning av slingriga gångar, asymmetriska rum, källare och vindsförråd.
Sen sätter jag mig på cykelsadeln igen – byn Al Hamra ligger inte långt bort – tre- och fyravåningshus i lera och en härligt avslappnad bymiljö gör till en trevlig förmiddagspaus. Sedan dagens avstickare till landets högsta berg, Jabal Shams på ca 3 000 meter. Lutningen på vägen, som slingrar sig upp längs berget, är så brant att jag delvis måste skjuta på cykeln gåendes. Jag inser att jag inte kommer att hinna upp innan det blir mörkt ute och passande nog erbjuds jag skjuts av en lokalbo med pickup.
Said – döv, men inte dum, som hans mor direkt betonar när vi stannar för te hemma hos föräldrarna på vägen upp – skär kurvorna så snävt som bara någon som växt upp på platsen kan göra. Hotellen vid toppen har tyvärr turistpriser – som tur är blir jag inbjuden av en av de hotellanställda: “Cykla upp till utsiktspunkten och vänta där tills det blir mörkt. Då åker chefen ner till stan, och du kan komma tillbaka hit och bo gratis” berättar han. Jag trampar upp till utsiktspunkten och äter några mackor; ser solen gå ner över Wadi Ghul eller “Arabiens Grand Canyon”, som guiderna också kallar den, och känner den isande kylan komma i skymningen. I mörkret ser jag hotellchefens bil köra iväg – ljuskäglorna som slingrar sig ner längs vägen – och jag skyndar mig tillbaka till hotellet där min nya vän väntar.
Jag får dela rum med honom. Han är hitflyttad syrier och driftsansvarig på hotellet; bor i samma rum gör även hotellets kock från Bangladesh. Han är en av många Sydasiater som migrerat till Oman för att arbeta med allt det som araberna är för rika för att göra – det vill säga nästan allt. Jag bjuds på en underbar syrisk måltid, och därefter en insyn i något som egentligen såklart inte existerar här.
De enda betalande gästerna på hotellet är ett äldre brittiskt par, och när dom gått och lagt sig kommer deras omanska guide in på vårt rum för att byta porrfilmer med min syriska vän. Det är filmer i mobilkvalitet från regionen – från Bahrain kommer dom bästa, säger min vän, men dom från Turkiet är också bra. Mest är det tonårstjejer som ensamma visar upp sina mer eller mindre nakna kroppar – kanske omedvetna om att det är fler än han som filmat som ska komma att se på; kanske inspelat av dom själva i ett desperat försök att få bli sedda. Kocken från Bangladesh tittar bort – efter bara tre månader i landet är han kanske rädd för att se något som såklart egentligen inte finns här.



































