När kvällen närmar sig – ett par timmar före solnedgången – brukar jag fråga i mindre byar utmed vägen efter en plats att tälta på. Det är nästan aldrig några problem att åtminstone få sätta upp tältet på en bondes mark, eller i någons trädgård – och på så sätt få tillgång till både rinnande vatten och allt som oftast även sällskap för kvällen. Dessutom en viss trygghet. Men idag är en av dom där dagarna då alla tycks se på mig med lite skepsis – en av dom fåtalet dagar då jag inte lyckas komma nära någon. Kanske glömde jag kamma mig på morgonen. Nej, troligare är att folk fokuserar på sin egen familj just den här kvällen – den som föregår första dagen på årets fastemånad, Ramadan.
För mig blir det istället en lång dag på hojen. Efter ett par timmars cykling i mörker tar jag till slut sikte på polisstationen i staden Bartin. Framför det stora, grå tiovåningshuset – dess fasad till stor del täckt av en enorm flagga med landsfadern Atatürk, kanske kvar efter firandet av Victory Day dagen innan – välkomnas jag av den ensamme polismannen Mursel som jobbar nattskift som grindvakt. Först ska jag tälta utanför grindarna, men snart bjuder han mig att dricka te och använda Internet i hans lilla vaktkur som står direkt innanför grindarna, och därefter välkomnas jag att sova i hans bil. Vi sitter kvar ett tag tillsammans i vaktkuren för att prata, och kommunicerar med ett engelsk-turkiskt översättningsprogram på datorn, innan jag tillslut går och lägger mig i passagerarsätet på bilen som står parkerad strax intill.
Istället för en natt i tält blev det en natt i polisbil.

Tidigt på morgonen lämnar jag stranden där jag tältat föregående natt. Sover man i tält så vaknar man med soluppgången – framförallt om en vältrafikerad asfaltväg är lika nära som vattenbrynet.

Jag väljer att cykla några mindre vägar utmed kusten. Naturen och omgivningen räcker i sig för att göra dagen minnesvärd, men riktigt intressant blir den när jag möter Ahmet. Han måste vara i 60-årsåldern, och är ute på en dagstur på cykel från hem och fru i kuststaden Eregli. Han häpnar över min packning, och min långa resväg – det känns som att han är en av dom där äldre männen som önskar att han var i mina skor. Som egentligen längtar bort; önskar att han en gång börjat cykla för att aldrig stanna. Snart är vi som far och son – på ett litet äventyr i stil med Djungelboken. Jag är Mowgli, och Ahmet är min Baloo.

Den lilla grusvägen slingrar sig ner till en fin sandstrand, skyddad åt väster och öster av höga bergssidor som skär ut i svarta havet. Vi slår oss ner för en picknick – knäcker med mjuka, runda havsstenar det kilo hasselnötter som jag tidigare fått till skänks av bönder längs med vägen, och äter till det persikor och brödbitar som Ahmet tagit med sig.

Vidare längs kusten – på vägar i om vartannat brutalt tunga uppförslut och farliga branter nedför – visar Ahmet mig mer av naturens skafferi: vi öppnar färska valnötter och plockar hallon. Trafiken på vägen utgörs mer av kossor än av bilar. Det är underbart lugnt; vackert. Om jag hade bestämt mig för att nå någon specifik plats när jag vaknade den morgonen, då hade jag definitivt glömt bort den tanken; den hetsen, vid det här laget.

I byn Gökçeler frågar vi efter vatten, men bjuds istället på te, kakor, bröd och frukt. Det är turkisk gästfrihet när den är som bäst. Generös, men okonstlad och utan krav.

När vi på eftermiddagen når fram till den korsning där den större asfaltvägen återigen ansluter, blir det som så många gånger tidigare ett tårögt farväl. Vi har mest kommunicerat på tyska – min allt annat än god tio år efter högstadiet – och nu fortsätter Ahmet ‘recht’, tillbaka till Eregli, och jag ‘links’ mot Zonguldak. Tschüß.

Jag frågar efter tältplats både hos polisen och gendarmeriet i Kozlu, men hänvisas bara vidare längs vägen. Istället bjuder till slut en familj i utkanten av staden Kozlu in mig till en boplats. Deras hus – trängt in mellan höga bostadshus och en större asfaltväg – omgärdas av en underbar grön trädgård och från uppfarten syns solen sänka sig över Svarta havet. Sandstranden ligger nära på andra sidan vägen. En oasis mitt i en urban miljö där städerna Kozlu och Zonguldak möts.

Min värd Ergun och hans familj bjuder mig snart också på kvällsmiddag, dusch och tvätt av kläder. Jag får sova på en soffa inomhus. Ännu en kväll med människor som får mig att känna mig som en i familjen på en gång. Underbart!

By sunset, I find a seaside restaurant where they allow me to camp. The man that guards the place during the night invites me for some red wine before I go to sleep – served in the traditional small tea glass so that people wouldn’t understand its true contents.

It reminded me of that day in Western Sahara, when I and Lina was offered to leave our bikes at a petrol station by the main road, and join a man in his Land rover to his oasis in the desert.

When somebody invites you to his/her home, and besides tells you to leave the bike behind because of the difficult or even dangerous road, it means that they want to show you something extra special and beautiful; their paradise.

Aydin presented himself to me at the café in Limandere, and invited me to his house. His son Erdem helped to translate via SMS: “Have you ever picked hazel nuts? We will have lots of fun!” My bicycle was taken care of by Aydin’s friends at the bus station in Kocaali, and his neighbor drove me up to small village Acmabasi. The road winded up and down steep hillsides, and I was thankful that I didn’t insist on going by bike. Reaching Acmabasi after some ten kilometers, I’m warmly welcomed by Erdem.

In the late afternoon sun, we sit down on a mattress on their yard. On one side their wooden house; on the others begin their vast fields of hazelnut trees. Clean air; silence. We crack hazelnuts (of course) and eat sweet pears and figs from their garden. Erdem’s mother Mülkiye joins us with some homemade Turkish delights (sweets).

When Aydin comes home, the sun is almost down and I and Erdem have already spent one or two hours at his neighbors house, helping them with their harvest. We fill sacks with 80 or so kilograms of nuts. They sell them for just two Euros per kilo – although with the remaining work of cracking them.

We spend the evening in the village with friends of Erdem, touring the mosque and greeting the elder men at the tea saloon. The morning after is a near tearful goodbye – the peace and the feeling of family in Acmabasi really made it a paradise.

Arriving in village Limandere, people direct me to one of the three muhtari (governors) in town. Yakup Terzi invites me to stay in his house, and we spend the evening in one of the central “chai saloon” (tea cafés), drinking tea with the elder men (by customary, no women visit these places and the dialogue is thereafter).

Jag tror senast jag skrev till er var från norra Rumänien, strax efter att jag korsat Karpaterna. Därifrån fortsatte jag sedan rakt söderut mot Istanbul: ett flackt Rumänien; ett något bergigare Bulgarien; ett bergigt och hett Turkiet. Bulgariens Svarta havskust var som väntat förstörd av turism mellan de två huvudorterna Varna och Burgas. I norra Turkiet – dit jag nu tänker bege mig – lär kusten tvärtom vara relativt orörd.

Redan vid den turkiska gränsen ger polisen en försmak av den gästfrihet som väntar. En ung polis – säkert uttråkad vıd den kolugna gränsen – hälsar mig med en snabblektion i turkiska: ‘Hello is Merhaba; Goodbye is Güle güle. Güle güle!’ Och efter att ha tältat en första natt hos polisen i Babaeski kunde jag lugnt konstatera att sökandet efter tältplats här inte skulle behöva bli lika kämpigt som i Europa. Även om jag aldrig behövde campa i det vilda i den senare så var varje kväll en kamp mot klockan och orken i att hitta en plats som var säker nog för natten. Polen var kanske det enda land där jag kunde slappna av helt – de främlingar jag bad om tältplats välkomnade mig allt som oftast med öppna armar.

Istanbul – tjugo miljoner människor utspridda över en yta på upp emot 100 kilometer från öst till väst – är såklart inte den mest cykelvänliga av platser. Men med boende hos vännen Burak i fem nätter kunde vi tillsammans upptäcka staden till fots. Från den något finare förorten Yesilkoy tog tåget alltifrån en halvtimme till en timme in till centrum, och kanske är transporterna det jag kommer att minnas mest från denna jättestad. Väl inne i centrum är avstånden återigen enorma – åtminstone till fots i den 35-gradiga högsommarvärmen. Och turistbelamrade som stans välkända historiska byggnader är, så fann både jag och Burak just transporterna och de många karakteristiska förorterna vi besökte mest intressant under våra turer i stan. Att uppleva Istanbul från en invånares perspektiv; att iaktta blandningen av människor, kulturer och religioner – och allt som hör därtill. Och vackrare än den Blå Moskén var de gamla bostadshusen i trä – inklämda mellan nyare grannhus i betong.

Efter en andra dags vila i parkerna i Izmit – 140 urbaniserade och industrialiserade kilometer öster om Istanbul – fortsätter jag imorgon nordost mot Svarta havskusten med förhoppningar om ett grönare, lantligare Turkiet med gott om plats för vilsamma lunchpauser under trädgrenarna och stilla nätter i tältet. Därifrån vidare sydost via Ankara till Syrien.

After biking through the part industrial and part highly urbanized areas east of Istanbul, I reach Izmit and my HC hosts in the evening.

Murat and Gulen – come October to be husband and wife – hosts me greatly for a couple of days. After a meze meal (several dishes eaten from shared plates) at a restaurant in the city centre, we walk the recently finished Seka Park that stretches along the waterfront where a large paper factory used to be. Colorful light installations; families and couples picnicking in the somewhat cool evening.

Another day of hard wind, although this time leading me to beautiful Istanbul. Friend of friend Burak kindly hosts me in suburb Yesilkoy.

I spent five days in Istanbul with Burak – a friend of Italian Anita whom I met in beautiful Benguela, Angola, many years ago. It’s a 20 million people city – 100 kilometers from west to east – so no days is really enough to say you know it, but Burak shows me its diversity, and the daily life rather than the crowded tourist attractions. Of the latter, the Blue Mosque had lost most of its beauty by the invasion of tourists. The guards didn’t even bother about bare knees anymore. Its past religious importance had been traded for it to become a tourist magnet.

What both I and Burak instead found most interesting was the many different suburbs to which we travelled with the 1,40 Lira commuter train. Some of which Burak himself also visited for the first time – yet again proving how huge this city is.

More than once, we also met with Burak’s great friend Babür – a UK-born but since many years Turkey-residing English teacher with roots in East Turkistan. The latter is a region in western China, with claims for independence similar to those of Tibet. There was actually some uprising during the Olympics, although most media might have favored the games. Babur anyway took me and Burak with to a restaurant from the region, where owner Abdulhamit introduced us to its great cuisine. And for people like me who think they eat Italian food when eating pasta, I also learned a lesson when being told that the dish actually origins from East Turkistan.

From noon, a terrible headwind begins. Not only making my progress slow, but when slightly from the side also making it dangerous on the sometimes very narrow shoulder that is left for me to cycle on. I blow like a feather affront hurrying trucks and busses, but with a bit of luck I make it this day, too.

Come evening, I find myself already in the outskirts of urban Istanbul and realize the difficulty to find a quiet place to camp at. Instead I find a commercial campsite by the south-coast, where I’m able to negotiate down the camping fee four times to 5 lira (2,5 euro). I spend the evening cursing these campings – people look at me as if I’m from another planet. Not that I blame them, because it can’t be easy to find anything interesting at a campsite.

The change of mentality between European (and surprisingly cold) Bulgaria and warm, welcoming, Asian Turkey., is displayed already by the border police. The young Turkish policeman greets me and instantly teaches me a few phrases: ‘Hi is Merhaba, Goodbye is Güle güle. Güle güle!’ Here, I’m hosted not only by the family with whom I camp for the night, but also by the country. Tonight, that is the police in Babaeski – again something impossible in strict Europe. I’m invited to camp on the small yard in front of the police station; then given dinner.

I leave Petar at noon. Come evening I camp next to the local hospital and hotel (strangely situated in the same building) in village-town Malko Tarnovo, really close to the Turkish border.

A long, hot day to second-biggest town along the Bulgarian coast – Burgas. The road littered with rubbish and gigantic commercial billboards selling community-style resort houses, beer and cars – all of it rubbish, too. The shadow of humanity.

Reaching Burgas, I’m met by Hospitalityclub host Petar. Great welcome, a free-entrance Folklore Festival in the evening with groups from Poland, Slovenia, Greece and Bulgaria performing, and a days rest before continuing south to Turkey.

Pedal the final fifty kilometers to Varna and my Hospitalityclub host Martin. He doesn’t come home until eight pm though, so I spend the day in the city’s large park; see the adjacent Black Sea for the first time.

I make lunch – pasta with tuna fish – behind a statue. My company is in the form of dried feces and knit condoms. I think about my problem of not stopping in time; taking it easy. Since early morning I knew that I’d meet Martin by 20.00; yet I go fast and reach at noon. Why stress? I guess because of some degree of discomfort – I’m still in Europe, after all.

After having crossed the river with a ten-minute ferry, I pass the last EU border before Turkey. The road is uninspiring, and finding a good place to camp isn’t easy. I finally meet a Turkish-German couple in Stošer, who let me to camp in their backyard. Chicken and chips for dinner.

In Romania, towns were in general always preceded or followed by one or a couple of large factories in the outskirts of town. Grey complexes of concrete – often shuttered, but sometimes still running. Chimneys, cranes, towers, silos, hangars, factory halls. Crushed windows and cracked plastered walls. Partly blown away, rusty corrugated iron roofs.
Sometimes large farms with housing complexes for the workers. From the outside resembling 21st century Gulags (labor camps).
Leftovers from the communism regime?

I leave Manuela in the morning after three restful days. Although having planned to pedal about 70 kilometers, the road turns out to be dead-boring, so I just keep on. Ten kilometers north of Calarasi, an elder couple lets me camp next to their house. Shower, dinner, breakfast and the usual toast of home brew with the man in the house.
Dinner: chicken, tomatoes filled with rice, sweet pepper and bread. Water melon for dessert.

In the evening, the couple watch TV with traditional folk music live from some festival. Dogs bark outside, though the crickets are always the loudest. The traditional music includes some gurgling sounds – singing from the throat. We humans have invented some of the strangest traditions – sometimes regarded as beautiful only based on how difficult they are to master, or how unusual they seem.