“Med cykeln hela den vägen!? Ja, det kräver verkligen en man, uh? Jag är en ensam bonde, och prospektor. Wow, låt oss tända en brasa?!!” Vid halv tio kom ‘Sony Boy’, som vi lärde känna honom, hem och välkomnade sina oväntade gäster.

När det började skymma hade vi, som vanligt, tagit det första avtaget vi hittade. Efter fyra kilometer kom vi fram dit vägen slutade, där järnvägen korsade dess fingerade fortsättning. Där fanns också en liten kåk av korrugerad järnplåt, formad som en hangar i miniatyr. Men inga människor. Vi reste våra tält på den sandiga marken bredvid, gjorde middag och gick och la oss. När Ben, eller ‘Sony Boy’ som han kallade sig själv, kom hem, sov vi redan sedan länge och var inte helt villiga att möta nattkylan utanför. Det var faktiskt kylan som höll oss från att möta vår granne.

“Tyvärr, för trött”, svarar jag på frågan om en lägereld (Lina hade inte vaknat). “OK, så vad dricker ni på morgonen – kaffe eller te?!” fortsätter Ben, fortfarande hörbart lycklig och spänd över att ha besökare. “Kaffe tack”, svarar jag. Trots den isande kylan utanför, drar jag upp en liten öppning till tältet för att vi åtminstone ska kunna se varandras ansikten innan vi bägge drar oss till sängs.

Nästa morgon stannar vi en timme eller så med Ben innan vi fortsätter söderut. Han är 49 år gammal. En gång hittade han en meteorit som gav 14 000 namibiska dollar (ungefär lika många kronor). För hälften av det köpte han en metalldetektor att använda i sitt letande efter värdefulla stenar – men batterierna tog slut för länge sedan. Han bjuder oss på grymt gott kaffe från bönor han fick av sin bror, och jag gör gröt av mältad durra/sorghum åt oss.

Efter att vi köpt mat för de kommande dagarna och ett par varma sockor (det börjar bli riktigt kallt om nätterna nu) i Mariental, är det redan mörkt ute när vi cyklar ut ur stan på jakt efter en plats att campa på. Vi svänger av på första bästa mindre väg från huvudvägen, och trots att vi inte kan se var den leder, tänker vi att camping i bushen är bättre än ingenting. Så länge som vi ser till att ingen ser oss när vi tar av, och cyklar tillräckligt långt bort för att vara utom synhåll från vägen, så borde det vara säkert nog. Som tur var ser vi snart en gård längre fram. Vi möter Hannes och Rehanne, och deras tvillingdöttrar. Dom välkomnar oss att bo hemma hos dem.

Deras generator har nyligen gått sönder, men de lyser upp huset med stearinljus, och duschvattnet värmer de i en vedeldad cistern utomhus. Rehannes faster mördades i september förra året av ‘en svart man’. Hon levde på en gård bara en timmes bilfärd nordost härifrån. Alltsedan dess vågar inte deras döttrar gå ensamma i mörkret längre. Inte ens för att gå till badrummet och duscha. Rehanne följer med dem.

Vad som fortfarande återstår av kolonialismen och apartheidtiden är svårt för oss att förstå, men allt medan dom vid makten fortsätter nonchalera de arven, är de ett enormt hot mot fred och stabilitet i länder som Namibia och Sydafrika. Det känns som att samhället här genomsyras av uppfattningen att hudfärg är anledningen till det människor gör. Mannen som mördade Rehannes faster var inte fattig, utan svart. Med den synen går han också från att vara en tjuv till att bli en mördare av en oskyldig vit kvinna.

Jag frågar Hannes om det finns någon ‘civilisation’ (dvs folk; hus) längs med vägen som väntar oss imorgon: “Nej, där finns ingenting längs den vägen. Bara svarta människor och bönder”. Jag intalar mig själv att vi alla är människor, påminner mig själv hur underbara våra värdar är, som låtit oss bo hos dem inatt, och inser att de säger saker dom inte menar på det sätt som vi tolkar dem. De har fötts in i ett delat samhälle, där allting är uppdelat i svart och vitt. Det Hannes sa betyder inte att han anser att svarta människor är ociviliserade, utan speglar bara vetskapen av att 99% av landets svarta bönder är fattiga, vilket betyder att dom inte har stora gårdar – vilket i sin tur var vad han trodde vi frågade efter.

Vi är tacksamma för en varm bädd. Vi serveras kudufärs till middag, och en kopp rooiboste innan vi går till sängs. Mealie pap (majsgröt) till frukost.

Vi ser på varandra, båda försiktigt granskandes den andre. Leopardens ögon skiner inifrån det torra, knähöga gräset, och avslöjar kroppens annars väl kamouflerade päls. Han tittar på mig som på vakt, hans rygg hukad och hans höfter spänt resta. Bara avståndet av asfaltvägen skiljer oss ifrån varandra. Jag och Lina har bara cyklat fem kilometer från där vi sov över natt; solen har nyligen gått upp.

Lina har stannat bakom mig, där en rad av bilar och minibussar står parkerade längs med vägkanten och deras passagerare följer dramat på säkert avstånd. En minibus hade krockat med leoparden för inte länge sedan, och den är – trots sina svåra skador – aggressiv och provocerad och, som vi snart blir varse, fortfarande i stånd att attackera.

När jag kom cyklandes hade jag trott att raden av bilar var återstoden av en trafikolycka. När jag inte såg några skadade fordon, stannade jag efter den sista av bilarna. När jag upptäckte leoparden, stelnade jag till. Jag lutade min cykel mot en minibuss som hade parkerat precis framför mig. Men dess passagerare bestämde sig snart att köra vidare – kanske efter att de insett faran av den oberäkneliga leoparden. Jag var inte sen att ta samma beslut. Jag vände och cyklade tillbaka till dit Lina och de flesta av bilarna hade stannat, för att följa utvecklingen på säkert avstånd.

Trots att polisen snart kommer, och gör sitt bästa i att dirigera trafiken förbi olycksplatsen, är det tidvis minst sagt oorganiserat. Folk går fram och tillbaka som de vill, ibland på farligt nära avstånd till leoparden för att kunna ta bra bilder att skicka till vänner och bekanta.

Sedan vi kom har leoparden tagit sig ut på vägen och attackerar då och då de bilar och lastbilar som passerar. Åtminstone två av dem får punktering av djurets skarpa klor. Först efter två timmar kommer en veterinär. Efter att först ha sövt leoparden med en sömnpil kan Dr. Ulf Tubbesing konstatera att dess ena lunga är punkterad. Han kommer inte att överleva. Tillsammans med polisen lyfter han in kroppen i bakluckan av buckien (en pickup med tak över flaket). Vi får möjlighet att klappa leopardens vackra, sammetslena päls innan de kör iväg – en skarp kontrast till den aggressivitet vi bevittnat bara en timme tidigare. Respektingivande.

Innan vi till slut lämnar platsen, fångas vi av Ellis Botha på Radio Kosmos från Windhoek för en snabb intervju, live via hans mobiltelefon. Vi söker skydd från den kraftiga vinden inuti hans blanka, svarta van, och får svara på några enkla frågor som när, var och hur.

På kvällen campar vi på Koruna Farm, ca nio mil söder om Kalkrand. Ägarna är inte där, men arbetarna, bosatta i ett hus utanför själva ägargårdens omhägnade hus och trädgård, ger oss tillstånd att resa våra tält på marken invid.

Fotnot: Under media finns en artikel som publicerades i dagstidningen Republikein 20 mars 2008. Där står mer att läsa om mötet med leoparden.

Vi ser på varandra, båda försiktigt granskandes den andre. Leopardens ögon skiner inifrån det torra, knähöga gräset, och avslöjar kroppens annars väl kamouflerade päls. Han tittar på mig som på vakt, hans rygg hukad och hans höfter spänt resta. Bara avståndet av asfaltvägen skiljer oss ifrån varandra. Jag och Lina har bara cyklat fem kilometer från där vi sov över natt; solen har nyligen gått upp.

Lina har stannat bakom mig, där en rad av bilar och minibussar står parkerade längs med vägkanten och deras passagerare följer dramat på säkert avstånd. En minibus hade krockat med leoparden för inte länge sedan, och den är – trots sina svåra skador – aggressiv och provocerad och, som vi snart blir varse, fortfarande i stånd att attackera.

När jag kom cyklandes hade jag trott att raden av bilar var återstoden av en trafikolycka. När jag inte såg några skadade fordon, stannade jag efter den sista av bilarna. När jag upptäckte leoparden, stelnade jag till. Jag lutade min cykel mot en minibuss som hade parkerat precis framför mig. Men dess passagerare bestämde sig snart att köra vidare – kanske efter att de insett faran av den oberäkneliga leoparden. Jag var inte sen att ta samma beslut. Jag vände och cyklade tillbaka till dit Lina och de flesta av bilarna hade stannat, för att följa utvecklingen på säkert avstånd.

Trots att polisen snart kommer, och gör sitt bästa i att dirigera trafiken förbi olycksplatsen, är det tidvis minst sagt oorganiserat. Folk går fram och tillbaka som de vill, ibland på farligt nära avstånd till leoparden för att kunna ta bra bilder att skicka till vänner och bekanta.

Sedan vi kom har leoparden tagit sig ut på vägen och attackerar då och då de bilar och lastbilar som passerar. Åtminstone två av dem får punktering av djurets skarpa klor. Först efter två timmar kommer en veterinär. Efter att först ha sövt leoparden med en sömnpil kan Dr. Ulf Tubbesing konstatera att dess ena lunga är punkterad. Han kommer inte att överleva. Tillsammans med polisen lyfter han in kroppen i bakluckan av buckien (en pickup med tak över flaket). Vi får möjlighet att klappa leopardens vackra, sammetslena päls innan de kör iväg – en skarp kontrast till den aggressivitet vi bevittnat bara en timme tidigare. Respektingivande.

Innan vi till slut lämnar platsen, fångas vi av Ellis Botha på Radio Kosmos från Windhoek för en snabb intervju, live via hans mobiltelefon. Vi söker skydd från den kraftiga vinden inuti hans blanka, svarta van, och får svara på några enkla frågor som när, var och hur.

På kvällen campar vi på Koruna Farm, ca nio mil söder om Kalkrand. Ägarna är inte där, men arbetarna, bosatta i ett hus utanför själva ägargårdens omhägnade hus och trädgård, ger oss tillstånd att resa våra tält på marken invid.

Fotnot: Under media finns en artikel som publicerades i dagstidningen Republikein 20 mars 2008. Där står mer att läsa om mötet med leoparden.

Vi återvänder till Windhoek med Emile & Co., och cyklar vidare söderut nästa dag. Enormt tack till Emile och hans familj för dagarna på Ombaranga Game. Helt magiskt!

Emile tar oss med tillbaka till gården i Ombaranga över helgen. Hans föräldrar Chris och Pearl, och deras vänner Ben och Barbie med sonen Renando, följer också med för att jaga och grilla. En härlig tredagars fest väntar!

Varje kväll är likadan. Vi sitter utomhus vid den stora lägerelden och värmer upp oss i de kyliga kvällarna. Om inte månen, så istället klart lysande stjärnor ovanför. En gräsbrand glöder som fläckar av brinnande kol på en bergssluttning i horisonten. Stearinljus i tomma vinflaskor står utefter väggen i hallen i det stora huset. Fler stearinljus, med sina varma, fladdrande flammor, kröner nattduksborden i varje sovrum. Vattnet till duschen värms upp i en vedeldad cistern utomhus.

På grillen finns bara kött. Inget annat. “När en riktig namibier äter grönsaker, så är det kyckling eller fläsk!” berättare Emile. Som förrätt biltong (torkat viltkött). Sedan ännu en förrätt – filé av springbock, hastigt grillad – röd och mör. Sedan huvudrätten – revben från får, långsamt grillade under lång tid – krispiga. Mer Tafel (öl), chips och biltong, konjak med Coca-Cola.

Jakten under dagarna är intressant för mig och Lina, som knappt sett ett gevär tidigare. En gemsbock (oryx) skadeskjuts. Emile gör sitt bästa i att spåra den via blodspill, men snart tycks såren ha läkt och möjligheterna att söka djuret är borta. Senare skadeskjuter de ännu en antilop – en elandtjur. Återigen är blodspåren små och få, och försvinner snart. Inget att göra. Nästa dag hittar vi gemsbocken, död i ett buskage och redan halvt uppäten av en grupp gamar.

Från flaket på pickupen, där de flesta av oss står, skjuter Chris en stor kudutjur. En perfekt träff, den springer in i bushen. Vi hittar den inte långt därifrån, i en liten glänta. Gårdsarbetarna Eric och Bruno skär upp halsen för att låta blodet rinna ut. Dom skär också av testiklarna som annars, om dom får sitta kvar, ger köttet en dålig bismak. Alla hjälper till i att dra den tunga kroppen tillbaka genom det snåriga buskaget till pickupen, och lyfta upp den på flaket. Emile skjuter senare ännu en kudutjur. Renando skjuter sju fåglar.

Ännu en läcker middag: Kuduspett med lök och aprikoser. ‘puff adder’ – tjocktarmen från en kudu, fylld med en blandning av dess lever, hjärta och njure, samt potatis. Tunntarmen för sig, revbensspjäll och hemmagjorda korvar av kudu och springbock. Sydafrikansk sherry. Tafel (namibisk öl).

Vi bor hos Emile och hans familj i en förort till huvudstaden Windhoek.

Halvvägs mellan Okahandja och Windhoek ligger en av huvudstadens vattenverk, kallat ‘Booster two’. Vaktmästaren med familj möter oss, och låter oss sova inuti det gamla reningsverket (som inte längre används då ett nytt, modernare verk byggts invid).

Vi lämnar Otjiwarongo strax före åtta på morgonen och når Outeniqua vid halv sex på kvällen, efter en hel dags cykling. Vi tältar vid en rastplats invid vägen.

Paul visar oss runt på deras marker under morgonen. Vi passerar säkert ett dussin grindar som skiljer de olika fälten från varandra. Vi matar kossorna och tittar på några vilda antiloper på avstånd. Han berättar om akaciaträdet. Dess vackra namn bedrar – för bönder ställer det till med enorma problem. Afrikanerna brukade bränna ner dem årligen för att hålla markerna öppna så att gräset kunde växa fram till bete åt djuren, men de vita bönderna slutade med det. Först nu har de börjat inse att eldandet var en nödvändighet. Det är ett fyrtio år långt misstag som inte är lätt att återställa. Pauls bästa alternativ är att injicera träden med gift – till samma kostnad per hektar som värdet av marken självt.

Han tog med sitt 7 mm gevär i pickupen, men än häftigare var hans båge. En trend på senare år – i Sydafrika finns det till och med facktidskrifter som bara handlar om just bågskytte. Skyttet kräver bättre sikte och kortare avstånd, eftersom skytten måste träffa rakt i hjärta eller lunga. Men å andra sidan är det ett dödstyst vapen som gör det möjligt att skjuta flera djur vid samma tillfälle innan hjorden inser faran och springer iväg.

Vi stannar i Otjiwarongo för att surfa internet och handla mat. När vi till sist är färdiga är det redan mörkt, så vi bjuder oss själva på en natt på den lokala campingplatsen.

Under morgonen tar Emile oss med på en tur genom reservatet i familjens pickup. Vi ser eland, kudu, gemsbock, vårtsvin, en tam zebra, och en giraff på avstånd.

Vid lunchtid lämnar vi farmen och Emile för att cykla tillbaka till stora vägen och fortsätta vår väg söderut. Vi når asfaltvägen precis som solen går ner. På andra sidan vägen ligger en gård som tillhör Paul och Litzie – vi har rekommenderats av några förbipasserande att dom kanske har lite gräs som vi kan tälta på. Och mycket riktigt har dom en riktigt fin trädgård som omgärdar huset. Vi välkomnas av det unga paret, och bjuds in att sova i deras gästrum. Några öl och cider senare sitter vi och äter middag tillsammans vid deras köksbord. En liten skål med spaghetti och en enorm skål med köttfärs av kudu – grymt gott, och återigen kul att se hur dom äter de omvända proportionerna kött/basmat här jämfört med vad vi får lära oss att äta i Sverige.

Vi diskuterar politik – kriget i Angola, och fördelarna och nackdelarna med de landreformer som ligger på bordet i Namibia. Vi får veta att bara privatskolor, om ens de, har OK standard i Namibia nuförtiden, och att detsamma gäller för sjukhusen – “om du vill komma ut levande”, säger Litzie. Försämringen av den offentliga välfärden har kommit stegvis alltsedan självständigheten från Sydafrika 1988, berättar dom. En privatskola i Windhoek för Paul och Litzies barn kommer kosta dem närmare 50 000 kr om året. Universitet är ännu dyrare, eftersom de enda som är OK då finns i Sydafrika.

Något internet har dom inte sedan i februari, då några stal koppartrådarna i telefonlinan längs med huvudvägen. Trots att tre månader gått sedan dess, har några nya linor ännu inte satts upp. Nu funderar dom istället på att skaffa trådlöst bredband. Det bekräftar bara hur en misslyckad stat ytterligare ökar klyftorna i ett land. Dom som har råd kan alltid skaffa det de vill ha privat – skola, sjukvård och internet. Men marknätet som alla kan nyttja, och de offentliga skolorna och sjukhusen, finns bara där så länge staten sköter sig.

På ett internetcafé i Otavi möter vi Emile. När vi frågar honom efter en rekommendation om var vi kan tälta, bjuds vi istället in att följa med till hans familjegård, belägen inne i ett privat viltreservat. Det är bara en timme eller så kvar tills skymning, så Lina väljer att åka med Emile i hans pickup medan jag får en karta ritad för att hitta fram själv på cykeln. Det är ca fyra mil dit – först en asfaltväg i en mil, sedan diverse grusvägar i tre.

När det är tio kilometer kvar har kvällen redan skymt och det är kolsvart ute. Dessutom är vägen inte mycket mer än otydliga sandspår genom snårskogen – emellanåt delar sig vägen i två, tre olika. Jag lyser i den mjuka sanden med min svaga ficklampa och söker efter de färskaste däckspåren. Det finns inte längre några andra hus längs med vägen – bara Emiles gård i dess ena ände. Mina batterier är snart slut; ficklampans ljus mattas av. Emile lovade att tända en stor eld på den lilla kulle där gården ligger, och jag kan se ljuset glimta till då och då bakom de många träden och buskarna. Jag tar fel väg ett par gånger; cyklar tillbaka och provar en annan. Vägen är ojämn och gropig; ibland med djup sand som får cykeln att stanna tvärt. Två piggsvin överraskar mig när dom plötsligt kommer fram ur mörkret; reser sina svarta och vita piggar i rädsla. Efter att ha iakttagit mig i ett par sekunder springer dom snabbt tillbaka in i buskaget.

Först efter att jag kommit fram till gården strax innan åtta på kvällen, efter nära två timmars mörkercykling, berättar Emile att där finns tre leoparder. Även om just leoparder sägs vara ganska skygga av sig, går det kalla kårar längs med ryggraden.

Gårdens huvudbyggnad, nästan 50 år gammal, kröner toppen av en mindre kulle. Emile har förberett en stor braai (grill) utomhus på verandan. Kudukorvar och grillspett med viltkött, aprikoser och lök. Tafel (öl). Varma mackor med ost och salami – grillade över elden. Läckert!

I Tsumeb fyller vi på våra lager av mat och surfar lite på internet. Tältar på Tsumeb Municipal Camping.

Efter ett nattligt regn i Cham-Cham är det nästintill vindstilla idag. Det går fort att cykla. Vid skymningen svänger vi av på en mindre väg ca fyra mil innan Tsumeb. Mindre än en kilometer in från huvudvägen har vi tur och hittar en gård. Vi tältar på andra sidan vägen under ett marulaträd, vars frukt är råvaran till den kända, sydafrikanska likören Amarula.

I Namibia finns mycket som vi inte sett på väldigt länge. Telefonkiosker, papperskorgar, toalettpapper, och rastplatser utmed vägarna. VI har inte sett något av det sedan Marocko.

Den breda asfaltvägen är platt och rak. Lika bred som vägen är, är de bägge grusade vägrenarna, på vilka vi emellanåt ser bönder driva fram sitt boskap. På vår högra sida sträcker sig det elstaket som avgränsar nationalparken Etosha. På vår vänstra sida breder vackra majsfält ut sig, gyllene till färgen i solskenet. Kraftig, kall motvind. Isande torr. Spruckna läppar.

Vi tältar i Cham-Cham bakom en liten familjeägd pub.