Vi bor i Benguela med Tony – en vän från mitt förra besök i landet två år tidigare. Benguela är det starkaste minnet från mina tidigare resor. Den gången för två år sedan mötte jag Tony och Dinho i stan, och det slutade med att jag hängde med dem där i nära tre veckors tid. Vi gjorde egentligen ingenting, men ändå njöt jag av livet mer än jag någonsin gjort tidigare. Det var som att ha hittat det som faktiskt är viktigast i livet – vänskap. Vi behövde inte gå på bio eller klubbar – det räckte med att ‘bara hänga’.

Jag hade inte ens planerat att åka till Angola den gången, men väl där blev det min favoritplats på hela kontinenten. Ett tillbakalutat liv, en vacker strand, ännu vackrare människor, och för en gångs skull i Afrika är Benguela också en vacker stad. Vi brukade vakna en eller ett par timmar före middagstid, gå och besöka några vänner, titta på lite TV, lyssna på musik, prata, äta. På kvällen gick vi till kvarterets bar där vi tog några Cuca (öl) och åt baguette med grillad kyckling, ketchup och majonnäs. Det var jag, Tony och Dinho och alla deras vänner. I de kubanska kvarterna var vi alla en enda familj.

Jag minns också melankolin. Dinho gick hem till sin fru tidigt på kvällen. Han satt och vakade över henne vid sängkanten. Hon sov med deras första barn i magen. Kanske var det Dinhos lite sorgsna och bekymrade, stora ögon mer än hans samlade intryck som fick mig att tänka på Pablo Picasso, och kalla honom Pablo. Jag fick känslan av att i Benguela ville ingen släppa taget om ungdomen och den frihet och vänskap som bara finns om man inte arbetar nio till fem och hämtar barnen på dagis vid 17:30. I Benguela var dom ‘Forever Young’. Det här med fru och barn skulle inte få förändra det.

Nu när jag återvänder har Tony och hans flickvän just fått sitt första barn, Clara Nayole, och vi ska komma att stanna i ytterligare tio dagar för att få tillfälle att närvara vid deras bröllop. Men det är fortfarande samma vänner som möts vid baren framemot kvällen för att prata om livet, dricka Cuca och äta grillad kyckling med ketchup och majonnäs. Enda skillnaden är det att Tony en eller två dagar i veckan går till sitt nya, egna hem för att ta hand om familjen, och att kvällarna och nätterna kanske slutar lite, lite tidigare än förut.

Fortfarande är Benguela lika vackert och på något sätt magiskt. Fullt av rörelse. Inte fysisk rörelse, utan känslor; olika tider närvarande samtidigt. Jag får rysningar bara jag tänker på det, men det är svårt att förklara. De portugisiska byggnaderna är som kulisser, och gatorna nedanför är som scener åt människorna i Benguela. Tider sveper förbi varandra, en del tider finns inte och andra överlever i evighet. Det är svårt att förklara, men det är vackert!

Springsteen
“Söndag är slut; helgen är slut” säger Dinho och kastar iväg kapsylen till ölen han just druckit upp. Det klingar till när den träffar innergårdens betonggolv. “Imorgon arbete – dag av kamp”, säger han och fortsätter, “om någon rik man kommer och erbjuder min fru ett bättre liv – inga problem. Det viktigaste är att hon mår bra. Ibland ingen mat på bordet. Bara sömn. Ibland i mitt rum. Ljusen släckta. Springsteen. Jag gråter.”

“Du känner den här mannen” säger han, och sätter på de CD-skivor jag lämnade hos honom för två år sedan. När jag första gången besökte Benguela hade jag med mig några skivor med blandade favoriter. På två av dem fanns Springsteen, de flesta låtar var liveinspelningar från en bootleg kallad “New Jersey Nights”. Bland annat ett par laddade, kraftfulla versioner av Racing in the Streets och Independence Day. Dinho gillade dem från första stund. Jag var glad över att ha fått dela med mig av musik jag gillade, men än mer tänkte jag på hur den stämde med livet här. Att vara i Benguela var som att leva i dom låtarna. Här flätades texterna samman med livet och blev verklighet; sanning. Det är den där magiska känslan av rörelse jag beskrev tidigare, och den enormt starka vänskapen. Den känslan finns i texterna till Springsteens musik, och den känslan återfinns i Benguela.

Stranden
Benguela vore den perfekta turistorten. En strand på kort gångavstånd från centrum, kantad av palmer, och ett perfekt klimat på sisådär en 25-30 grader året runt. Men där strandpromenaden på en charterort hade varit fylld med kuriosaförsäljare, råder istället ett skönt lugn över Benguela. Det enda som kommer i närheten av turism är ett galleri i bottenvåningen av ett av de många vackra gamla portugisiska husen. Men de hemska tavlorna av någon ‘ung lokal talang’ skulle inte ens gå att sälja till en turist. Benguela är som Malaga fast utan en enda turist; utan en endaste försäljare. Lugnt och vackert. Och angolanerna är de mest fridfulla människor jag mött – inte ens andra afrikaner kan mäta sig med dem. Och i Angola finns inget svart eller vitt; där finns knappt gråskalor. Alla är lika, alla är vi bröder – vi är tillsammans.

Mellan den asfalterade vägen och den breda sandstranden sträcker sig en promenad. Bänkar av sten, nötta av årtiondens vila i skuggan av tallarna och palmerna. Ett knähögt betongräcke skiljer strandpromenaden och stranden åt. Folk sitter ner; bara är. Möter vänner, läser eller pluggar. En del sportar; några få simmar i havet. Ett beachvolleybollnät står uppspänt på stranden, men jag ser aldrig någon använda det. Där finns lika mycket folk på veckodagarna som på helgerna. En sol som är precis lagom varm och en ständig, svalkande bris från havet. Strandpromenaden är belagd med små svarta och vita stenar. Ett vågmönster, blankslitet av årtiondens angolaner på jakt efter svalka i vattnet. Utanför en kyrka i närheten ligger stenarna i mönster av fiskar och kors; utanför en skola liknar de barn som håller varandra i handen i en lång rad av vänskap.

Poliserna som patrullerar stranden fördriver tiden med att låta ett par unga skoputsare göra rent deras skor. De magra pojkarna knäböjer framför dem. Polismännen sätter sina auktoritära, svarta stövlar på pojkarnas trälådor och låter dem putsas trots att de redan är fläckfria. Pojkarna tittar upp, nedlåtna.

På sina huvuden bär kvinnor fat med bananer och apelsiner som dom säljer. På ryggen bär de sina barn inlindande i färggranna tyger. En pojke går fram och tillbaka och säljer läsk från en kylvagn som han skjuter framför sig.

Halvvägs längs stranden reser sig ett monument över slaveriet. Med lite fantasi liknar det en knuten näve som sträcker sig upp mot himlen och ut emot havet. Ur vattnet utanför reser sig gamla träpålar i en linje ut mot havet; resterna av den pir på vilken slavar fördes ut till skepp för många hundra år sedan, berättade Tony en gång för mig.

Malaria igen
Efter en vecka eller så i stan får jag återigen malaria. Och kolera på samma gång. Sjukhus i tre nätter. Diarré och hög feber. Sju liter dropp och medicin. En rysk (eller sovjetisk, som angolanerna fortfarande säger) doktor kommer vid lunchtid varje dag för att konsultera med mig och de andra patienterna, men försvinner snart efter ett par timmars visit. Sjuksköterskorna tycks inte så seriösa: “Hur många sprutor har vi gett dig idag?” frågar en av dom. “Varför har du tagit våra papper?” frågar en annan och syftar på det kvitto doktorn gav till mig att behålla. Dom hade glömt vilken medicin de ordinerat mig.

Byn Idifio är mer känd som den plats där vägarna till Huambo, Luanda och Lobito möts. Där finns mer asfalt än hus, och i de senare finns nästan enbart barer och restauranger. Polisen som har en vägspärr i korsningen dagtid, låter oss tälta under ett vasstak bredvid en av barerna.

När jag senare besöker baren bredvid, sätter pojken bakom disken på “The Base II – Guilty as Charged” på TVn i rummets ena hörn. Filmen har engelskt tal och kinesisk text. När jag går ut en kort stund byter han snabbt tillbaka till att visa lokala musikvideos. Jag antar att filmen var något han visade för ‘internationella gäster’. När jag kommer tillbaka igen sätter han på “Snake in the Eagle’s Shadow” – ännu en sån film, fast åtminstone smått underhållande i jämförelse med den första.

Vi tältar vid randen av en brant sluttning vid lilla byn Barrote, några kilometer ut från huvudvägen mot kusten. Efter att solen sänkt sig bakom havets avlägsna horisont, går Ernest, Salvador och de andra unga fiskarna den långa, branta stigen ner till stranden nedanför. Vid sex på morgonen, som solen återvänder för ytterligare tolv timmar, kommer dom ge sig ut på havet för att fiska.

Vi möter fiskaren Juan. Vid sidan av vägen har han ett litet skydd av vass som precis får plats på marken innan ett stort floddelta breder ut sig. Vid vattenbrynet vilar hans kanot. Dagens fångst ligger lämnad att torka på en trädstam bredvid honom. Han tar två av fiskarna och grillar dem i en öppen eld för att vi ska få smaka. “Caraçao (hjärta)”, säger han och pekar på oss.

Vi tältar några kilometer längre fram bakom en bar längs med vägen. Snabbt, innan solen går ner, går vi bort till ett utlopp av deltat under vägen där vi badar. Där är det strömt nog för att hålla parasiter borta.

Jag känner mig fortfarande dålig, så efter sex mil bestämmer vi oss för att lifta till närmsta sjukhus. Några kinesiska vägarbetar ger oss skjuts i sin lastbil till Porto Amboim och det större sjukhuset där.

Vi leds genom korridorer och sjuksalar som är fulla med patienter, sovandes på sängar och på golvet med bara någon filt som madrass. Vi erbjuds ett eget rum som vi, glada att slippa sova på golvet men samtidigt lite generade över att bli specialbehandlade, tackar ja till. Det visar sig vara ett arbetsrum åt en nordkoreansk gästdoktor, som dom nog inte hade låtit någon annan bo i än en besökande turist ändå. Doktor Katarina och sjuksköterska Mattias tar hand om mig. Dom hittar ‘bara lite’ malaria, och jag får återigen medicin.

De andra patienterna tittar storögt på oss när vi lagar mat ute på verandan. Tyst, stillsamt, följer de allt vi gör. Mattias förklarar uppmärksamheten med sin vackra, portugisiska accent: “Ni är så underbara, och dom ser bara vita människor på TV annars!”

Strax innan Cabo Ledo passerar vi en militärbas för Angolas specialstyrkor. Jag har känt malariasymptom, så vi cyklar in till basen för att besöka militärsjukhuset. En officer möter oss vid porten till området och hjälper oss att komma in, förbi säkerhetsvakterna. Vid kliniken tycks doktorn vara bortrest. Först efter att vi väntat ett längre tag dyker några soldater upp med någon som kallar sig sjuksköterska. Med vacker engelska – en nästintill feminin portugisisk accent – inleder och avslutar han varje mening med ett varmt “we are together”. Vi är tillsammans.

Tyvärr har dom ingen riktig utrustning för att ta ett blodprov för malaria, utan bara ett engångs snabbtest. Det består av en blandning kemikalier som, tillsammans med några droppar blod, visar ett varierat antal linjer på en plaststicka beroende på resultat. Mitt test visar negativt, men det fungerar bara på vissa typer av malaria och är därför inte 100% tillförlitligt. Dom skriver av fallet och visar inget intresse i att ytterligare undersöka min trötthet. Sjuksköterskan sa att han hade studerat medicin i Los Angeles, men hans engelska och “we are together” pekade snarare på Kuba eller Ryssland. Hans brist på kunskap talade inte för något av dem.

Efter malariatestet är dom plötsligt intresserade av att veta mer om vår kultur och börjar ställa frågor om våra sexvanor: Gift eller singel? Inget sex under resan p.g.a. HIV-risken? Men i Schweiz har ni mycket HIV – här mycket lite! Aha, Sverige? OK, men ni har HIV också, säger någon, stolt över att åtminstone känna till vårt land. Sen avböjer vi att svara på fler frågor. När jag istället fortsätter ifrågasätta min trötthet, kommer dom fram till en huskur: drick mycket vatten och fruktjuice, och ät många tomater, så kommer du bli frisk!

“Du måste bära med dig detta papper [resultatet] under hela din resa”, säger sjuksköterskan innan vi åker därifrån. Han fortsätter, nu med stolthet; rak i ryggen: “Om dom frågar dig i Namibia eller Sydafrika om malaria, så visar du dem bara pappret och säger: ‘nej, se här, jag testade mig i Angola!’” Han tycktes ovetande om att ett test idag inte hindrar mig från att få malaria imorgon.

Vi cyklar vidare – dunkande huvud, värkande ben. Vi lämnar militärbasen för Cabo Ledo inte långt därifrån. Där får vi återigen tälta hos polisen, som har en fin station mitt i byn.

Vi tältar med polisen vid en vägspärr i Barra do Cuanza. Dom låter oss använda deras spis för att laga mat på, vi tittar på lite TV med dem på kvällen, och en av dem ger oss en flaska mineralvatten. Det senare är ganska dyrt här, och därför en uppskattat present.

Att förlänga vårt visum tog längre tid än vi nånsin hade kunnat tro (läs mer nedan), men i Maria och Juan Carlos sällskap hade vi knappast långtråkigt. Dom tog oss med till vänner och ut på stan: Filmkväll med ett gäng svenskar, traditionell svensk påskmiddag, lata stranddagar på la Ilha (en ö i centrala Luanda) och grillmiddag vid Prédio Suéco. En stark kontrast mot de tidigare dagarnas campingliv. Stort tack till Maria och Juan Carlos som lät oss bo så bekvämt, hjälpte oss med immigrationen och därutöver härligt sällskap. Tänk om all svensk ambassadpersonal vore lika vänliga som ni?

Att förlänga ett visum
På torsdag besöker vi immigration det första vi gör på morgonen. I hopp om att få våra ansökningar behandlade inom 24 timmar, köper vi de blanketter som krävs och fyller i dem. Trots att de är riktade till icke medborgare, är fyra av fem formulär på portugisiska, så det tar sin tid att förstå dem. Och först när vi ska lämna in ansökan på kontoret, får vi höra att ansökningsdag endast är måndagar, tisdagar och onsdagar. Vi kunde inte ha haft större otur.

På måndag återvänder vi så och kommer dit till strax efter sju på morgonen. Ännu en överraskning väntar – man måste komma vid fem på morgonen för att lyckas få en av de fyrtio åtråvärda biljetter som delas ut varje dag. Bara med en sådan biljett, som ser ut precis som dom vid fiskdisken i en matbutik, får man komma in på kontoret och där lämna in ansökan.

Men precis som i torsdags börjar vi diskutera saken med de anställda. Vi försöker göra oss sedda och hörda bland så många ur personalen som möjligt. Själva immigrationen är ett antal låga hus med en innergård emellan, där vi väntar tillsammans med ett hundratal andra hoppfulla. I dom olika husen finns olika avdelningar av immigrationen. I den ena luckan kan man köpa ansökningsblanketter, i en annan kan medborgare ansöka om nya pass och i ännu en kan dom som vill ha arbetstillstånd ansöka om ett sådant. På gården springer också folk ur personalen fram och tillbaka med jämna mellanrum, och det är vid dom tillfällena vi får chansen att stoppa någon och fråga om hjälp; be om att få våra ansökningar behandlade.

Vi har tur – vid två på eftermiddagen släpps vi till slut in på det kontor där vi kan lämna in våra ansökningar, trots att vi inte har någon officiell biljett. Även efter det att vi fått komma in på kontoret är det en utmaning att återigen väcka uppmärksamheten hos någon ur personalen – någon på andra sidan disken – som vill ta emot våra ansökningar. Bara det tar oss två, tre timmar. Ytterligare 45 minuter senare har vi fått våra kvitton.

Medan vi stod där och väntade fick vi det mindre konventionella tipset från en av de anställda att helt enkelt fortsätta till den namibiska gränsen utan visum, och väl där betala den officiella böterna á sju dollar per dag som vi vistats illegalt i landet. Men att en tjänsteman här sa det betyder inte att poliserna längs med vägen skulle hålla med tänkte vi, så vi avstod.

Jag pratade också med en fransman som arbetet i Angola i ett decennium. Inte ens han hade tillräckligt med kontakter för att få sitt nya arbetstillstånd i tid. Efter att ha väntat i nio månader hade han fortfarande inte fått sitt tillstånd. Han sa att den ‘vanliga’ ansökningsavgiften är 5 000 kwanza (ca 70 dollar), men att du kan betala 5 000 dollar och få ansökan behandlad ‘under bordet’ och få tillståndet inom ett par dagar.

På torsdag återvänder vi igen till immigrationen och minglar med de anställda, timme efter timme, men utan att få något besked. Det tycks som att våra ansökningar fortfarande inte har behandlats. På fredag gör vi likadant – frågar och tjatar – och får till slut ett löfte om att våra visum ska vara färdiga på måndag.

Immigrationen är minst sagt rörig och oordnad. En annan grupp turister, som ansökte om visum samma dag som vi, fick sitt visum på fredagen. Men då hade dom varit på plats varje dag från fyra på morgonen till halv sju på kvällen – närmare 52 timmar under fem dagar. Säkert mer än de flesta anställda.

På måndag får vi så våra visum, och vi lämnar huvudstaden nästa dag efter nära två veckors vila.

Förlängning av visum till Angola
Adress: Serviços de Migração e Estrangeiros (SME), nära brittiska ambassaden.

Du behöver: Tre foton, fem formulär som du köper på plats samt ditt pass.

Du kommer: På måndag, tisdag eller onsdag för att lämna in ansökan, och på torsdag eller fredag för att hämta ut din eventuellt handlagda ansökan. Dagen du kommer för att lämna in ansökan, bör du vara där senaste fem på morgonen för att lyckas få en av de 40 åtråvärda biljetter som ger dig tillträde till kontoret. För att snabba upp saker och ting kan det vara värt att fråga efter Balthazar som är chef på kontoret, eller försöka komma ännu högre upp i ‘näringskedjan’. Du måste fråga mycket, snacka och klaga. Var där åtminstone fem timmar om dagen om du har bråttom att få din ansökan handlagd.

Vi tar oss de sista fyra milen till Luanda. Hos polisen igår nämnde en polisman att han kände någon på den svenska ambassaden i Luanda, och att han kunde kontakta dem och därigenom kanske ordna en plats för oss att bo på. Vi hade frågat polisen tidigare om boende, då de kommersiella alternativen i stan börjar på svindlande 200 dollar natten. Luanda är tro det eller ej världens dyraste stad att leva i för de som arbetar/bor utomlands. I vilket fall började polisen ringa på sin mobil, och det slutade med att vi fick numret till Maria på svenska ambassaden. Kopplingen dem emellan verkade ganska vag, men vi behöver verkligen all hjälp vi kan få och tackade för kontakten. När vi når fram till utkanterna av jäktiga Luanda, cyklandes längs dess leriga, gropiga huvudvägar som leder in mot centrum, stannar vi till vid en liten kiosk. Där ringer vi Maria från en telefonautomat.

Det är bullrigt runtikring, och svårt att bestämma något över telefon, så vi kommer överens om att mötas inne i stan istället. Vi träffar henne utanför Prédio Suéco (‘det svenska bostadsområdet’), där hon bor tillsammans med sin man Juan Carlos. Vi överraskas av en direkt inbjudan att bo med dem, och är samtidigt glada och tackar ja. Bostadshuset, byggt av svenskar på 1980-talet, är bara det värt besöket. Allting är svenskt: handtag, hissar, fönster och spisar. Svensk enkelhet och ordning mitt i en stad som annars konkretiserar kaos.

Vårt visum kommer gå ut imorgon, så såvida vi inte vill riskera fängelse (om än osannolikt) eller höga böter, har vi inget annat val än att lifta till Luanda där vi kan förlänga visumen vid immigrationen. Några kilometer innan polisens vägspärr vid Logefloden (Rio Loge), vid gränsen mellan provinserna Zaire och Bongo, lyckas vi få lift med den första lastbil som passerar oss. Föraren och hans två medpassagerare lyfter upp våra cyklar och väskor på släpet och vi får sätta oss där fram i den relativt nya lastbilen.

När vi når nästa vägspärr vid Quifangondo, hoppar vi av. Polisen där låter oss tälta hos dem, och hjälper oss med en hink med vatten att duscha i på stationens toalett. Imorgon cyklar vi de sista milen till huvudstaden.

Vägen är fortsatt ganska dålig. När vi når Mucula får vi höra att en bro längre fram har kollapsat. Till en början tycks det enda alternativet vara en omväg inåt land. Men snart framställer lokalborna ändå kustvägen som det bästa alternativet – vi chansar och hoppas på att där finns fiskare med båtar eller kanoter, som kan ta oss över Mebridegefloden (Rio Mebridege) där bron en gång stod.

De två sista milen väg fram till floden är inget mer än en smal stig. Ju närmare floden vi kommer, ju sämre blir den – ofta är vägen så igenvuxen att den till och med är svår att hitta. Med gräs som reser sig högt över våra huvuden, känns det som att cykla genom ett vilt fält. Det är svårt att föreställa sig att stigen en gång var en asfalterad huvudväg. Naturen har förvandlat den till oigenkännlighet. Gräset piskar våra bara ben; huden svider illa efter ett tag.

Vårt besvär var åtminstone inte förgäves. När vi når fram till floden finns där två fiskare i sina kanoter, som tar folk över med sitt bagage i nästintill skytteltrafik. Vi får åka en i taget tillsammans med våra cyklar och väskor. Efter att de rott oss över den kanske hundra meter breda floden ger vi dem en dollar för arbetet. Bron måste ha fallit för länge sedan, så dålig som vägen hade hunnit bli. Men så är också regeringen här ökänd för hur lite de gör för sitt folk.

I N’Zeto, bara ett par kilometer söder om floden, besöker jag sjukhuset. Jag har malaria – igen. Det är ett offentligt sjukhus, så blodprovet och medicinen är gratis. Angolas sittande parti, MPLA, var tidigare uttalat marxist-leninistiskt, och det tycks som att sjukhusen fortfarande bär en del spår av den ideologin, även om vägarna inte gör det.

En mil längre söderut stannar vi för att sova i lilla byn Aldeia Kikando.