Det finns tre dagstidningar i Gambia. The Observer som fortfarande är verksam, The Point vars redaktör sköts ihjäl förra året (fortfarande ‘under utredning’) och The Independent, som har stängts igen av regeringen.

Fjärde dagen: Jag följer med Lamin, en granne i Mile Seven, till en liten strand i Bakau. Trots det rena, klara vattnet och strandens centrala läge är den helt tom på folk. Den omgärdas av höga, lodräta klippor, klädda i en frodig grönska – en läcker syn på bara fem minuters promenad från stan.

På vägen hem bestämmer vi oss för att köpa ett kilo fisk vid en närliggande hamn. Efter att vi köpt vår fisk får vi veta att det varit strömavbrott ett tag. Där finns ingen is, och fångsten riskerar att fördärvas i värmen om fiskarna inte hittar is inom kort. Så med oss hem kommer ett följe av fyra-fem fiskare, var och en med en skottkärra. I Mile Seven har de flesta boende sina egna generatorer och därför också elektricitet och is.

På kvällen, efter att vi ätit fisken vi grillat, går jag och Lamin ut till en närliggande väg och lägger oss på asfalten. Vi småpratar i timmar. Jag vet inte varför vi la oss mitt på vägen för att prata – kanske var det en bra, avskild plats att vara på, eller kanske var det för att den öppna ytan och svaga vinden gör att där finns färre myggor som stör.

Vi korsar gränsen till Gambia – lika hastigt och enkelt som vid den förra gränsövergången – och når Banjul på eftermiddagen. Banjul är landets lilla huvudstad, med bara en halv miljon invånare. Vi fortsätter ca milen längre söderut till Bakau, att räkna som en förstad till Banjul. Där har Cheikh, en man vi mötte ett par dagar tidigare i Senegal, satt oss i kontakt med en vän till honom: kommissarie Pa Jallow på Gambias polismyndighet. Jallow bor i ‘Mile Seven’ (ung. ‘sjunde milen’) – ett bostadsområde där mer eller mindre bara militärer och poliser bor. Vi får tälta bakom hans hus, och stannar i fyra nätter – får mycket gjort (visum till Nigeria, till exempel) och har det allmänt trevligt med Jallow, hans familj och hans grannar.

Ännu en gång tältar vi i en liten by längs med vägen. Vi hänvisas till byhövdingens gård. Hövdingen själv är inte där, men hans yngre bror låter oss stanna, och vi reser våra tält på den öppna gården mellan husen. Dom ger oss en hink med vatten att duscha med. En bit färsk vattenmelon är en annan gåva – den tycks vara i säsong då dom har massvis av dem.

Här, liksom i så många andra byar vi passerat de senaste dagarna, använder de solenergi för att få ström (mestadels till lyse). I många städer och byar har vi också sett små, självförsörjande telefonkiosker, drivna med solenergi och anslutna till omvärlden genom en satellitmast på taket. Det är häftigt att se byar som går direkt från ingen ström alls, till solenergi, och på så vis hoppar över det omständliga och kostsamma arbetet i att bygga ett nät av kablar. De byarna är framtiden konkretiserad – ett långsiktigt och hållbart samhälle mitt i det Afrika som många människor tänker på som outvecklat och omodernt.

Vi fortsätter söderut genom ett Senegal som är lugnare och behagligare för oss, än det land vi mötte längs med N2-vägen norr om Dakar. Ibland är tystnaden fullständig. Jag minns ett tillfälle, då män hade samlats kring ett spelbord av trä vid vägkanten. Dom spelade tärningsspel mitt på dagen, då hettan inte medger mycket arbete. När jag cyklade förbi dem kunde jag höra det svaga ljudet av när tärningen träffade spelbordet. Sedan, återigen, total tystnad.

Från Fatick tar vi en omväg på en mindre väg, närmare kusten. Den tar oss genom ödsliga, vida våtmarker. Ett fåtal palmer reser sig ur den annars låga vegetationen. Vid femtiden ser vi äntligen en hydda vid sidan av vägen. Väl framme möter vi tre unga män som låter oss tälta bredvid deras boning. Dom är bröder och arbetar tillsammans i fälten runtikring. Förutom odlandet har bröderna också några kor och getter – de senare samlade i en enkel hage; en enkel inhägnad av trädgrenar. Såväl väggarna som taket på deras hydda är tillverkade av halm. Den nedgående solen färgar omgivningen i ett vackert, gyllene ljus. En ensam varg ylar.

Bröderna delar med sig av sitt vatten, som dom har hämtat i klargula plastdunkar – förmodligen från Fatick. Vi kokar pasta till middag; bröderna äter ris. Vi försökte bjuda på pastan, men dom svarade att bara ris är bra nog för att de ska klara det tunga kroppsarbetet i fälten. Riset kokar dom i en stor, sotig gjutjärnsgryta över öppen eld.

Efter att vi ätit lägger jag mig i tältet och skriver. Skyddad från myggorna utanför, men ändå med möjligheten att se ut genom nätet (inget yttertält). Stjärnklart. Syrsorna spelar. På en oxvagn sitter bröderna i månskenet och pratar. En ensam gnista lyser från den slocknande elden.

Vi åker runt åtta efter en kopp kaffe. Bruno ger oss några av familjens hemodlade bananer som färdkost.

I Mbour hittar vi ett internetcafé där vi stannar för att surfa lite, bränna bilder på DVD och samtidigt äta. Mannen på caféet bränner bilderna åt oss, medan vi sätter upp bränsleköket på trottoaren utanför och lagar lunch. Det strular dock till sig lite med brännandet, och först efter ett antal timmar är vi färdiga och kan åka därifrån. Bara ett par kilometer senare börjar vi leta efter en bra plats att campa på.

Vi möter Cheikh i sin jeep, parkerad vid vägkanten. “Följ mig” säger han, och kort därefter har vi kommit fram till hans familjs hem och rest våra tält inne på gårdsplanen. Cheikh visar sig vara en berest man, i och med sitt arbete på en radiostation i Mbour. Han jobbar också med ett intressant projekt i samma stad, genom vilket han bygger upp en typisk lantgård. Hans tanke är att använda den i utbildningssyfte tillsammans med filmvisningar, konserter etc. Ett sorts kulturcentrum, som såg ganska lovande ut när vi besökte det nästa dag. Cheikh hade en härlig energi!

I Keur N’Diaye Lô besöker vi Bruno. Vi mötte honom strax efter att vi passerat gränsen mellan Västsahara och Mauretanien, och han bjöd in oss till sitt hem nära Rufisque (cirka två mil från huvudstaden Dakar). Han föddes i Frankrike men lever nu i Senegal med sin senegalesiska fru och deras barn. Vi har en underbar tid tillsammans, och bjuds på den godaste, senegalesiska mat jag någonsin ätit – något utöver det vanliga, helt enkelt. En blandning av olika grönsaker och fisksorter täcker bädden av kryddat ris. Högst upp deras tvåvåningshus har Bruno låtit bygga en takterrass. Där stannar vi och samtalar tills sent om kvällarna, och sover sedan sida vid sida på madrasser under stjärnorna.

Under vår andra dag går jag till den lilla byns centrum för att klippa mig. Frisören är inte på plats, men när jag kommer dit går någon för att hämta honom. Det lilla (kanske två kvadratmeter stora) plåtskjulet är precis stort nog att rymma en stol för mig att sitta på och frisören själv ståendes. Längs med väggarna ryms också ett par smala hyllor med nödvändigheter såsom saxar, rakblad och sprayflaskor. Väggarna är täckta av affischer – de flesta av Barça och Ronaldinho. Den unga mannen klipper mig med maskin, omsorgsfullt men nervöst. I upprymdhet över att ha fått klippa en toubab (vit man) för första gången – och med gott resultat, dessutom – skakar han min hand säkert ett dussin gånger innan vi skiljs åt. Hans breda leende smittar; det är svårt att gå därifrån. Att besöka frisören här är så mycket mer än att bara få sitt hår klippt – det är också ett möte med en ny vän.

När vi vaknar är alla bybor fullt upptagna med att städa och göra fint – dom plockar till och med upp skräp från gatorna. När vi fortsätter söderut, ser vi fler tecken på den annalkande festen. I nästan varje by står grupper av män samlade kring en nyslaktad ko. Några av dem hugger våldsamt med stora yxor; andra styckar med machetes som slipats mot asfaltvägens kant. Det är den stora ‘fête’ – festen – slutet på ramadan. I Pout vinkas jag in bakom ett fruktstånd. Där bjuds jag på en köttgryta och bröd av en man, i väntan på Lina.

Lina kommer, och en bit längre fram längs vägen vinkas vi återigen in av en man. Han sitter tillsammans med några vänner bakom ett slakteristånd, och vi bjuds in att göra dem sällskap. Där bjuds vi sedan att dela tre (!) olika måltider, den ena efter den andra. Först en skål med couscous, en kryddig, oljig sås, köttbitar och mycket lök. Sedan ännu en köttgryta med bröd, och sist en köttgryta med makaroner. Snart har vi också bjudits in att stanna övernatt hos mannen – vi följer med honom genom byn till hans hem.

Radion spelar glad musik från Guinea-Bissau, och senare en liveinspelning med Jimmy Cliff. Mellan de två vitmålade husen finns en liten öppen gårdsplan. Den är, till skillnad från de flesta här, täckt av grönt gräs. Ett par bananplantor, två stora mangoträd och en passionsväxt finns också, även om ingen av dem bär mogen frukt för tillfället. De flesta afrikaner brukar hålla sina gårdar rena från grönska och istället bara låta där vara ren jord eller sand, eftersom den fuktiga miljön också är den där myggor (och med dem malaria) trivs bäst. Vi serveras ännu en måltid mellan omgångar av starkt te. Härlig stämning!

Vi äter lunch i den by där den sittande presidenten föddes för dryga 80 år sedan. På en liten veranda utanför en affär sätter vi oss ner på en bänk, med affärsinnehavarens tillåtelse. Men, som sig bör i Senegal, så frågar han ändå efter ‘donationer’ när vi packar ihop och ska åka, eftersom “vi har använt hans veranda”. Och det trots att vi också köpte en mängd varor från honom. Barnen ropar “kado” (present) och “bic” (penna) efter oss. Vi ger såklart ingenting – det är bättre att stödja de som arbetar – men tjatet är ändå tröttsamt.

I en liten by tillåts vi tälta på innergården till en äldre mans hus. Men återigen förutsätts det att vi ger något. När dom ser en sak dom vill ha, pekar dom helt sonika på den och säger “ge mig”! Minst sagt påträngande. Vägen längs kusten har uppenbarligen sett alltför många turister genom åren.

Gränsövergången är nästan för enkel för att vara sann. Det finns inga av de påträngande försäljare och pengaväxlare som vanligtvis svärmar kring gränser, och den mauretanska immigrationen är hjälpsam. Det tar inte lång tid för en av dem att gå in på kontoret och stämpla våra pass – möjligen ivrig att få återuppta småpratandet och tedrickandet med sina kamrater vid ett bord utanför.

På andra sidan Diamabron måste vi till och med väcka den senegalesiska motsvarigheten. Där finns ingen polis eller tull. Till slut öppnas dörren till ett litet hus av en anställd på immigrationen – ögonen nätt och jämnt öppna. Inget visum krävs för svenskar, men han ger oss en inresestämpel. Snart har mannen återvänt in i huset och stängt dörren – lika plötsligt som han kom ut – och vi måste själva lyfta vägbommen för att till slut resa in i landet.

Längre fram möts vi av den mest underbara grönska man kan tänka sig. Inte minst är det skönt efter månader av bara sand, eller i bästa fall några buskar. Läten av otaliga fåglar och insekter fyller den friska, rena luften. Regnsäsongen har nyligen tagit slut, så skillnaden kunde inte ha varit mer uppenbar. En plötslig förändring för oss på bara några få dagar.

Vi tar ut CFA (en gemensam valuta som används i många väst- och centralafrikanska länder) vid en uttagsautomat i St Louis. Det är en vacker stad, men den romantiska bilden sargas när vi passerar stans utkanter, där vi ser en grupp barn som sniffar lim vid stranden.

Här i Senegal frågar folk hela tiden efter pengar, pennor, eller till och med våra cyklar. Från barnen på gatan, vilket är ok, till ägaren av den affär framför vilken vi just blivit inbjudna att laga mat. Tröttsamt!

I Barale Ndiaye möter vi franska paret Elise och Brieg (www.unmondeavelo.blogspot.com – franska). Dom cyklar också, men kortare sträckor uppdelade på i princip alla kontinenter. Senegal till Frankrike kommer att bli deras sista etapp på resan. Tillsammans med några getter, kycklingar och fåglar, campar vi på en familjs innergård i den lilla byn. Det är kul att byta erfarenheter från vägen; tips och idéer.

Tack vare våtmarkerna precis norr om, och Senegalfloden söder om, är vägen till Diama välkänd hos fågelskådare. Vi möter en grupp av nära dussinet turister från Tyskland och Schweiz, på väg i motsatt riktning i ett gäng fyrhjulsdrivna bilar. Dom är enormt entusiastiska över vår resa; ger oss kakor och flaskvatten. “Får jag ta ett foto? FÅR jag?”, frågar en av dem. Till synes djupt hedrad fotar hon oss med sin lilla kompaktkamera, hängandes säkert i en snodd från handleden.

I Bohaira, en liten by inte långt från gränsen till Senegal, stannar vi för natten.

Sammanfattning Mauretanien
På samma sätt som Västsahara liknade Marocko, liknade Mauretanien Västsahara. Återigen snälla, gästvänliga människor, god mat och raka vägar genom ett flack landskap av sand, grus och sten. Och återigen ännu mer glesbefolkat. Längre avstånd mellan byarna. Städer som byar; byar bara några få hus. Högre sanddyner. Vi genomlevde vår första sandstorm – om än “inte ens hälften av en ‘riktig’”, som en mer erfaren holländare berättade för oss.

I södra Mauretanien gav den gradvisa förändringen från torra Sahara till det bevuxna landskapet i söder oss en antydan om den frodiga grönska som skulle möta oss på andra sidan Senegalfloden.

Hur som helst så är de ödsliga ökenmarkerna så mycket mer än det sandiga, monotona landskapet man föreställer sig. Där finns ett härligt lugn och stillhet. En fysisk enkelhet som får en att hitta en sorts sinnesfrid. Miljön är raka motsatsen till vårt belamrade samhälle där materialismen och TV:n tillslut blir viktigare än våra egna tankar.

Återigen härskar en kvävande hetta under dagen. Vi stannar för att fråga efter kylt flaskvatten i de flesta av de många små affärerna längs med vägen, men utan lycka. Det minst varma vatten vi till slut hittar, finns i en affär där kylskåpstermometern visar på 27 grader. Men vattnet känns fortfarande svalt i jämförelse med hettan i solen utanför, och vårt vatten på cykelramen som vid den tiden är närmast kokande varmt efter timmar i solen.

Fram till Rosso är vinden emot oss. I Rosso ligger den största gränsövergången till Senegal. Båtar tar passagerare över den breda Senegalfloden, som också i sin fortsättning utgör gränsen de bägge länderna emellan. Vi bestämmer oss för att cykla en omväg – vi tar en lite väg västerut som följer floden på den mauretanska sidan, tills den möter Atlanten. Den lilla vägen – eller snarare vägarna – är oasfalterade, och följer ett stort dike. Väglaget av packad men mjuk, torr lera är bekvämt att cykla på. Det är rent av roligt, som i ett TV-spel, att cykla kors och tvärs mellan groparna i vägen; försöka hitta den bästa vägen.

Efter cirka femton kilometer börjar vi leta efter en plats att sova på. Vi tar av från vägen och rör oss inåt en liten by. De sandiga gränderna är så djupa att vi fastnar när vi försöker cykla; vi måste släpa cyklarna. Vid en liten kiosk frågar vi var vi kan campa. Mannen bakom disken hänvisar oss till byhövdingen. Framför affären ligger en öppen yta, och på andra sidan ligger hövdingens hus. Vi finner hövdingen själv där utanför, sittandes på en matta i skuggan av ett träd; vilandes. Vi upprepar vår fråga om en plats att campa på, och tillåts sätta upp våra tält på en innergård till ett intilliggande hus. En gård som tycks vara stående för just gäster och resande som passerar. Den omgärdas av en hög betongmur. Innanför står tre eukalyptusträd som reser sig än högre än muren, och sänder sin friska doft genom kvällsluften. Nedanför på marken lägger han ut en stor matta för oss att resa tälten på.

“Ris med fisk klockan åtta” säger den äldre man som har valts av bychefen att vara vår värd. Och klockan åtta är det – ett av de bästa mål mat jag någonsin ätit. Hemodlat ris som stekts krispigt i en blandning av goda kryddor. Ovanpå ligger en stor bit färsk fisk från den intilliggande Senegalfloden. Den yngre man som delar maten med oss (möjligen sonen till vår äldre värd), berättar att hans familj skördar 1 200 kilo ris varje år. Maten, etniciteten (wolof) och klimatet känns redan senegalesiskt – vi har ännu bara inte passerat gränsen. Vattenmelon till efterrätt.

Efter att vi ätit upp kliver vi snabbt in i våra tält på grund av de många myggorna. I det fuktigare klimatet vi nu anlänt kommer också risken för malaria, och det är värt att vara försiktig. Inte förräns norra Namibia kan vi återigen slappna av.

När jag släcker min ficklampa tänds genast tusen andra ljus ovanför mig. Stjärnorna är så klara. Jag ligger på rygg i tältet och tittar upp mot evigheten ovanför. Stjärnorna nästan faller ner över ansiktet och kroppen; marken kryper upp mot himlen. Det känns som att jag kan sträcka upp handen och röra vid dem. Så nära. Vackert!

Efter en vilodag i huvudstaden, då vi också utan problem lyckats få vårt visum till Mali, startar vi tidigt vår fortsatta väg söderut. Den holländska gruppen valde att stanna ännu en dag. Inte långt längre söderut börjar vi se grönt gräs och buskar. De täcker mycket av sanden, och bidrar till renare luft; det blir lättare att andas. Antalet byar blir också fler – snart är det sällan mer än fem kilometer emellan dem.

Efter en nio mil lunchar vi i en liten affär invid vägen. Där inne kokar tre kvinnor en gryta av kamelkött och potatis, men dom låter oss låna deras gaskök för att koka pasta. En äldre man står bakom disken. Alla skrattar mycket, är glada och vänliga. Kvinnorna går ut och gömmer sig runt hörnet för att röka cigaretter – vid lunchtid under ramadan. Mauretanierna är definitivt mindre strikta än marockanerna vad gäller religion. Ägaren av campingen i Nouakchott, själv född marockan, klagade till och med på sina anställda mauretanier: “dom dricker alkohol och äter fläsk”! Det är lite märkligt eftersom Mauretanien till skillnad från Marocko kallar sig ‘islamisk republik’, och till och med har infört sharia (islams religiösa lagar) till viss del.

När dagen närmar sig sitt slut har vi nått byn Elejama. Inte långt från vägen står ett stort, kvadratiskt tält uppställt på en sandig plan framför själva byn. Två av dess fyra sidor står öppna; tältduken upprullad mot taket. Innanför sitter många människor; stämningen är livlig. Vi bjuds in att sova övernatt av familjen som bor där. Kvällen passerar med ett konstant flöde av familjens vänner och släktingar som kommer och går. Från utsidan ser det ut som ett enkelt tält som skulle gå de flesta obemärkt förbi, men inuti är det fullt med liv. Vi bjuds på te; umgås.

Mamoune är vår bästa vän i tältet. Han är 21 år gammal och studerar ekonomi i huvudstaden. Vi serveras underbar mat: först en rätt av potatis, lök och kamelkött, och sedan en timme efter midnatt ris med fårkött. Återigen te. Som vanligt äter vi tillsammans från ett stort, gemensamt fat med mat. En skål med vatten och en tvål skickas runt mellan oss inför varje måltid, och vi tvättar våra händer. En av Mamounes vänner lyser upp maten med sin mobiltelefons svaga, blåaktiga skärmljus. “Det vita ljuset från en ficklampa skulle locka till sig för många insekter” förklarar han. Och även om det finns många insekter ikring, finns det åtminstone inga sandflugor eller myggor som i huvudstaden. Vi sover gott på mattor i det stora tältet.

Vi beslutar oss för att följa med den holländska gruppen längre och längre i den goda nordliga vinden. Under en stor del av dagen blåser det så kraftigt, och med så mycket sand i vinden, att det känns som en halv sandstorm – för en som aldrig upplevt en riktig.

Efter 165 kilometer tvingas vi dock skilja oss från gruppen. Dom har nämligen skippat lunch – bara ätit mackor och energikakor – medan vi behöver riktig mat. Vi hittar tillslut ett litet träskjul vid vägen två mil längre fram. Där lagar vi spaghetti, tar en välbehövd rast, och fortsätter sedan satsningen mot att nå huvudstaden.

Vi kommer fram två timmar efter gruppen, precis som skymningen faller och kvällsbönen ljuder från de många moskéerna i sandiga, dammiga Nouakchott. Gruppen applåderar oss när vi kommer in på campingen – kanske behövligt för att få lite extra energi för kvällen. De bjuder oss också på en härlig middag.

Dagens sträcka blev den längsta som vi någonsin cyklat under en dag, om än mycket tack vare den starka nordanvinden.

Mitt på dagen kommer en holländsk grupp cyklister ikapp oss. Deras två lastbilar, med mat och det mesta av bagaget, passerar först: “Sluter ni upp för en kopp kaffe” frågar en leende kvinna, som sträcker sig ut ur passagerarfönstret. “Vi väntar på er ett par mil längre fram” fortsätter hon medan vi tackar ja till inbjudan.

När vi kommer fram har ‘arbetslaget’ redan parkerat de två lastbilarna parallellt med varandra. Mellan dem har de spänt upp en stor, vit duk, och i skuggan under står en grupp bekväma campingstolar uppställda i en cirkel. I centrum står en laddning dryck och tilltugg. Kort efter oss kommer gruppen på dryga dussinet cyklister. Dom startade i Nederländerna, och hoppas nå Ghana om ett par månader. Projektet “Fietsen voor Onderwijs” (www.fietsenvooronderwijs.com) är ett privat initiativ för att samla pengar till diverse NGO:s längsmed vägen genom Afrika, men framförallt i Ghana.

Det är en vacker blandning människor, i åldrar från 35 till 69. Efter fikat följer vi med ytterligare en bit, och campar tillsammans två mil längre fram. Där har ‘arbetslaget’ återigen satt upp campen, liksom tidigare vid fikapausen bara några meter in från vägen.

Till middag bjuds vi på chili con carne, och till den vin som dom köpt på svarta marknaden i Nouadhibou (alkohol är olagligt att sälja i denna islamiska republik). Till kvällen har alla rest sina tält utom jag och en av cyklisterna som sover utomhus på madrasser – för lata att resa tälten antar jag. Men den starka vinden har blåst upp mycket sand i luften. Sanden bokstavligen staplar sig vid sidorna av kroppen, som små dyner, och min sjal hjälper inte mycket i att försöka hålla sanden borta från ögon, näsa och mun. Inte mycket ro till sömn, men häftigt att lyssna till vinden och livet i natten.

Innan vi cyklar vidare får vi sex (!) stora baguetter av tulltjänstemännen att ta med som färdkost. Om du för en gångs skull bjuds in av tjänstemän (polis, tull, läkare, militär) i Afrika, tycks det som att dom alltid är bland de mest generösa av värdar. Det är som att dom känner en skyldighet – som landets officiellt anställda – att visa dess goda ansikte. Oavsett anledning så är det i alla fall väldigt trevligt!

Middagsskugga
Vid lunch stannar vi vid en grupp hus intill vägen. En länga av baracker sträcker sig längs med vägen; I varje barack finns ett eller ett par rum. I en av dem ligger en liten butik, men priserna är nära dubbla de i Nouadhibou. Vi väntar med att handla till nästa bensinstation eller större by, där priserna oftast är bättre.

En stor baldakin utgår från en av barackerna, och under den täcker en matta sanden. Det är en skuggad plats, perfekt att vila på och vänta ut middagshettan i. En svag bris svalkar emellanåt. Vi kokar lite pasta till lunch. Lite senare kommer en grupp män förbi för att be på samma plats. Vi flyttar ut till mattans ena hörn, men lyckas fortfarande få plats innanför skuggan. Skulle vi tvingas ut i solen hade det varit bättre att fortsätta cykla igen. Det är olidligt varmt att stå stilla i solen, men med fläkten som cyklingen ger blir det hela uthärdligt.

Luften är så het och torr att mina shorts prasslar som papper när jag rör mig. Några meter bort, på den raka, platta vägen, rusar bilar – de flesta svarta Mercedes – snabbt förbi. En var tionde minut kanske. Sällan nog för att bryta en tystnad; tillräckligt ofta för att skapa en sorts rytm.

Ökenregn
I Chelkha stannar vi vid bensinstationen. Byn är liten – till synes nybyggd – och bensinstationen så ny att inte ens folk i Nouadhibou kände till den. Det finns få stationer längs med vägen, så om en tillkommer brukar det inte ta många dagar från det att den första lastbilen stannat tills dess att ryktet om den nya stationen spridit sig till städerna.

Stationen ägs av far och son. Medan solen sänker sig går de ut tillsammans till vägkanten. Där vänder de sig mot Mekka och ber. Strax innan sjunger sonen ut en bön över den lilla byn; mot den mörka himlen ovanför – gråblå moln som närmar sig från öster.

Vi berättar för ägarna att vi tänker laga spaghetti till middag, och frågar om dom vill dela maten med oss. Istället ger dom oss spaghetti från sin butik, som dom tillagar på sitt vis. Kokad i små bitar och sedan stekt tillsammans med torkat kamelkött, bitar av potatis och lite lök. Dom visar på värmande gästfrihet, och tro det eller ej men pasta och kamelkött var riktigt gott!

Vi sover på våra madrasser alldeles utanför stationens lilla butik, under bar himmel. Fadern och sonen sover också utomhus, på sängar som dom burit ut. Det regnar lite under kvällen och den tidiga natten, men bara några få droppar – härligt svalkande på ansiktet. De dunstar från den varma marken nästa lika snabbt som dom faller. Jag ligger ner och vilar; täcker ansiktet med en sjal mot vinden och sanden den bär med sig. Vi bjuds på te. Runtom oss uppstår en vacker blandning av låga, distinkta ljud: Den vinande vinden och några syrsors ihärdiga spelande en bit bort; knastret från radion och den sprakande kolgrillen. Och det stillsamma ljudet av när fadern häller teet fram och tillbaka mellan de små glasen. Ett mjukt, hastigt porlande – ett ljud likt vågor som når land.