Vi når El-Aaiún på eftermiddagen. Dess gator snirklar sig över ett par kullar; det är en sån där stad som skulle ta en livstid att förstå och navigera. Vi hittar något sorts centrum i alla fall, och ringer Sanae. Hon är dottern i en familj vi mötte i Akhfenir, Marocko, som bjöd in oss att bo hos dem här. Sanae kommer och hämtar oss utanför telefonbutiken på Rue Mekka, och vi vandrar tillsammans hem till hennes familj. Vi stannar tolv dagar i den vackra staden med Sanae, hennes familj och hennes vänner. När vi åker därifrån känns det som att åka hemifrån.

Minnen från El-Aaiún

Den klara, varmblå himlen när solen just gått ner. De sandfärgade husen, likt kantiga sanddynor. De få men starkt skinande ljusen – gatlyktorna, och de nakna glödlamporna inifrån husen. Vinden, och sanden den blåser upp från gatorna och gränderna. De öde gatorna efter att solen just gått ner, och invånarna samlats inomhus för att fira dagens fasta. Till middag harira, en traditionell soppa som äts just under ramadan, eller bara en bit bröd doppad i olivolja. De många grönklädda militärerna på gatorna. FN:s stora, vita fyrhjulsdrivna bilar som fyller parkeringsplatserna utanför stadens finaste hotell; deras välgödda personal som fyller borden på de få caféer som serverar hamburgare och pommes; där priserna står på menyer. Farbror Hassan, som varje eftermiddag kommer hem med något från havet i en stor svart plastpåse: ett dussin sardiner, ett par stora fiskar ingen kan namnge eller en gigantisk gammal krabba.

Cafébesök med Sanae och hennes vän Taha. Eller en tur i några vänners svarta Mercedes till havet. Där kantas den raka, öde gatan längs stranden av höga gatlyktor, vars ljus mattas svagt av den fuktiga luften. Vi tar en kopp kaffe på det enda öppna caféet där vid havet – lika tomt och öde som gatan och stranden utanför. Lika tomt som havet.

Julbelysningen som dekorerar den närliggande moskén. Männen när dom går dit för kvällsbön. Deras bestämda steg, fyllda med tro, under lugnt svajande jallabas.

Vi korsar den mer eller mindre osynliga gränsen till Västsahara. Ett land som länge har varit, och fortfarande är, ockuperat av Marocko. Vi hade ganska många politiska diskussioner på vår väg genom landet, och en del sahrawier – framförallt de politiskt aktiva – vågade berätta för oss om hur illa de behandlas av de marockanska myndigheterna. Som en konsekvens av risken för repressalier vågar jag dock inte nämna den kritiken i samma mening som jag beskriver människorna som uttryckte den. Istället nämner jag ett sådant möte i sammanfattningen för Västsahara.

Vid byn Dawra kantas vägen först av en igenbommad bensinstation, och sedan av några bostadshus. När vi passerar de senare springer några män ut till vägkanten för att hälsa. Efter att ha pratats vid en kort stund bjuds vi in till te hemma hos dem.

Skorna lämnar vi vid ytterdörren, och vi får sitta på hedersplats i vardagsrummets soffa, medan familjen står upp eller sitter ner på den heltäckande golvmattan. 17-åriga Hmad, den yngre av männen, tar upp ett anteckningsblock ur bakfickan på sina jeans. Det lilla blocket, böjt och slitet, tycks vara ett med fickan. Inuti har han ritat bilder av en båt. En liten träbåt, formad likt en banan, som han tänker sig ska ta honom till de spanska Kanarieöarna. Snart är han där, säger han. Det skavda anteckningsblocket är en bok fylld av svåra drömmar. Drömmar som får plats i bakfickan på ett par jeans.

Vi bjuds in att stanna övernatt hemma hos Hmad. Han har just flyttat in i sitt egna hus, så de fyra rummen är fortfarande tomma. Han hämtar några tjocka filtar och en TV från sina föräldrar, och en kolgrill på vilken vi gör te. Det går inte att se något på TV:n (ingen antenn), men den fungerar som en möbel. Några kackerlackor livar också upp de annars kala väggarna; dom iakttar oss på avstånd. Medan Lina väntar där hemma, går Hmad och jag genom natten till byns lilla centrum. Han ringer ett samtal till några släktingar i El-Aaiún. Jag köper bröd till middag, att äta med lite olivolja.

Vi fortsätter och når Tarfaya efter dryga hundra kilometer. Innan vi får komma in i staden, granskas våra pass idogt av två poliser. Dom ringer till och med en annan vägspärr längre norrut för att kontrollera att vi angav samma uppgifter där (sysselsättning, adress etc.). Till slut släpper dom oss i alla fall och vi kan cykla vidare in mot centrum.

Bortsett från de två asfalterade huvudvägarna som går genom stan är alla andra gator och gränder täckta med sand. Ute på gatorna rör sig nästan bara män. Både jag och Lina upplever en kuslig atmosfär. Vi tar in på det enda hotellet som finns, för trettio dirham natten. Hotell här är för övrigt inte ‘hotell’, utan snarare ‘en plats att sova på’. Inget mer; inget mindre.

Sammanfattning Marocko
Marocko är som inget annat land. Maten, kulturerna, blandningen av olika människor och naturen – alltsammans är verkligen unikt. Maten hör troligtvis till den bästa på kontinenten – även om konkurrensen inte är speciellt tuff. Marockanerna tar relativt lätt på sin religion. Samtidigt känns det som att det är just Islam, i kombination med en allmänt välkomnande kultur, som gör folket här till de mest gästvänliga jag stött på hittills. Ibland vinkar till och med folk åt oss från vägkanten, uppmanar oss att stanna och frågar om vi inte vill äta och bo hos dem. Det tycks vara en ära för en marockan att stå värd åt resande; att bjuda dem på mat och hjälpa dem med en god plats att sova på. Vi reste sällan våra tält i Marocko.

På den negativa sidan – inte så mycket för mig som för Lina – finns männens ryktbart envisa förfrågningar till utländska kvinnor. I många fall hyser männen en omåttlig självtillit till sin attraktion och charm. Om dom bjuder in en kvinna tycks dom anse henne skyldig att tacka ja. Med andra ord har dom svårt att ta ett nej. Efter ett tag lärde vi oss läxan, och frågade i första hand kvinnor när vi letade efter en plats att bo på. På samma sätt var vi mer försiktiga med inviter från män – framförallt om dom var ensamstående. Vi stötte aldrig på problem med män som var gifta och hade familj.

I Marocko lärde vi för första gången känna sahrawier – den stolta befolkningen i Västsahara. Landet är för närvarande ockuperat av Marocko, trots FN:s beslut om att sahrawierna har rätt till en folkomröstning om självständighet. Marocko har under lång tid medvetet förhalad processen mot en folkomröstning, genom att hävda att dom ännu inte kunnat fastställa vilka som ska vara röstberättigade i folkomröstningen. Så länge omvärlden sätter sina ekonomiska intressen framför de demokratiska, så kommer tyvärr trycket på Marocko aldrig att bli tillräckligt starkt för att omröstningen ska äga rum.

Förtrycket av sahrawierna från Marockos sida tycks dessutom starkt. När jag nämnde Polisario (sahrawiernas egna befrielsefront) till en sahrawi som vi besökte, satte han pekfingret framför sin stängda mun för att hyssja mig. “Tyst – det finns marockaner som arbetar här” förklarade han. Vi lyssnade på Radio National della Sahrawi, med dess jingle ekandes mellan musiken: “Sahara Sahrawi” (ungefär ‘Sahara sahrawisk’). Stoltheten var lika tydlig som var rädslan för de marockanska myndigheterna. För att läsa mer om konflikten, sök på internet. Där finns massvis att läsa!

I Akhfenir får vi sova gratis i ett permanent, möblerat tält utanför franskägda hotellet Centre de Peche d’Akhfenir (www.peche.sudmaroc.free.fr). Tack till ägaren Yves!

När vi stannar för lunch i Tan-Tan Plage, bjuds vi in att sova över hos ägaren till restaurangen.

Vi når fram till Tan-Tan vid tolvtiden, och tänker mest stanna för lunch. Jag väntar i utkanten av stan på Lina som kommer efter. Medan jag står där i en vägkorsning kommer några unga pojkar fram till mig, och vi börjar prata. De flesta frågorna handlar som vanligt om Barça och Real Madrid. Och efter att dom förstått att jag är svensk, rabblar dom stolt upp Larsson, Ibrahimović och Ljungberg. Vad jag däremot tycker är intressant är hur en av pojkarna säger “Viva Polisario” och “Sahrawi” om och om igen, med en brinnande stolthet i rösten som är svår att beskriva. När jag upprepar vad han sagt – “Viva Polisario” – blir han helt överlycklig. En framtida president i Västsahara, vågar man kanske hoppas?

Sahrawi eller sahrawier, är vad invånarna i Västsahara själva kallar sig, även om dom flesta är av berber- eller arabiskt ursprung. Polisario (Front Populaire de Libération de Saguia El Hamra et Rio de Oro) är den folkfront som kämpar för ett fritt Västsahara. Landet är, trots FN:s beslut om en folkomröstning för självständighet, ockuperat av Marocko. Processen mot en folkomröstning förhalas ständigt av makthavarna i Rabat.

Efter att jag stått där ett tag och pratat med grabbarna kommer också Lina. Vi frågar våra nyfunna vänner efter en billig restaurang, men bjuds istället in att äta couscous hemma hos en av dem. Trettonåriga Aladouli springer iväg för att höra efter med sin far om det är ok att han kommer med gäster. Han springer verkligen, och det tar inte mer än ett par minuter innan han är tillbaka med ett brett leende, lycklig att få bjuda in oss. Hans familjs hus ligger bara ett par kvarter bort – vi går dit i sällskap av Aladouli och ett dussin andra barn; som en svärm surrandes runt oss, ivrigt frågandes.

Väl framme måste vi plocka av väskorna från cyklarna för att kunna bära dem uppför den smala trappan. I vardagsrummet ligger Aladoulis far på rygg och tittar på satellit-TV med hög volym, medan hans mor förbereder maten i köket. Efter en underbar måltid – couscous med kyckling – bjuder fadern in oss att sova över. “Stanna en dag eller en vecka – det är som ni vill”, säger han. Aladouli kontrar: “stanna en vecka eller en månad – inte kortare än så!” Vi stannar två nätter, i gott sällskap och med underbar mat. Och inte minst spännande promenader genom staden med vår 13-åriga vän.

Under vår andra dag besöker vi ett hammam på kvällen. Det är ett ångbad, där tre olika rum erbjuder lika många nivåer i värme: det kalla rummet, det varma rummet och det mycket varma rummet. Vid öppningen mot gatan sitter en kassörska bakom en disk. Efter att ha betalat går Lina in genom dörren till vänster; jag och Aladouli till höger. Män och kvinnor badar i helt separata anläggningar. Alla rum är helkaklade, utan möblemang sånär som på en kran för varmt vatten och en för kallt. Vi ges två hinkar att fylla med vatten av önskad temperatur genom att blanda från de två kranarna. Jag kom dit utan varken tvål eller schampo, men de två gäster som var där samtidigt delade gärna med sig. Entrén var åtta dirham för män, och tio för kvinnor. Orättvist kan tyckas, men Aladouli och jag fick vänta utanför länge innan Lina var färdig, så jag antar att kvinnor använder mer vatten!

Vi stannar ännu en natt vid Mohammads oas av stillhet. Själv verkar han också glad att ha oss där – hans närmsta granne finns 14 kilometer bort, så det kan nog vara lite för tyst och stilla ibland. Idag har dock tre män överraskande rest ett stånd vardera på andra sidan vägen där de säljer kaktusfikon. Jag har ingen aning om varifrån de kom. Vi går i alla fall dit och köper lite frukt, och Mohammad verkar känna igen dem. En man passerar också på sin fullastade cykel. Det visar sig att han reser landet runt, från stad till stad, och säljer Koranen. Som tryckt bok, men också i en digital version som han stolt visar upp för oss. Den läser upp Koranen automatiskt, medan texten visas på en svartvit skärm.

Mohammad bjuder oss på en god linssoppa till lunch. Här i den torra halvöknen är vattentillgången knapp, men Mohammad samlar regnvattnet. Det som faller på taket till caféet leds ner i en tank av cement – lika stor som själva huset, men nedgrävd i marken. Vattnet inuti är klart och smakar bra, men han tillsätter lite klor för säkerhets skull. Till ström använder han solenergi. Det räcker till ljus under kvällen, radio och lite TV-tittande.

På eftermiddagen tar Mohammad oss med på en vandring i dalen nedanför, där han visar hur man plockar kaktusfikonen. Dom växer vilt i mängder, så det är bara att ta för sig. Det viktiga är att med lite gräs borsta bort de små, små taggar som täcker frukten, innan man plockar och äter den. Senare tar vi oss upp till toppen av en kull precis ovanför caféet. Där gör Mohammad och hans vänner te åt oss på en liten eld av kvistar och pinnar. Underbart vackert medan solen går ner över landskapet framför oss.

Vi sover tillsammans – jag, Lina, Mohammad och två av hans vänner – i ett litet rum bakom köket och serveringen, på ett lager av filtar och mattor som täcker golvet.

Innan vig er oss av igen vid niotiden bjuder Mohammed oss på bröd med olivolja till frukost – och lite sött marockanskt te såklart. Vägen är monotont rak och platt. Vinden är på vår sida, bakifrån. Vi kommer lätt upp i 30-35 km/h – härligt! Då och då sveper små virvelvindar av sand och damm över det nakna landet och vägen.

Efter fyra mil har vi klättrat uppför ett litet berg. Högst upp, precis innan vägen svänger ner igen, ligger ett litet café där vi tar en paus. Huset är målat helt i ljusrosa – en färgklick i ett annat färglöst landskap. Inomhus frågar vi efter något att köpa till lunch. Ägaren Mohammed berättar att han inte har något ätbart att erbjuda, men att vi istället kan få stanna och dela den gryta av potatis, lök, tomat och getkött som står på spisen till honom och hans vänner.

Och när vännerna anländer – en har varit och köpt bröd i närmsta by 14 kilometer bort – har vi tackat ja till erbjudandet. Vi samlas runt ett av de vita plastborden inomhus. Vi hade tur antar jag, eftersom vi inte hade någon mat med oss, och det skulle ha dröjt ytterligare fyra mil innan nästa stad. Efter måltiden njuter vi av den svaga brisen på verandan utanför, skuggade av ett halmtak. Vi stannar resten av dagen och sover övernatt efter att Mohammed erbjudit oss vila.

Vi lämnar Guelmim och våra vänliga värdar under morgonen efter den vanliga frukosten: te med bröd, av vilket bitar bryts och doppas i ett fat med olivolja. Lika enkelt som delikat!

Vi fortsätter längs Route National No 1 – nu genom ett landskap som sakta förändras från det bergiga och något bevuxna Atlas, till det sandiga, torra, flacka och blåsiga södra Marocko, med Sahara längre inåt land.

Vi stannar i Labyar (Lebiar) för att äta lunch, men blir till slut kvar över natten efter att ägaren Mohammed bjudit in oss. Den lilla byn består egentligen bara av två restauranger/caféer och dem emellan en sedan länge nedlagd och övergiven bensinstation. Husen ligger alla uppradade utefter vägens västra sida.

Mohammed tillbringar större delen av dagen bakom disken, där han sitter på en vit plaststol och läser tidningen, eller vid borden utanför där han lyssnar på radio och ser på de bilar som passerar. Ett långsamt och enkelt liv. Han visar mig sina djur i en av husets två innergårdar: två åsnor, en hund och ett tiotal får. Jag får rida på en av åsnorna, men det visar sig långtifrån enkelt, och efter att ha jagats runt av en manlig åsna (min var en kvinna), så tog vi snabbt in den på gården igen. Det var inte min grej helt enkelt!

Under kvällen kommer några fler gäster förbi. En man i bil på väg mot Guelmim har plockat upp en ung pojke: “Jag hittade honom gåendes längs vägen, så jag erbjöd honom att åka med. Och han var hungrig också!” Dom delar på en kanna te, och pojken äter en omelett med bröd som mannen givit honom. Pojken är tyst – han tittar ner på tallriken som om han inte sett mat på flera dagar.

Senare på kvällen sätter en polispatrull upp en vägspärr utanför caféet. Det är mörkt; Mohammed har tänt en gaslampa utanför på verandan. Vi ser på när bilar, lastbilar och bussar stoppas av polisen på vägen utanför; följer polismännens arbete. Cyklarna har vi fått ställa in i köket, och i ytterligare ett rum där bakom sover vi på ett lager av tjocka filtar. Mohammed går också och lägger sig med oss medan hans bror håller caféet öppet över natten.

På posten möter jag Horma. Han hjälper mig att komma fram i det röriga kösystemet – det finns bara en anställd som arbetar febrilt bakom en gammal grådaskig datorskärm. Efter att ha hjälpt mig att få iväg mitt paket, bjuder Horma in mig till sitt hem. Där bjuds jag på en underbar tajine till lunch, och dessförinnan en lektion i hur man gör marockanskt te.

Första omgången: ett halvt glas teblad i kannan, tillsätt vatten, koka upp, tillsätt ett glas socker, häll från glas till glas flera gånger – drick. Andra omgången: häll på nytt vatten i kannan med tebladen från första rundan, tillsätt socker, några myntablad och kåda från ett träd i Sahara, häll mellan glasen, koka upp, häll återigen mellan glasen – drick. Mesta tiden går åt till att hälla teet fram och tillbaka mellan kannan och glasen, och glasen emellan. Gott blir det i alla fall, om än väldigt sött.

Horma, liksom de flesta unga marockanska män, bär också på historier om lyckade eller misslyckade försök att nå Spanien. Han har försökt tre gånger. Två dagar och två nätter tog det med båten från El-Aaiún, Västsaharas huvudstad. Men till skillnad från Faraji som jag pratade med dagen innan, så blev Horma hemskickad av Guardia Civil direkt när han nådde de spanska öarna. Bokstavligen när båten gled upp på stranden. Trots det tycks han inte ha förlorat hoppet, utan är istället säker på att han en dag ska lyckas. Själv har jag lärt mig att det mest välkända spanska ordet i Marocko inte är “hola” eller “hasta la vista”, utan “Guardia Civil”.

De senaste två veckornas väg har korsat Atlasbergen, ständigt snirklandes upp och ner. Nu mattas bergen sakta av – vägen går nedåt genom en ormliknande dalgång. Vi färdas mellan de sista bergskammarna som sakta bleknar bort längre fram, där de försvinner ner i den platta, torra mark som sedan breder ut sig. Just där vid brytpunkten mellan berg och slättmark ligger en liten stad. Dess enda väg, den vi färdas på, skär rakt igenom den.

I Casablanca, vid den mauretanska ambassaden, mötte vi Ali som bjöd in oss att bo hos honom i Guelmim. Nu stannar vi till i den lilla byn som skärs i två delar av stora vägen, och ringer på numret Ali gav oss. Tyvärr är han inte hemma själv, men vi välkomnas att bo hos hans syster Soumaya. Vi stämmer möte i utkanten av Guelmim, och därifrån guidar hon oss i taxi till deras hus. Vi stannar i tre dagar.

Soumaya, hennes mor och far, är underbara värdar, och Guelmim är – trots (eller tack vare) att den bara är en helt vanlig stad – vacker och värd att upptäcka. De tre dagarna ger oss också tid att vila, tvätta, diska och ladda om. Jag låter en skräddare sy upp två skydd till mina väskor. Han syr ihop två solskydd för framrutan på bilar, som jag hittat i vägrenen i södra Spanien. Förhoppningsvis kommer de kunna reflektera bort middagshettan från mina väskor, med kamera, mat och vatten inuti.

I staden möter vi fler människor som alla har sina egna historier om vinst och förlust i sina försök att nå Europa och dess beryktade rikedom i arbete och pengar. Faraji hänger med sina vänner utanför en kiosk i närheten av där vi bor. Tre gånger har han färdats med en liten sexmetersbåt från närliggande Plage Blanche (vita stranden) till Teneriffa i Spanien. Det är en trettio timmar lång resa som börjar i mörker och – med lite tur – också slutar i mörker. Allt för att undgå upptäckt. Han har lyckats stanna och arbeta i Europa – mest i Barcelona – i två år, en månad och ett år under de respektive resorna. Det är också så lång tid det har tagit för Guardia Civil (spanska polisen) att upptäcka honom, och sedermera deportera honom tillbaka till Marocko.

Vi lämnar Abahdrar och hans familj efter frukost i deras hem. Vägen fortsätter längs den vackra kusten till Sidi Ifni. Därifrån slingrar den sig inåt land genom dalgångar. En kvävande hetta ligger som fånge mellan de höga bergen. Varje andetag är en kraftansträngning. Luften är tung som bly.

Knappa timmen innan solnedgång når vi staden Misti. Efter middag – bröd med sardiner på burk; några apelsiner till efterrätt — träffar vi Hassan. Han möter oss där vi sitter och fördriver tiden på ett av stans caféer, och bjuder in oss att bo hemma hos honom.

Hassan driver en liten spelhall tvärsöver gatan, med foosball- (fotbollsspel) och biljardbord. Vid tio tar han en rast och visar oss till sin lägenhet. Vi bär våra cyklar och väskor uppför den smala, branta trappan till andra våningen, och Hassan gör det bekvämt för oss i sitt vardagsrum. Sedan återvänder han till sin spelhall – han håller öppet ett par timmar till. När han återvänder senare på kvällen har vi redan somnat.

Vi lämnar huvudvägen söderut för en vacker, mindre väg som följer kusten, med pittoreska byar var och varannan mil. I en av dem – Sidi Boulfdaïl (Sidi Bon Al Fday) – möter vi affärsägaren Abahdrar, som bjuder in oss att bo hos honom. Medan han jobbar klart de sista timmarna i affären, där han säljer de vanligaste matvarorna och några andra väsentligheter, går vi en promenad till stranden.

Lina går i förväg, och jag möter Abdullah, 19 år. Han jobbar med att bygga hus i byn, för vilket han tjänar 50 dirham (ungefär lika mycket i kronor) om dagen. Han kommer ridandes på en åsna för att hämta sand vid stranden, som han använder för att göra betong. När vi kommer fram till stranden tittar vi på när fiskarna arbetar; solen går ner. Abdullah fyller sina två spann, som hänger på var sida om åsnans rygg, med sand. Vi vänder åter, upp längs den steniga, mjuka sluttningen mot byn. Vi pratar om livets grundpelare – arbete, lön, Sverige/Marocko, att resa. Det är redan becksvart ute. “Där är mitt hus”, säger Abdullah plötsligt och pekar mot ett av de många likadana husen – alla med en mörk öppning till entré i mitten. Vi hälsar varandra hej då och jag och Lina fortsätter till Abahdrars affär. Åsnors skri bryter kvällens tystnad.

Vår värd kör oss från sin affär till sitt hem, där vi njuter av en underbar måltid tillsammans med hans familj. Därefter kör han oss vidare till en liten fiskehamn i närheten – byggd av japaner som ett bidragsprojekt. Vi ser på när fiskarna ger sig av vid midnatt. Tre timmars resa över vågorna i full fart ligger framför dem innan de når den plats där de lägger sina nät. Sedan tre timmar tillbaka. Dom kommer att vara tillbaka här vid stranden tidigt nästa morgon.

Strax efter Shedeabo stannar vi vid en vägspärr. Två gendarmer ger oss först tillåtelse att tälta invid deras postering. Dom ger oss läsk och flaskvatten (som dom själva troligtvis fått som ‘gåvor’ av lastbilar dom stoppat), och som tack bjuder vi på en melon som Lina köpt tidigare under dagen. Vi sitter där och ser på när de arbetar i sina perfekta, vita uniformer.

Men efter någon timme ändrar dom sig: istället för att campa där, råder dom oss att använda ett permanent tält som dom har i Shedeabo. Så vi återvänder dit (bara någon kilometer), äter en härlig tajine på ett café och går sedan och lägger oss i det stora, militärgröna tältet. Långsidan som vetter mot vägen står helt öppen, och inuti finns en fyra-fem bäddar.

Idag passerar vi ännu en av dom där allra vackraste platserna längs hela resan. Efter ett par timmars färd på vägar som slingrar sig upp och ner över det bergiga landskapet, når vi plötsligt fram till en abrupt avsats. Vägen gör en vinkelrät sväng åt vänster, och följer sedan branten, slingrar sig ner, till marken nedanför. Vi stannar till ett tag där uppe, och beundrar den majestätiska, hisnande utsikten. Ute vid kusten, kanske fem kilometer bort, blåser vinden upp enorma, rullande moln av sand och damm. Längre bort täcks havet av låga, ljusa moln. Mystiken i bilden är svår att beskriva, men den håller oss kvar en lång stund.

Vägen nedför är en härlig belöning efter ett par dagar uppför. Vi leds ner, tillbaka till kusten och dess behagligare, svala klimat. Längre fram tar den oss igenom den lilla staden Tamri, belägen i en dalgång där bananer odlas i mängder, och säljs billigt.

I Taghazout möter vi Simoh, som har bott i Sverige i många år, och fortfarande pratar flytande svenska. Vi bjuds in att bo hos honom i hans lägenhet, och gör tillsammans en stor tajine till middag: kyckling, tomat, lök, inlagda citroner och diverse kryddor. Lyssnar på Alpha Blondy och Café del Mar.