Vid tolvtiden tar vi bussen till Marrakech, som vi tänker besöka bara någon dag innan vi återvänder till Safi, och fortsätter vår cykeltur därifrån. Men precis när vi kommer fram till Marrakech, blir både jag och Lina magsjuka. Efter att ha besökt doktorn och fått medicin, spenderar vi totalt fyra nätter i den kända staden, också kallad ‘Marockos kulturhuvudstad’. Lina hinner se en del, men själv stannar jag hemma (vi bor hos en släkting till Karim) och kurerar mig bäst jag kan. Synd att inte kunna se en sån känd stad kan tyckas, men jag antar att jag fortfarande kommer kunna höra namnet Marrakech och föreställa mig något så vackert och exotiskt som känslan i namnet. Marrakech.

Vägen fortsätter längs med kusten. När vi äter lunch i en liten restaurang i fiskestaden Safi – rökta sardiner med bröd och en sås av rödlök och tomater, för bara 4 kr – möter vi Karim. Han bor ett par kvarter bort med sin syster, mor och faster, och han bjuder in oss att stanna övernatt hos dem.

På kvällen tar Karim oss med på en lång promenad genom stan. Han visar oss marknaden, centrum och hamnen. Större delen av stan är livlig och glad med många boende ute och strosar. Försäljarnas många stånd lyser i natten av stearinljus och gaslampors varma sken.

Vi sätter oss ner för att vila vid en utsiktspunkt som ser ut över hamnen och bukten. Karim pekar ut i mörkret: “Många människor försöker simma ut till dom där skeppen”, berättar han. Långt bort syns ett skepp med tända lampor ombord, som lyser inbjudande där det vilar ute i bukten. Vid den här tiden på dygnet, då dom kan gömma sig i mörkret, simmar de hoppfulla över, klättrar ombord och gömmer sig. Försöker ta sig till Europa. Vattnet är kolsvart; himlen likaså. Bara stjärnorna, månen och dom där skeppen, långt ute i bukten, lyser igenom. Det är en tunn strimma hopp i en becksvart inramning. En liten dröm i en omöjlig verklighet.

Tillbaka hemma går vi upp i den smala stentrappan till tredje våningen och takterassen, där de andra familjemedlemmarna lagt ut filtar åt oss att vila på. Vi sitter där i timmar tillsammans – dricker te, och ser ut över landskapet av tak med paraboler och tvättlinor, och upp på stjärnhimlen. Mysigt!

Dom berättar för oss att i Safi arbetar bara kvinnorna. Det är en överdrift – en del män arbetar också, men inte alls lika många. Det är nämligen bara kvinnorna som får anställning i de många fiskefabrikerna, som kantar vägen längs kusten. Där kan kvinnorna börja arbeta vid nio eller tio på morgonen, för att sluta först när fisken är slut. Ibland kan det bli så sent som vid midnatt, eller till och med inpå småtimmarna.

Vi ger oss av tidigt i en dimmig, fuktig morgon; lämnar våra vänner vid majsfältet där vi spenderat den gångna natten. Vi äter frukost på ett café längs vägen i El-Jadida. I Sidi-Abit äter vi lunch: rökt fisk med rödlök och tomatsallad. Det är grymt billigt med färsk fisk längs med den marockanska kusten, och godare luncher får man leta efter.

Vi når Oualidia i solnedgången. Stan är livlig i den tidiga kvällen. Det är någon cirkus i stan – vacker med alla färggranna ljusen när vi cyklar igenom. I de södra utkanterna leder en väg oss ner till en annan del av stan, som ligger utmed kusten. Där får vi en sponsrad natt av Camping-Caravaning International Oualidia – Sable d’Or. Inne på campingområdet finns också ett halvt dussin enkla restauranger och affärer, och i en av dem – en liten kiosk – möter jag ägaren Ahmed. Vi håller varandra sällskap en kort stund. Vänner till Ahmed passerar förbi; vi pratar. Han har en liten TV under kassan, och några förbipasserande lutar sig nyfiket över disken för att titta ett tag.

Vägen söderut från Casablanca är väldigt smal, mer eller mindre helt utan vägren för oss att cykla på. Inte helt överraskande då när det också är på just den vägen som jag blir påkörd för första gången. Allting gick väldigt snabbt. Han körde in i min vänstra cykelväska bakifrån. Turligt nog föll den av, och cykeln fick sig bara en lättare putt. Jag vinglade till, men lyckades till slut stanna lugnt och säkert.

Karim, föraren av den svarta Mercedesen, svängde snabbt in och parkerade bilen lite längre fram. Han sprang tillbaka mot mig, och kramade om mig i vad som kändes som en evighet. Han upprepade om och om igen hur ledsen han var; frågade om jag var ok. Sedan började han plocka fram sedlar ur jeansfickan. Jag fick säga till flera gånger att jag inte ville ha betalt innan han till slut stoppade tillbaka pengarna. Istället ger han mig sitt telefonnummer och bjuder in oss till Casablanca, om vi nån gång skulle återvända: “Jag kommer att ta med er ut på restaurang, ni kan bo hemma hos mig”, osv. Vi skiljs åt som vänner, även om jag säger åt honom att hålla längre avstånd och respektera cyklister bättre i framtiden.

När vi kommer fram till Azemmour frågar vi två bondpojkar efter någonstans att tälta för kvällen. Dom visar oss till den plats där de själva spenderar natten – mitt i ett majsfält, bredvid en liten lada. Där vaktar de grödorna från djur under natten. Vi reser våra tält på den sandiga marken bredvid ladan.

När mörkret kommit, och stjärnorna trätt fram ovanför oss, gör vi upp en stor eld. På den kokar vi pasta till middag. Pojkarna tvekar en stund när vi bjuder in dem att dela maten med oss, men jag övertygar dem att prova. Först efteråt berättar dom att det var första gången de ätit pasta. Och gott var det inte, tillägger dom med en grimas som om dom just druckit ett glas med citronjuice. Men dom åt upp en halv tallrik i alla fall.

Senare går en av pojkarna kilometern till sina föräldrars hem, och kommer tillbaka med myntate. På en silverbricka bär han en stor silverkanna, ett glas vardera att dricka ur och bröd åt oss alla. Det känns märkligt fint att dricka te ur guldmönstrade glas, mitt i ett sandigt majsfält. Men med stjärnorna ovanför oss och den sprakande, gnistrande lägerelden i centrum, så faller allt på plats.

Väl framme i ‘Casa’ – Marockos ekonomiska huvudstad – kämpar vi än en gång för att hinna fram i tid. Denna gång till mauretaniens konsulat i den sydöstra delen av staden. Vi cyklar längs fyra- och sexfiliga huvudvägar, inklämda mellan höga skyskrapor, och över korsningar av uppemot fem sådana vägar. Snacka om jäktig storstad!

Återigen hinner vi fram precis i tid – knappa kvarten innan stängning. Vi får vårt tremånaders visum vid tre på eftermiddagen, då konsulatet öppnar igen för att lämna ut beviljade visum. Eftersom visumet är giltigt – inte som brukligt från inresedagen i landet – utan från utgivningsdatum, behöver vi ett som är giltigt i tre månader. Men eftersom det vanliga visumet bara beviljar uppehåll i en månad, ombads vi betala dubbla avgiften – 400 dirham. Jag vet inte om det var korrekt eller inte, men vi hade inte mycket till val eftersom det kommer att ta oss en månad bara att nå gränsen.

Efter fyra nätter i Kénitra, nu fullt återställda från magsjukan, ger vi oss hastigt av tidigt på morgonen för att försöka nå Rabat innan lunchtid. Vi vill hinna rösta i det svenska valet på ambassaden innan den stänger för dagen och helgen. Vi hinner precis, med god hjälp av trafikpoliser som i de flesta större korsningar gav oss väganvisningar till ambassadområdet.

Efter att ha röstat fortsätter vi till den närliggande mauretanska ambassaden för att se om vi kan skaffa oss ett visum där. Dock hänvisas vi istället till konsulatet i Casablanca, som är deras enda representation i landet där visum utfärdas. Synd, eftersom vi tvingas ta oss igenom landets största stad (dryga tre milj. inv.), men vi har inget val.

Vi tältar invid några vakters postering på en strand fem kilometer innan Skhirat, mellan Rabat och Mohammedia.

Tidigt på morgonen blir vi varse att lek med små barn, och att äta ur varandras händer, har ett pris: magproblem! Vi springer fram och tillbaka till toaletten under förmiddagen, och försöker däremellan få lite sömn. Tyvärr måste vi lämna Aissa och hans familj på eftermiddagen, då dom själva ska resa iväg för att närvara vid ett bröllop de kommande tre dagarna. Det är ett olyckligt tillfälle att säga hej då – dom tar på sig skulden för vår sjuka, och vi har svårt att uttrycka motsatsen: att vi är tacksamma för de två nätters vila vi fått, och deras underbara sällskap.

Vi kämpar på cyklarna; varje tramptag är en pina. Vi når så småningom fram till en bensinstation, och utan varken en camping eller ett hotell i närheten, tackar vi ja till två gendarmers erbjudande om skjuts söderut. Dom kör oss till nästa stad – Kénitra, ca fem mil längre söderut. Där visar dom oss en plats där vi kan campa gratis – Foundation Hassan II, Centre d’Accueil. Det är en stiftelse som bildats för marockaner som lever utomlands, med syftet att “förstärka deras grundläggande koppling till sitt fädernesland”. Stiftelsen har anläggningar i tre städer i landet där marockaner erbjuds en gratis plats att campa på liksom bekvämligheter så som dusch, toalett och café.

När vi kom tycktes det inte finnas någon tvekan över att också hjälpa oss med en plats att tälta på. Sen att det inte fanns en endaste annan gäst där gjorde väl inte saken svårare. Alla i personalen välkomnar oss glatt. Vi stannar fyra nätter, och tar igen oss från magsjukan.

Efter frukost – bröd med smör, mjölkte och kokt ägg med salt och kummin – går vi de två kilometrarna till stranden i närheten: genom byn, över motorvägen, genom ett fält av solrosor, över en sandig plan och sedan ner längs en brant sluttning till stranden nedanför.

Återigen serveras vi underbara måltider under dagen. Till middag får vi ‘äkta’ couscous. Den är långt ifrån den som finns att köpa i butik, och serveras i en god sås av färsk komjölk (dom mjölkade sina kor bara någon timme innan). Tydligen ska couscousen rullas till bollar i handen, men då varken jag eller Lina lyckas särskilt bra så våra vänner rullar åt oss. Vi delar inte bara samma fat med mat, utan äter också ur varandras händer. Det är en härlig känsla av att vara en; tillsammans – av att lita på och dela allting med varandra.

Senare på kvällen sitter vi ute på gårdsplanen. Vi delar ett par filtar som värmer oss i kvällskylan; småpratar. Vi går till sängs inomhus på en hög av kanske fem eller sex tjocka filtar, som bildar en säng lika tjock och bekväm som en madrass. Vi sover sida vid sida, bredvid varandra. Männen i ett rum; kvinnorna i det bredvid.

Innan vi lämnar Khalid, hans vänner och familj, förklarar han att nästa gång vi kommer, så slaktar dom en get för vår skull. Vi bjuder in dem allesammans till Sverige, dock väl medvetna om den tråkiga sanningen; att det är långtifrån enkelt för dem att skaffa de pengar och det visum som behövs för att besöka oss. Men kanske om vi bjuder in alla vi möter på denna resa, kanske kan då en eller två av dem till slut lyckas komma. Det skulle åtminstone ge oss ett tillfälle att återgälda något för allt det vi fått.

Vägarna i norra Marocko kantas ofta av försäljare av frukt som meloner, kaktusfikon och färska fikon, och hemproducerade varor så som honung och olivolja. Dom sitter där dagarna igenom, i skuggan av höga eukalyptusträd. En svag bris fyller luften med trädens friska doft.

När vi stannar till vid en kiosk i en liten by längs med vägen, möter vi Aissa. Han kommer från grannbyn söderut, och bjuder in oss att bo där med honom och hans familj. Vi följer honom på hans cykel, och når snart fram till deras hus. I samma stund som vi stiger in på husets innergård välkomnas vi som gäster av resten av familjen. Några ger sig genast av till några grannar för att köpa två kycklingar. “Att slakta till middag dagen till ära”, säger dom.

Vi visas runt i omgivningen och på familjens marker, odlingar. Aissa visar oss hur han matar familjens två kor; hur några kvinnor slår ut frön ur skördade och torkade solrosor; och hur han klipper en kund i sin lilla hårsalong. Den senare är belägen inuti ett containerstort hus av korrugerad järnplåt bredvid hemmet. 7 kr för håret; 3,50 för skägget.

Tillbaka hemma på kvällen sitter vi tillsammans tills sent inpå natten och samtalar. Där finns alltid åtminstone ett halvt dussin människor – familjemedlemmar och vänner.

Till frukost serveras vi en tomatröra på en stor tallrik, att äta med samma typ av bröd som igår. En tomatröra kanske inte låter speciellt spännande, men råvarorna här är så naturliga och så mycket mer smakrika än i Sverige, att även en så enkel maträtt är riktig god i sig själv. Till det bjuder dom på kaffe – kopp efter kopp, men inte särskilt starkt, och med mycket socker. Khalid och jag tar sedan cyklarna till marknaden i L’Arachi. Han trampar på min, och jag provar hans. De flesta delar är på väg att falla av – tramporna och växlarna – och bara en av handbromsarna fungerar. Knappt!

På marknaden – som han hela tiden talar om som ‘super mercado’ (stormarknaden) – lyckas jag betala tillbaka lite av det som han givit oss, genom att köpa en del frukt och grönsaker. Marknaden är vacker i sig själv. Under ett brokigt tak av diverse plasttäcken, stöttade av lika brokiga träpinnar, säljs hemodlade grönsaker och frukter, staplade i färggranna högar. Allting säljs per kilo; vägt på våg. Ett plötsligt men kortvarigt regn får alla att springa kors och tvärs för att söka skydd hos försäljarna under plasttaken.

Tillbaka hemma serveras vi gröna paprikor som friterats väl i olivolja, en röra av färska tomater, oliver direkt från marknaden, nybakat bröd och hemmagjorda pommes frites. Det mesta av maten bevisar hur underbart god en rätt kan vara – trots bara ett par ingredienser – om bara råvarorna är fina nog.

Från Asilah fortsätter vi på den väg som går närmast atlantkusten, och når den lilla byn Pueblo. Där möter vi Khalid. Han är också ute och cyklar – på väg hem från marknaden i den lite större, närliggande byn L’Arachi. Efter en lång pratstund vid vägkanten, bjuder han in oss att bo med honom, hans fru och deras två barn. Vi går en liten stig till byn, genom odlingsfält med bönor, innan vi når fram till deras hem.

Många av hans vänner kommer förbi under kvällen; vi dricker nybryggt kaffe i deras vardagsrum. Vi sitter på tjocka mattor direkt på golvet, och lutar oss mot stora kuddar som kantar väggen. Vi försöker göra oss förstådda för varandra genom en blandning av franska, engelska och arabiska – och kroppsspråk.

Senare, när de flesta vänner gått hem till sig, serverar Khalid och hans fru kryddat ris med kycklingbitar. Vi samlas ikring och äter från samma, stora gemensamma fat. Vi äter med det bröd som Khalids fru bryter i bitar och delar ut emellan oss. Brödet är något salt, med en hård skorpa. Platt och runt, stort som en bricka.

När kvällen kommer ger dom oss sin säng att sova i, medan dom själva sover på mattor på vardagsrumsgolvet. Vi försökte få det tvärtom, men vi fick inte tacka nej till erbjudandet!

Vi tar båten på morgonen – från Algeciras till Tanger; från Spanien till Marocko; från Europa till Afrika. Vi köpte biljetterna igår – 35 euro styck. Tyvärr går vi först på fel båt, med viss hjälp från okunnig personal. Vi cyklar ner för rampen på andra sidan sunt, fast i föreställningen av att vi tar våra första tramptag i Afrika, men blir märket istället snart att vi är i Ceuta. Orten är i och för sig en geografisk del av Afrika, men den tillhör Spanien. Efter en lång diskussion med färjebolaget får vi till slut utan kostnad åka tillbaka till Algeciras, varifrån vi också får gratis biljett till Tanger (Marocko). Efter att ha cyklat nära åtta kilometer mellan olika färjeterminaler, var vi så äntligen på väg åt rätt håll. Som en slutlig kompensation för besväret slapp vi betala de 30 euro som dom i vanliga fall tar betalt för cyklar.

Vi ankommer Tanger på eftermiddag och cyklar genast söderut för att komma bort från gränsen innan det blir mörkt. Folk kör lite mer vårdslöst (om än långsammare) än i Spanien, och vägarna är något smalare. Ibland har sand blåst upp över vägrenen, och vi får cykla mitt i vägen och ta en hel del tutande och ropande från lastbilsförare. Men människorna här är gästvänliga – en skön förändring från privata Spanien.

Fruktförsäljare kantar vägen. Dom sitter i skuggan av höga träd eller enkla stånd. En av dem är Mohammed – två honungsmeloner blir våra för lite över tio kr. Stånden är perfekta platser att vila ut vid längs med vägen, då man på samma gång kan fylla på energiförråden med färsk frukt.

Vi når de norra utkanterna av Asilah efter att ha cyklat den sista timmen i mörker. Den lokala campingen sponsrar oss för natten.

Vi cyklar de sista kilometrarna till vad som blir vår sista hemvist innan vi lämnar Spanien och Europa. Algeciras är hamnen i södra Spanien från vilken de billigaste färjorna till Marocko avgår. Vi möter Walter från Nigeria, som bjuder in oss att sova på den byggarbetsplats i centrala stan som han vaktar nattetid.

Vi sover på madrasser under bar himmel, mellan en container, den korrugerade järnplåten som i form av ett staket omger platsen, och betongskelettet som reser sig upp mot den stjärnklara himlen. Containern för byggavfall fungerar som toalett: “Gå bakom, gör vad du måste göra i en plastpåse, knyt den ordentligt och släng den sedan i containern”, instruerar Walter. Han delar med sig av sin äppeljuice: “Marockanerna berättade för mig om den. Den är god – det finns inte i Nigeria”! Det är som om vi nått Afrika en dag tidigare än vi trott vi skulle – men inte en enda dag för tidigt.

Sammanfattning Europa
Startsträcka
Europa var egentligen en startsträcka – både jag och Lina såg fram emot Afrika. Men det finns en trygghet i att börja på hemmaplan, inte minst för att vi som oerfarna långfärdscyklister lätt kunde komplettera vår utrustning i välsorterade butiker längs med vägen. Samtidigt är det också svårt att resa så nära sitt ‘normala’ liv. Dom dagar vi inte hade hittat någon plats att campa på – sen eftermiddag blev skymning, skymning blev kväll och kvällen led mot natt – gjorde det inte saken lättare när vi passerade en villa med en familj som äter söndagsmiddag med tända ljus hemma vid köksbordet. Värme, mat, en dusch, en bekväm säng. Saknaden finns bara där så länge möjligheterna också finns.

Vägarna
Det fina med cykling i Europa är dom fall man lyckas hitta riktiga cykelleder. I norra Tyskland, Nederländerna och Belgien var det aldrig några problem. Några av de bästa är före detta järnvägslinjer som efter att de lagts ned asfalterats och gjorts om till cykelbanor. Per automatik tar de oftast en väldigt kort väg från A till B, samtidigt som de stigningar som finns är flacka för att tågen på sin tid skulle klara av dem. I norra Europa går cykelvägarna ofta utefter kanaler – pittoreskt så det förslår!

Ju längre söderut vi kom, ju färre vägval fanns det dock. I Spanien fanns inte en endaste cykelled. Och den väg längs Medelhavet som vi valde hade stundtals inte ens något legalt alternativ att cykla på – ibland fanns det bara motorvägar. Ibland cyklar vi genom långa tunnlar med bara en eller två decimeters vägren för oss att cykla på – till råga på allt täckt med skräp och till och med vinflaskor. Det är kolsvart. På vår ena sidan den inåtböjda väggen och på den andra bilarna som hastigt rusar förbi. Och vad som än gömmer sig i skuggorna över den smala bit väg vi har att cykla på, så visar det sig först någon sekund innan vi passerar. Dom tunnlarna var den läskigaste delen av hela vägen till Sydafrika.

Mötena
Även om européer generellt sett är riktiga bottennapp vad gäller gästvänlighet, så var de möten vi fick desto bättre. Den hemlösa kvinna vi mötte i spanska Vinaroz var nog det mest minnesvärda. Hon bjöd in oss att bo i hennes husvagn i utkanten av stan, dit vi inte kunde komma förrän i skymningen eftersom marken vagnen stod på tillhörde någon annan. “Om jag idag kan tjäna två euro, så är jag rik imorgon”, sa hon och menade på att med lite pengar till en kaffe på morgonen så fick hon en bra start på dagen. Då var hon rik den dagen.

Vi fortsätter söderut, mest längs med en motorväg Det är olagligt, men polisen tycks inte bry sig. Möjligtvis beror det på att den enda alternativa vägen ibland innebär en omväg på 100 km. Det betyder faktiskt att det är olagligt för en del människor i Spanien att cykla till grannbyn fem kilometer bort, såvida dom inte gör det via en 100 km lång omväg.

Vägarna längs med Spaniens kust tycks generellt sett byggda för ingen annan än dom med bil. Ibland tar vi oss genom långa tunnlar med bara en eller två decimeters vägren för oss att cykla på – till råga på allt täckt med skräp och till och med vinflaskor. Det är kolsvart. På vår ena sidan den inåtböjda väggen och på den andra bilarna som hastigt rusar förbi. Vad som än gömmer sig på den smala bit väg vi cyklar; gömmer sig i skuggorna framför oss –  så visar det sig först någon sekund innan vi passerar. Att cykla genom dom tunnlarna var det läskigaste och mest enerverande på hela resan; längs hela vägen till Sydafrika.

Återigen lyckas vi inte hitta någon camping. När vi når änden av vägen N340, där den återigen övergår i motorväg, visar sig en öppen grusplan som blir vårt hem för natten. Vi är inte ensamma: nedanför rondellen, på den flacka marken mellan vägen och havet, står mängder med husvagnar parkerade för natten. Till och med några busslaster har stannat till och dess passagerare har rest tält att sova i.

Vi fruktar alla Guardia Civil (den lokala polisen), som i teorin skulle kunna komma och tvinga oss flytta. Men när alla campingplatser är fullbokade, och det inte finns några legala alternativ – var kan de då skicka oss?

Vi cyklar tillbaka till Malaga där cykelaffären Campos Lorca gör ett hästjobb i att se över våra cyklar – i nästan två timmar jobbar dom med vardera cykel. Dom plockar isär allting, byter ut det som behöver bytas, smörjer och sätter sedan ihop dem igen. Äntligen fungerar alla mina växlar som dom ska, liksom bromsarna.

Vägen kantas av urbanizaciones (som små byar av fritidshus) till höger och vänster. Många nya hus; nya städer. Urbanizaciones här är små trånga byar med semesterhus, med namn som “Mar i mar”, “Sol i mar” och “Mar azur”. Turistindustrin här är verkligen avskyvärd – och märklig. Vem vill leva som en sardin på semestern!?

På kvällen återigen problem att hitta camping. Men efter fyra fullbelagda (igår började den stora semesterperioden i Spanien), hittar vi till slut en som har EN endaste plats ledig. De anställda sponsrar oss vänligt med den, men utan ägarens vetskap. Därför heller inget namn här. Strax söder om Marbella.