Turistindustrin längs med den spanska medelhavskusten är helt galen. Orten Altea har till och med ett skandinaviskt kvarter. Höghus bär namn som “Viking” och “Scandinavia”, och de boende är från Sverige, Norge och Danmark. En vänlig svensk dam, som bor i en villa precis bakom dom husen, bjuder in oss att tälta på hennes bakgård.

Complejo Coelius Camping (www.coelius.com) i Miramar sponsrar oss med en campingplats.

Vi bor i Valencia tillsammans med Robbie och Alan genom Hospitality Club (www.hospitalityclub.org). Trevliga värdar; vacker stad.

Tack till Camping Mediterráneo i Xilxes (Chilches) – den fjärde campingen vi frågade om sponsring idag.

I Vinaroz, som vi når tidigt på dagen, frågar vi en kvinna på gatan efter ett öppet internetcafé. Hon berättar att alla är stängda till klockan fem (siesta), men vi fortsätter att samtala. När vi förklarar att vi också letar efter en camping, bjuder hon istället in oss att bo med henne. Hon kommer från Skottland och har (lång historia) hamnat på gatorna i Vinaroz efter en skilsmässa. Efter tjugo år i landet sover hon nu i en övergiven husvagn i utkanten av stan. Vi möter henne där senare på kvällen. Husvagnen står inne på en mindre tomt, omgärdad av ett manshögt staket, men det är inte svårt att ta sig över. På marken framför husvagnen gör vi upp en eld, över vilken vi steker lever som hon har köpt.

Tidigare under dagen hade hon snattat en stekpanna: “den bara gled in under tröjan”, säger hon. Vanligtvis tjänar hon dock sitt levebröd genom att hjälpa kunder att köra tillbaka deras kundvagnar vid det stora köpcentret i närheten. På så sätt får hon den euro som kunderna lämnat i pant för vagnen. “Om jag kan tjäna två euro idag, så är jag rik imorgon” säger hon och fortsätter: “Då kan jag ta mig en kopp kaffe på ett café i stan nästföljande morgon – en bra start på dagen”.

En ny vän till henne, Oscar, är ikring hela dagen. Han är före detta medlem i ETA; brukade tillverka bomber. Fru och två barn. Det har inte ens gått trettio dagar sedan han kom ut ur fängelse (där han suttit inne för droghandel), men han tycks bestämd i att hitta ett nytt, bättre liv än sitt tidigare. Tillsammans med vår vän dricker han Coca-Cola blandat 50/50 med billigt rött vin från pappförpackning.

Hon röker cigarettfimpar som hon samlat ihop från gatan, och delar med sig av det bröd bageriet gav henne på morgonen. Varje fredag delar också de lokala nunnorna ut fyllda baguetter till henne och andra hemlösa i stan. Ibland samlar hon ihop halvätna rester från containern bakom McDonald’s. Hon är förbluffad över hur mycket folk kastar. Efter att jag skalat några morötter vi bidrog med till middagen, äter hon upp den lilla högen med skal. Men trots svårigheterna visar hon aldrig ledsamhet eller uppgivenhet. Det jobbigaste för henne, tycks det, är hur hon inte behandlas med samma värdighet och respekt som andra i samhället. Hur folk ser ner på henne. Att behöva tigga pengar är i sig inget problem, men att inte bli sedd på som en människa är hemskt.

På kvällen lägger vi våra väskor i förvaret under bäddsofforna i husvagnen, och sover ovanpå.

Vi cyklar längs en tråkig N-väg under mestadelen av dagen. Det är den tredje största vägtypen efter AV (autovía) och AP (autopista), men också den största som det är tillåtet att cykla på. Idag tar det oss åtminstone bara två campingar innan vi hittar en som sponsrar oss. Tack till Camping La Masja!

Det visar sig vara svårare att hitta gratis boende i Spanien, än i något annat land hittills på resan. Att be folk om att få campa deras trädgårdar eller på deras jordbruksmark är lönlöst. Dom är väldigt privata av sig – det är svårt att ens nå över de höga järngrindarna och staketen. Samtidigt är campingplatserna inte lika intresserade av att sponsra oss. Idag tog det oss sex stycken innan vi äntligen hittade en som tog emot oss för natten. Stort tack till Camping La Rueda.

I Barcelona får vi bo ett par nätter hos Simeó genom Hospitality Club (www.hospitalityclub.org).

Vi fortsätter längs med N11, som tar oss tillbaka till kusten. Där sponsras vi av de trevliga ägarna till Camping Mar i Sol – bara på ett par meters; barfota gångavstånd från stranden.

Vi korsar den sydligaste gränsen mellan Frankrike och Spanien. Vägen slingrar sig upp och ner längs höga berg som skär ner i havet – en av de vackraste vägarna hittills på resan. Samtidigt är det skönt att lämna turistbelamrade södra Frankrike för det mer avslappnade nordöstra hörnet av Spanien.

Precis som tullhusen vid tidigare gränser, är de vid denna gräns stängda. Plywood har spikats för fönstren. Skyltarna med “cambio/exchange” har klottrats över. Istället står där en ny, gigantisk EU-skylt “España”. Det är väldigt blåsigt. De snirkliga vägarna är mördande sega i de långa uppförsbackarna, men nedåt fläktar det skönt; bägge händerna stadigt på handbromsarna.

Från Llanca vänder vi inåt land till Figueras (Figueres). Där – efter mycket letande – får vi till slut lov att campa i en bondes fält vid sidan om vägen.

Vi fortsätter söderut och under en stor del av dagen cyklar vi längs en kanal. Trevligt att återigen få cykla i fred från bilar. I Argelés får vi gratis campingplats av Camping La Marende (www.marende.com).

Camping La Nautique (www.campinglanautique.com) sponsrar oss med en natts camping.

Vi når äntligen fram till Medelhavet och med det också sköna, svalkande vindar. Efter att ha passerat en kanske femton kilometer lång väg längs med stranden – bägge sidor av vägen fyllda med parkerade bilar; hemskt – når vi utkanten av Agde. Sponsrad camping på Mini Camping Sokol.

Vi campar vid hamnen längs vägen till St Gilles.

There is heavy rain, but the owners of a campsite in Bourg-Saint-Andéol let us stay in a small house – in the daytime used as a playhouse for visiting children. It also happens to be the National Day – la Fête Nationale. The campsite arranges a small disco in the evening; there are fireworks by the river at midnight.