Att korsa gränsen mellan Namibia och Sydafrika, mellan de små städerna Nordoever och Violsdrift, går på nolltid. Och det är schyst att möta myndighetspersonal som inte sölar för att få en ‘dash’ (muta), utan istället hälsar oss välkomna. Violsdrift, första stan på andra sidan Orange River, är dock lite sjaskig. När vi inte lyckas hitta någon bra plats att tälta på – de flesta invånare tycks alkoholiserade eller allmänt skumma – frågar vi en kvinnlig polis om råd. Hon hänvisar oss ner en lertäckt väg, medströms längs med floden, till en byggarbetsplats. Där kommer vi få en säker plats att tälta på av chefen, säger hon.

Så sant – vi får till och med sova i deras tillfälliga barack med kontor/kök. Området kring Orange River är fullt av kommersiella campingplatser – floden är en turistattraktion i sig självt, inte minst p.g.a. aktivitetsmöjligheter som rafting. Platsen vi sover på är också en campingplats, om än en före detta, som nu används som bas när dom bygger det nya tull- och immigrationsområdet vid gränsen. Vi rullar ut våra madrasser på golvet i chefens arbetsrum. På ett bord ligger planritningar över den nya gränsstationen. “Och här är köket, där ni kan steka era korvar!”, ropar chefen inifrån ett intilliggande rum. Vid det här laget vet vi att kött är det enda man kan äta i Namibia och Sydafrika. Och att korv är en lika självklar del av ens packning som vatten.

Vi svänger av ca halvvägs mellan Grünau och Nordoever – gränsen till Sydafrika. Fem kilometer öster om huvudvägen, nere i en dalgång som sträcker sig parallellt med stora vägen, hittar vi en gård. Huvudhuset tycks ganska nytt. Gården har sin egna vindkraft för elektricitet vilket, åtminstone just idag, tycks väldigt passande med en kraftig vind som blåser genom dalgången.

Vi knackar på och Wanda hälsar oss välkomna, med hennes och hennes man Kobus unga barn i famnen. Det ugna paret bjuder in oss att bo i ett av deras rum, och vi tillbringar eftermiddagen tillsammans – pratar över en kopp kaffe. Dom är underbara människor, varma. Vi bjuds på en läcker middag. En måltid i Namibia föregås vanligtvis – idag inget undantag – av att alla håller varandras händer runt bordet medan någon av husägarna ber bordsbön.

Dom berättar att Kobus far, som bor några kilometer längre söderut längs stora vägen, har stått värd åt en mängd cyklister där. Det här huset var inte synligt från vägen, och vi var faktiskt de första någonsin att besöka dem, men Kobus fars hus ligger bara några hundra meter från vägen och får desto fler förbipasserande att stanna till. Alla hans gäster har skickat vykort efteråt, och Kobus ber oss att göra detsamma till dem: “Det är det enda vi vill ha i gengäld.” Jag skickade ett från Stockholm under hösten – hoppas det nådde fram.

Sammanfattning Namibia
När vi kom till Namibia fick vi se mycket vi inte sett på väldigt länge – faktiskt inte sedan Marocko: telefonkiosker, papperskorgar, toalettpapper, och rastplatser längs med vägarna. Stormarknader i varje stad.

Vägarna i landet var alltid raka och flacka. Breda och asfalterade. Vi hade ofta en kraftig vind emot oss. Kall, isande och torr – lik den i svenska fjällen. Varje andetag sved i näsa och hals. Läpparna sprack av den plötsliga klimatförändringen.

Norra Namibia är den del av landet med flest människor, medan de södra delarna är ödsligt glesbefolkat med upp emot fem mil mellan husen. Landskapet övergick gradvis till att likna hur jag föreställer mig månen – grus, stenar och små berg – om än med en del gröna, taggiga buskar och lite torrt, gyllene gräs.

“Med cykeln hela den vägen!?” ‘Sony Boy’, som vi fick lära känna honom, kom hem och fann att han hade oväntade gäster. “Wow, låt oss göra en brasa?!!”, fortsatte han (070531). Det var så dom flesta namibier välkomnade oss. Varmt, alltid med en lägereld, och alltid med ett leende. Oftast ganska imponerade av vad vi gjort de senaste elva månaderna. En gång blev jag till och med tillfrågad att skriva min autograf på en mans T-shirt.

Bönder med större gårdar bjöd ofta också in oss att sova inomhus. Varm säng, rena lakan, varm dusch och läckra måltider, oftast bestående av diverse viltkött. Och även om “kyckling och fläsk är grönsaker för en sann namibier”, bjöds vi också den traditionella majsgröten ett par gånger. Rooiboste innan vi gick till sängs. Innan måltiden allt som oftast bordsbön, med varandras händer knutna runt bordet.

Halvvägs genom landets norra del bjöds vi in av Emile till hans familjs gård Ombaranga. Vi togs med på jakt i tre dagar, och bjöds på den kanske bästa maten på hela resan. Avspänt och jordnära. Essensen av namibisk gästfrihet (070514, 070524).

Namgate Guesthouse, några kilometer söder om Grünau, sponsrar oss med en natts camping.

Ägarna till Goibib Mountain Lodge vid floden Goibib sponsrar oss med en natts boende. Varm dusch. Kudustek och springbockpaj.

Tre mil söder om Keetmanshoop svänger vi av på en lång grusväg. Först efter sju kilometer når vi fram till en gård. Ägaren Jupy och hans kusin Franklin ger oss ett rum att sova i för natten. Och bjuder oss på några hemlagade kudukorvar.

Precis som igår väljer vi en avfart på måfå vid skymning och följer en grusväg bort från stora vägen – och hoppas hitta någon trevlig bonde att tälta hos. Men när vi når fram till gården vid vägens ände finns ingen där och ingen kommer under natten. Vi tältar utanför grinden.

“Med cykeln hela den vägen!? Ja, det kräver verkligen en man, uh? Jag är en ensam bonde, och prospektor. Wow, låt oss tända en brasa?!!” Vid halv tio kom ‘Sony Boy’, som vi lärde känna honom, hem och välkomnade sina oväntade gäster.

När det började skymma hade vi, som vanligt, tagit det första avtaget vi hittade. Efter fyra kilometer kom vi fram dit vägen slutade, där järnvägen korsade dess fingerade fortsättning. Där fanns också en liten kåk av korrugerad järnplåt, formad som en hangar i miniatyr. Men inga människor. Vi reste våra tält på den sandiga marken bredvid, gjorde middag och gick och la oss. När Ben, eller ‘Sony Boy’ som han kallade sig själv, kom hem, sov vi redan sedan länge och var inte helt villiga att möta nattkylan utanför. Det var faktiskt kylan som höll oss från att möta vår granne.

“Tyvärr, för trött”, svarar jag på frågan om en lägereld (Lina hade inte vaknat). “OK, så vad dricker ni på morgonen – kaffe eller te?!” fortsätter Ben, fortfarande hörbart lycklig och spänd över att ha besökare. “Kaffe tack”, svarar jag. Trots den isande kylan utanför, drar jag upp en liten öppning till tältet för att vi åtminstone ska kunna se varandras ansikten innan vi bägge drar oss till sängs.

Nästa morgon stannar vi en timme eller så med Ben innan vi fortsätter söderut. Han är 49 år gammal. En gång hittade han en meteorit som gav 14 000 namibiska dollar (ungefär lika många kronor). För hälften av det köpte han en metalldetektor att använda i sitt letande efter värdefulla stenar – men batterierna tog slut för länge sedan. Han bjuder oss på grymt gott kaffe från bönor han fick av sin bror, och jag gör gröt av mältad durra/sorghum åt oss.

Efter att vi köpt mat för de kommande dagarna och ett par varma sockor (det börjar bli riktigt kallt om nätterna nu) i Mariental, är det redan mörkt ute när vi cyklar ut ur stan på jakt efter en plats att campa på. Vi svänger av på första bästa mindre väg från huvudvägen, och trots att vi inte kan se var den leder, tänker vi att camping i bushen är bättre än ingenting. Så länge som vi ser till att ingen ser oss när vi tar av, och cyklar tillräckligt långt bort för att vara utom synhåll från vägen, så borde det vara säkert nog. Som tur var ser vi snart en gård längre fram. Vi möter Hannes och Rehanne, och deras tvillingdöttrar. Dom välkomnar oss att bo hemma hos dem.

Deras generator har nyligen gått sönder, men de lyser upp huset med stearinljus, och duschvattnet värmer de i en vedeldad cistern utomhus. Rehannes faster mördades i september förra året av ‘en svart man’. Hon levde på en gård bara en timmes bilfärd nordost härifrån. Alltsedan dess vågar inte deras döttrar gå ensamma i mörkret längre. Inte ens för att gå till badrummet och duscha. Rehanne följer med dem.

Vad som fortfarande återstår av kolonialismen och apartheidtiden är svårt för oss att förstå, men allt medan dom vid makten fortsätter nonchalera de arven, är de ett enormt hot mot fred och stabilitet i länder som Namibia och Sydafrika. Det känns som att samhället här genomsyras av uppfattningen att hudfärg är anledningen till det människor gör. Mannen som mördade Rehannes faster var inte fattig, utan svart. Med den synen går han också från att vara en tjuv till att bli en mördare av en oskyldig vit kvinna.

Jag frågar Hannes om det finns någon ‘civilisation’ (dvs folk; hus) längs med vägen som väntar oss imorgon: “Nej, där finns ingenting längs den vägen. Bara svarta människor och bönder”. Jag intalar mig själv att vi alla är människor, påminner mig själv hur underbara våra värdar är, som låtit oss bo hos dem inatt, och inser att de säger saker dom inte menar på det sätt som vi tolkar dem. De har fötts in i ett delat samhälle, där allting är uppdelat i svart och vitt. Det Hannes sa betyder inte att han anser att svarta människor är ociviliserade, utan speglar bara vetskapen av att 99% av landets svarta bönder är fattiga, vilket betyder att dom inte har stora gårdar – vilket i sin tur var vad han trodde vi frågade efter.

Vi är tacksamma för en varm bädd. Vi serveras kudufärs till middag, och en kopp rooiboste innan vi går till sängs. Mealie pap (majsgröt) till frukost.

Vi ser på varandra, båda försiktigt granskandes den andre. Leopardens ögon skiner inifrån det torra, knähöga gräset, och avslöjar kroppens annars väl kamouflerade päls. Han tittar på mig som på vakt, hans rygg hukad och hans höfter spänt resta. Bara avståndet av asfaltvägen skiljer oss ifrån varandra. Jag och Lina har bara cyklat fem kilometer från där vi sov över natt; solen har nyligen gått upp.

Lina har stannat bakom mig, där en rad av bilar och minibussar står parkerade längs med vägkanten och deras passagerare följer dramat på säkert avstånd. En minibus hade krockat med leoparden för inte länge sedan, och den är – trots sina svåra skador – aggressiv och provocerad och, som vi snart blir varse, fortfarande i stånd att attackera.

När jag kom cyklandes hade jag trott att raden av bilar var återstoden av en trafikolycka. När jag inte såg några skadade fordon, stannade jag efter den sista av bilarna. När jag upptäckte leoparden, stelnade jag till. Jag lutade min cykel mot en minibuss som hade parkerat precis framför mig. Men dess passagerare bestämde sig snart att köra vidare – kanske efter att de insett faran av den oberäkneliga leoparden. Jag var inte sen att ta samma beslut. Jag vände och cyklade tillbaka till dit Lina och de flesta av bilarna hade stannat, för att följa utvecklingen på säkert avstånd.

Trots att polisen snart kommer, och gör sitt bästa i att dirigera trafiken förbi olycksplatsen, är det tidvis minst sagt oorganiserat. Folk går fram och tillbaka som de vill, ibland på farligt nära avstånd till leoparden för att kunna ta bra bilder att skicka till vänner och bekanta.

Sedan vi kom har leoparden tagit sig ut på vägen och attackerar då och då de bilar och lastbilar som passerar. Åtminstone två av dem får punktering av djurets skarpa klor. Först efter två timmar kommer en veterinär. Efter att först ha sövt leoparden med en sömnpil kan Dr. Ulf Tubbesing konstatera att dess ena lunga är punkterad. Han kommer inte att överleva. Tillsammans med polisen lyfter han in kroppen i bakluckan av buckien (en pickup med tak över flaket). Vi får möjlighet att klappa leopardens vackra, sammetslena päls innan de kör iväg – en skarp kontrast till den aggressivitet vi bevittnat bara en timme tidigare. Respektingivande.

Innan vi till slut lämnar platsen, fångas vi av Ellis Botha på Radio Kosmos från Windhoek för en snabb intervju, live via hans mobiltelefon. Vi söker skydd från den kraftiga vinden inuti hans blanka, svarta van, och får svara på några enkla frågor som när, var och hur.

På kvällen campar vi på Koruna Farm, ca nio mil söder om Kalkrand. Ägarna är inte där, men arbetarna, bosatta i ett hus utanför själva ägargårdens omhägnade hus och trädgård, ger oss tillstånd att resa våra tält på marken invid.

Fotnot: Under media finns en artikel som publicerades i dagstidningen Republikein 20 mars 2008. Där står mer att läsa om mötet med leoparden.

Vi ser på varandra, båda försiktigt granskandes den andre. Leopardens ögon skiner inifrån det torra, knähöga gräset, och avslöjar kroppens annars väl kamouflerade päls. Han tittar på mig som på vakt, hans rygg hukad och hans höfter spänt resta. Bara avståndet av asfaltvägen skiljer oss ifrån varandra. Jag och Lina har bara cyklat fem kilometer från där vi sov över natt; solen har nyligen gått upp.

Lina har stannat bakom mig, där en rad av bilar och minibussar står parkerade längs med vägkanten och deras passagerare följer dramat på säkert avstånd. En minibus hade krockat med leoparden för inte länge sedan, och den är – trots sina svåra skador – aggressiv och provocerad och, som vi snart blir varse, fortfarande i stånd att attackera.

När jag kom cyklandes hade jag trott att raden av bilar var återstoden av en trafikolycka. När jag inte såg några skadade fordon, stannade jag efter den sista av bilarna. När jag upptäckte leoparden, stelnade jag till. Jag lutade min cykel mot en minibuss som hade parkerat precis framför mig. Men dess passagerare bestämde sig snart att köra vidare – kanske efter att de insett faran av den oberäkneliga leoparden. Jag var inte sen att ta samma beslut. Jag vände och cyklade tillbaka till dit Lina och de flesta av bilarna hade stannat, för att följa utvecklingen på säkert avstånd.

Trots att polisen snart kommer, och gör sitt bästa i att dirigera trafiken förbi olycksplatsen, är det tidvis minst sagt oorganiserat. Folk går fram och tillbaka som de vill, ibland på farligt nära avstånd till leoparden för att kunna ta bra bilder att skicka till vänner och bekanta.

Sedan vi kom har leoparden tagit sig ut på vägen och attackerar då och då de bilar och lastbilar som passerar. Åtminstone två av dem får punktering av djurets skarpa klor. Först efter två timmar kommer en veterinär. Efter att först ha sövt leoparden med en sömnpil kan Dr. Ulf Tubbesing konstatera att dess ena lunga är punkterad. Han kommer inte att överleva. Tillsammans med polisen lyfter han in kroppen i bakluckan av buckien (en pickup med tak över flaket). Vi får möjlighet att klappa leopardens vackra, sammetslena päls innan de kör iväg – en skarp kontrast till den aggressivitet vi bevittnat bara en timme tidigare. Respektingivande.

Innan vi till slut lämnar platsen, fångas vi av Ellis Botha på Radio Kosmos från Windhoek för en snabb intervju, live via hans mobiltelefon. Vi söker skydd från den kraftiga vinden inuti hans blanka, svarta van, och får svara på några enkla frågor som när, var och hur.

På kvällen campar vi på Koruna Farm, ca nio mil söder om Kalkrand. Ägarna är inte där, men arbetarna, bosatta i ett hus utanför själva ägargårdens omhägnade hus och trädgård, ger oss tillstånd att resa våra tält på marken invid.

Fotnot: Under media finns en artikel som publicerades i dagstidningen Republikein 20 mars 2008. Där står mer att läsa om mötet med leoparden.

Vi återvänder till Windhoek med Emile & Co., och cyklar vidare söderut nästa dag. Enormt tack till Emile och hans familj för dagarna på Ombaranga Game. Helt magiskt!

Emile tar oss med tillbaka till gården i Ombaranga över helgen. Hans föräldrar Chris och Pearl, och deras vänner Ben och Barbie med sonen Renando, följer också med för att jaga och grilla. En härlig tredagars fest väntar!

Varje kväll är likadan. Vi sitter utomhus vid den stora lägerelden och värmer upp oss i de kyliga kvällarna. Om inte månen, så istället klart lysande stjärnor ovanför. En gräsbrand glöder som fläckar av brinnande kol på en bergssluttning i horisonten. Stearinljus i tomma vinflaskor står utefter väggen i hallen i det stora huset. Fler stearinljus, med sina varma, fladdrande flammor, kröner nattduksborden i varje sovrum. Vattnet till duschen värms upp i en vedeldad cistern utomhus.

På grillen finns bara kött. Inget annat. “När en riktig namibier äter grönsaker, så är det kyckling eller fläsk!” berättare Emile. Som förrätt biltong (torkat viltkött). Sedan ännu en förrätt – filé av springbock, hastigt grillad – röd och mör. Sedan huvudrätten – revben från får, långsamt grillade under lång tid – krispiga. Mer Tafel (öl), chips och biltong, konjak med Coca-Cola.

Jakten under dagarna är intressant för mig och Lina, som knappt sett ett gevär tidigare. En gemsbock (oryx) skadeskjuts. Emile gör sitt bästa i att spåra den via blodspill, men snart tycks såren ha läkt och möjligheterna att söka djuret är borta. Senare skadeskjuter de ännu en antilop – en elandtjur. Återigen är blodspåren små och få, och försvinner snart. Inget att göra. Nästa dag hittar vi gemsbocken, död i ett buskage och redan halvt uppäten av en grupp gamar.

Från flaket på pickupen, där de flesta av oss står, skjuter Chris en stor kudutjur. En perfekt träff, den springer in i bushen. Vi hittar den inte långt därifrån, i en liten glänta. Gårdsarbetarna Eric och Bruno skär upp halsen för att låta blodet rinna ut. Dom skär också av testiklarna som annars, om dom får sitta kvar, ger köttet en dålig bismak. Alla hjälper till i att dra den tunga kroppen tillbaka genom det snåriga buskaget till pickupen, och lyfta upp den på flaket. Emile skjuter senare ännu en kudutjur. Renando skjuter sju fåglar.

Ännu en läcker middag: Kuduspett med lök och aprikoser. ‘puff adder’ – tjocktarmen från en kudu, fylld med en blandning av dess lever, hjärta och njure, samt potatis. Tunntarmen för sig, revbensspjäll och hemmagjorda korvar av kudu och springbock. Sydafrikansk sherry. Tafel (namibisk öl).

Vi bor hos Emile och hans familj i en förort till huvudstaden Windhoek.

Halvvägs mellan Okahandja och Windhoek ligger en av huvudstadens vattenverk, kallat ‘Booster two’. Vaktmästaren med familj möter oss, och låter oss sova inuti det gamla reningsverket (som inte längre används då ett nytt, modernare verk byggts invid).

Vi lämnar Otjiwarongo strax före åtta på morgonen och når Outeniqua vid halv sex på kvällen, efter en hel dags cykling. Vi tältar vid en rastplats invid vägen.